Det var en gång en outgiven sång.
Det var en gång en outgiven sång, en trudelutt som helt enkelt inte platsade på det album den en gång var avsedd för. Det fanns en tid då ett album var ett album med rimlig speltid. Det var en gång ett kvalitativt album på behagliga 37 minuter som kändes lätt och fluffigt, exakt samma album har idag den äran att knuffas med 40 extra minuter outgivna sånger och alternativa badrumsversioner som jag är övertygad om att ytterst få människor borde ha någon som helst glädje av.
Skivförsäljningen mår inte bra, den traditionella fysiska skivaffären är utrotningshotad, ska hela sanningen fram så lider nio av tio överlevande skivaffärer idag av sömnproblem, men musiken är däremot mer tillgänglig än någonsin, allt från topplistelåtar till extrema northern soul-rariteter från mitten av sextiotalet, hemmapressade svenska punksinglar från 1977 trängs där ute i ”rymden” och bara väntar på att ännu en gång få laddas ner, dessutom helt kostnadsfritt. Gemene man sätter inget större värde alls i ett fysiskt greppbart album längre, skivor bränner man ju själv och ”musiken”, ja den finns ju som sagt gratis att ladda ner, varför då betala? Det är idag viktigare att hålla sig ajour med plasma-tvs, hemma-biosystem och mobiltelefoner som inom kort både kommer att kunna bota cancer, panikångest och ge dig ditt livs största orgasm, allt medan du är online och ”live” kan förmedla allt till intressenter och ointressenter.
Det är därför aningen märkligt hur skivbolagen envisas med att fontänkräkas ut alla dessa utgåvor av ”gamla” titlar och hits som aldrig förr, hur de mediokert kompilerar ihop cancerframkallande samlingar med fantasirikedom som ”The Essentials” och ”#1’s” på löpande band och spammar ut reklam på de kommersiella tv-kanalerna för att få sälja ännu fler sömniga samlingar med Elvis, Beatles eller Bee Gees.
Att göra den perfekta återutgivningen på cd i min smak är att bevara originalalbumet, att återutge skivan som den faktiskt en gång i tiden såg ut och lät. Självfallet ska konvolutets fram och baksida vara korrekt enligt orginalutgivning och självfallet ska alla dessa luddiga extraspår och remastringar/remixningar avskaffas helt och hållet, det är egentligen ganska busenkelt.
Hur skulle det egentligen se ut om man retuscherade, skarvade och la till, mixtrade med orden till förmån för "samtiden" i litterära verk? Respekten för "albumet" och artisten kan alltså diskuteras.
Att ta fram "nyrenoverade" exemplar av tex Byrds ”Fifth Dimension”, Paul Wellers ”Stanley Road” eller Kinks "Village green of preservation society” känns snudd på som att ta fram en ”doktorsavhandling” eller ett examensarbete, de blir urbota jobbiga att ta sig igenom, det blir för mycket information, det blir för tungt och komplicerat, det var inte direkt avsikten när albumet först gavs ut, snarare motsatsen. Jag vill inte ha Damneds debut "Damned Damned Damned" i en trippelutgåva med 30 outgivna sånger/demos samt dubbla livekonserter med kontainerljud och diverse julhälsningar. Jag vill ha Damneds arga debut i precis det korta format som när den en gång gavs ut, fast på compact disc, utfyllnadshysterin verkar aldrig nå sitt tak.
Försäljningsmässiga och kommersiella levande legender/farbröder som Rolling Stones, Bruce Springsteen, Bob Dylan, Neil Young, Beatles och Van Morrison har hittills haft den goda smaken att oavsett antalet remastringar och ompaketeringar gett sjutton i att fylla ut sina "verk" med en endaste liten pausfågel, gissningsvis med respekt för sina album och god självinsikt. Istället har dessa herrar förutom Rolling Stones (som vägrar öppna arkiven) valt att förpacka alla de outgivna sångerna på separerade utgåvor och följetonger, vilket med facit i hand är väl värt att applådera.
Jag vet inte heller hur intressant det är med en femtiosidig booklet där producenter, managers, radiopratare, groupies, mostrar och döttrar berättar om själva inspelningen, vet inte heller hur rolig och intressant den där timmeslånga doktorsavhandlingen på dvd om albumet tillkomst känns heller. Allt behöver nämligen inte lyftas fram, varenda foto som finns taget från den legendariska inspelningen behöver inte fläkas fram, alla dessa alternativa tagningar, låtskisser och nynnande-i-badrummet-versioner behöver inte se dagens ljus i monstruösa förpackningar, magin vilar ju trots allt i själva originalalbumet.
Compact discen med sitt format medför ju att där originalskivan slutar så tar överkursen vid, skivan fortsätter snurra i all oändlighet och ”förstör” helhetsupplevelsen av albumet med sina b-sidor och outgivna sånger, av rena farten har man slängt bort ytterligare en halvtimme med outgivna och som regel tafatta versioner och tidigare ohörda låtar, frågan är om lyssnaren behöver alla dessa alternativa texter och intron, skadeskjutna liveupptagningar och källarnonsens, som regel blir skivans dryga 80 minuter tröttsam och helhetsintrycket av ”klassikern” dras ned rejält av skivbolagens okynnesfroterande i det "outgivna".
Som regel finns det vettiga förklaringar till att varför en outgiven sång är just en ratad och bortvald bit musik, som regel håller "spåret" nämligen inte måttet, kanske spelades låten mest in som "demo" och riktmärke, kanske plockades den bort av grinig producent eller ratades av såväl bolag som artist för att den just INTE höll måttet.
Självklart kan man ibland fundera på vad en artist som Bruce Springsteen tänkte på när han valde att INTE inkludera "Cindy" på ”The River” från 1980, sen kan man rent av få en myrstack i huvudet om varför han INTE ens lät den glänsa i tegelstenen "Tracks" om 4 cd med just outgivet material, detta en outgiven och verkligen vacker pärla och ballad som faktiskt florerade på den "korta" versionen av albumet (albumet bar namnet "The Ties That Bind") som var tänkt att släppas redan 1979, spåret kan för övrigt vara något av det allra vackraste visor om kärlek som någonsin spelats in.
Skrivet av Aaron Vincent.
