Mina 100 Favoritalbum:

Album #98. Bluespuritanerna skrek sig hesa och illröda i ansiktet 1969 när Mississippi Fred McDowell gav ut den elektriska urladdningen "I do not play no rock'n’roll" på skivbolags dinosauren Capitol. Den typ utav genuin akustisk deltablues som Fred McDowell och hans jämnåriga vapendragare sysslade med skulle minsann inte vara elektrisk. När dessa träbockar fick nys om att en vit rytmsektion varit inhyrd för denna session var alltså måttet rågat, killarna fick spader. De tyckte att det var snudd på kriminellt att låta bleka hippies "förstöra" helheten när en kulturskatt, en pionjär av Fred McDowells rang skulle fästa "helig" musik på tung svart vinyl på ett skivbolag med ordentlig distribution!

Att vita fick fuska blues på gitarr, okynnesbanka på trummor och knäppa på distad elbas i egna elektriska orkestrar på tveksamma scener var väl en sak, men den här gyllene förgreningen inom det heliga musikarvet skulle minsann få lunka ostört på folkmusikens hemvävda grönbete, likt en välmående ko. Det här var ju exotiskt och dessa upptäckares största mission var ju att bevara, be om ursäkt för utspilld mjölk, hedra ursprunget, knappast förnya och blanda in snusk och smuts som rockmusik. Frågorna haglade i de tillknäppta grönmögliga lägren kring detta album: Hade han börjat söka sig till en bredare publik? Flörtade han med den gapiga rockmusiken? Hade han tappat förståndet? Hade han börjat få nos på penningar, det goda livet efter alla år som utblottad farmare?
Dessa inskränkta och elitistiska unga stridstuppar hade förmodligen fått både hjärtstillestånd och svårartad hjärnskakning om de fått uppleva R.L.Burnsides motorsågsmassaker tillsammans med Jon Spencer och hans Blues Explosion i mitten av nittiotalet, skivbolaget Fat Possum skulle då antagligen liknats vid den sista spiken i kistan rörande bluesen, det skulle med högsta sannolikhet både ha demonstrerat och eldat upp skivor utanför bolagets lilla högkvarter i Oxford, Mississippi och utnämnt Jon Spencer till en reinkarnation av djävulen själv.

Fred McDowell föddes i Rossville, Tennessee, vintern 1904. Instrumentet lärde han sig av sin gode vän Raymond Payne redan på tjugotalet, bottleneck praktiserade han hos sin farbror först några år senare, den första egna gitarren köpte han dock först 1941. Det var en ren slump att han 1959 sammanfördes med en mikrofon, då han upptäcktes utav den musikaliske floristen Alan Lomax som fått näsa för den säregna farmaren och bottleneck virtuosen under en av sina många musikaliska resor genom den amerikanska södern. För under 20-talet och 30-talet då det spelades in tämligen friskt med blues på 78 varvare befann sig Fred istället på sin lilla gård i Mississippi och skötte de dagliga sysslorna. Det var på kvällarna, på rasterna han plockade fram den lånade gitarren och sjöng, ibland tillsammans med sin fru Annie Mae som då ingick i kören The Hunters Chapel Singers Of Como, Mississippi. Tillsammans med just denna kör spelade Fred och Annie Mae in albumet ”Amazing Grace” för det lilla skivbolaget Testament 1966.

Fred McDowell var i mitten av sextiotalet ett av de verkligt stora namnen inom den Folk/Blues revival som härjade runt omkring i Amerika.
Alla de gamla bluesfarbröderna skulle få sin förtjänade upprättelse i rampljuset, smaka välgräddad kaka och hedras av den nya musikrörelsen, namn som Son House, Gary Davis, John Lee Hooker, Skip James, Big Joe Williams, Bukka White, Champion Jack Dupree med flera prydde de ståtliga och påkostade affischerna.
Paketturnén "American folk blues festival" drog även till Europa under sextiotalet där de lockade nyfikna unga entusiaster till lokalerna för att höra det där som kallades blues, för blues var ju annars något som blekfisarna i band som The Animals, Yardbirds, John Mayall & The Bluesbreakers, Them och Rolling Stones påstod sig syssla med. Nu skulle det alltså få smakas på riktiga blueskarameller, inte några bleka rockpastiller.

"I do not play no rock'n'roll" innehåller rå, ruffig, släpig deltablues med en gungande, slarvig och skramlig attityd som får klockorna att ringa punk i båda öronen. Det är sprakande, gnistrande och ibland idisslande elektriskt.
Både A och B sida på albumet inleds med en monolog av Fred, under dryga 2 minuter presenterar han sig själv för lyssnaren till sparsam gitarr, han berättar om sin hembyggd, sitt förhållande till bluesen och att det vi framöver kommer att få höra på albumet inte alls är någon rock’n’roll, utan ren deltablues på hans eget vis, men han berättar allting på en luddig Mississippi-dialekt som ibland gör att det är svårt att hänga med i svängarna, som tur är finns de båda monologerna tryckta på konvolutets baksida, samt inuti cd-häftet.
Fred McDowells egensinniga slidespel dras till sin spets på det här albumet, man riktigt hör hur det slår gnistor om strängarna i studion när han i spår som "61 Highway", "Red cross store" och "Kokomo me baby" dansar fram över banden med sitt avsågade metallrör som en besatt, det låter bitvis skrämmande, bitvis argsint, ibland låter det som ett hetsigt pokerparti mellan Muddy Waters och Son House där alkoholen kom dem emellan.

Fred McDowell övergav aldrig sin kärlek till rötterna, kyrkan, södern och den bluestradition han numera behärskade i sömnen. Precis som sina likar Lightnin' Hopkins, Furry Lewis och Son House höll han ett stadigt grepp om den rostiga spaden, han grävde sig allt djupare ner i den svarta mustiga jord av tradition, religion och drömmar som präglat hans vardag, den vardag som även tyglat hans sinne. Albumet "I do not play no rock'n'roll" är en elektrisk puttrande kittel full av delta bluesens allra finaste och matnyttigaste grundingredienser, ett tonsatt mörkt vykort med naggade hörn från det grisigaste och fattigaste Mississippi 1969, det är en hyllning till det utryck, till den röst som hjälpt honom samt hundratals andra farbröder både före, under och efter andra världskrigets Amerika. Det här är också ett album R.L.Burnside älskade sönder och samman sedan dag ett. Han kramade bokstavligt talat sönder så många exemplar utav skivan att musiken således sprängdes in i hans hetlevrade kropp.
Burnisde hann ge oss några av sina egna versioner utav det här albumet under nittiotalet med hjälp av bolaget Fat Possum, fast i mer tidsenliga stövlar, i en varmare lera, i ett fredligare och fördomsfriare klimat, fast ändå inte.

Fred McDowell öppnade inte bara fönstret till sitt eget varma hjärta med det här albumet, han lät också bluesens alla oputsade fönster stå på vid gavel under inspelningarna. En sak är säker, kan man ta till sig det här albumet, låta sig förälskas i det smått hypnotiska, monotona beatet Fred och hans sparsamma rytmsektion framkallar och våga släppa taget om alla fördomar, musikaliska regelverk, strukturer om vad som är inne och ute från både dåtid och nutid, ja då har man verkligen en vän för livet i den här skivan. För det här är verkligen tillbaka till rötterna, tillbaka till ruta ett, men också en bränslesnål raket rakt in i framtiden.

Mississippi Fred McDowell -I Do Not Play No Rock'N'Roll- (Capitol 1969/Fuel 2001)

Man skulle kunna ägna flera spaltmeter, doktors avhandlingar och temakvällar i små förorts bibliotek om vilka artister som verkligen skulle behöva lite friluftsliv tillsammans med skägg oraklet Rick Rubin ute i hans periferi. Självklart är det en fullständig omöjlighet att alla de artister som trängs och knuffas på det hårt linjerade arket skulle hinna genomföra dessa inspelningar i Rick Rubins varma famn. Såväl artister som producent hinner hamna i mörkaste jord flera gånger om innan hela den pråpra listan av namn lyckats betas av, innan allt fastnat på masterband. Men vi ska som sagt vara så in i vassen tacksamma att Rick Rubin tog steget, följde sin inre röst och lyfte telefonluren, idkade kontakt med den nu väl grånande Neil Diamond, lät sin entusiasm, sitt engagemang inför detta projekt flöda grovhugget och fritt mellan de sprakande telefon ledningarna.

Neil Diamonds karriär har milt sagt tagit ett annat utryck sen han började som mer än lovande låtskrivare i mitten av sextiotalet, då på skivbolaget Bang Records. Framgångarna var begreppslösa, inte särskillt många låtskrivare genom historien har utmärkt sig på den prestigefyllda Billboardlistan som just Neil Diamond gjorde under det sena sextiotalet och sjuttiotalet. Artister som The Monkees, Glen Campbell, Bobby Womack, Petula Clark, Barbara Streisand, Deep Purple, Frank Sinatra, Elvis Presley och en uppsjö av andra artister och grupper har genom åren vältrat sig i framgångar tack vare Neil Diamonds musikaliska snille. UB40 fick en världsplåga med sin "Absolute reggae" version av "Red, red wine", den lär knappast ha undgått någon idag livs levande människa, dessvärre. Urge Overkills version av "Girl you'll be a woman soon" från filmen Pulp Fiction och Johnny Cash monumentala version av "Solitary man" i händerna på just Rick Rubin i den hyllade American Recordings serien är dom senare årens verkligt välriktade smockor.

Neil Diamond var en sann "stjärna" på artist himlen under sjuttiotalet, under dess början och mitt var skaran fans enorm med stort E, det var utsålda hus vart än han satte ner sin nätta fot, det var extra insatta konserter på Madison Square Garden i New York, kväll efter kväll, då iklädd finaste Elvis-pyjamas med dyraste paljetter alternativt ett tajt skinn fodral med uppknäppt bröst, allt för tillfredsställa damerna vid de främre raderna med sin håriga bringa, dessutom hade han ett hårsvall så fluffigt och välfriserat att det fick samma damer vid stolarna att hämningslöst och förälskat skrika sig hesa och tårögda, för de skrek minsann så brunstigt och högljutt att den lokale vaktmästaren således tvingades klättra upp, trycka in gigantiska öron pluggar i frihetsgudinnans oskuldsfulla öron.
Men någonting hände när sjuttiotalet klev över åttiotalets tröskel och särskillt efter filmen "The jazz singer" från 1981 i vilken han både axlade manteln som skådespelare samt stod för filmmusiken. Arenorna blev allt mindre för varje år, så även inspirationen, lusten och låtskrivandet. Han klev aldrig av scenen helt men tog allt fler steg tillbaka, till slut höll han sig kvar inne i logen och sippade champagnen, prioriterade andra saker i livet, vilka vet vi inte, det har vi inte heller med att göra.

Det första som slår mig när jag trycker igång "12 Songs" är att redan efter ett par sekunder in i det inledande spåret "Oh Mary" så slår Rick Rubins blomma ut till fullo, likt ett välkommet vårtecken efter en lång, hård och prövande vinter i en otäck spökstad av is med den piskande kylan som enda trofasta sällskap i natten.
För det här är värme, vård och omsorg, hemtrevnad, stearin och slöjd enligt tradition, en väldigt ömsint och avskalad midnattsmässa om kärleken till kvinnan, till skapelsen, till livet och fädernäslandet, men också funderingarna kring det liv som passerat, till relationerna, de spontana mötena längs vägen.
För det är en åldrad man vi möter här, full av minnen, känslor och ringande klockor om att allt, faktiskt, inte vara för evigt.
Neil Diamond må ses som en fjäderviktare, en välartikulerad stilig akademiker i jämförelse med rumlaren och betongkrossen Johnny Cash, vars liv och leverne tagit sig helt andra yttringar i den ständiga duellen med allt och alla, mitt i orkanens öga. Men inför döden är vi som sagt alla lika, så även inför producenten Rick Rubin, uppenbarligen. Denne man har i sitt eget lilla universum förmågan att plocka fram mer oanade sidor hos artisten, en allvarsam och vemodig kland, det blir avskalat och intimt, varenda knota och ben känns blottad, varenda andetag känns som en livsviktig bricka i inspelningen, men det blir aldrig genant, aldrig för personligt, krystat eller fnissigt fånigt.

Det märktes väldigt tydligt redan i Tom Pettys sorgligt bortglömda tillbaka-till-rötterna-album "Wildflowers" från 1994, en Rick Rubin produktion som blev milt sagt en nytändning för Tom Petty och hans älskade Heartbreakers. De stundtals extremt radiovänliga, ibland överproducerade Byrds-klyshorna och FM-rocken var nu nästan helt bortblåsta, kvar låg ett genuint låtskrivar skelett av fin amerikansk rock trdition redo inta studion. I fokus stod ett hungrigt, bitvis ilsket rockband med sin ledare, plötsligt slog så blixten ner och svaren haglade från skyn, någostans just där kom de faktiskt ihåg varför de en gång lät sina frisyrer växa, varför de en gång pluggade in sina billiga elgitarrer och köpte dom där mörka solglasögonen på den amerikanska västkusten.

Och i inledningsspåret "Oh Mary" låter Neil Diamond just som en kärlekskrank Tom Petty utklädd till en någorlunda sansad och drucken Fred Åkerström sittandes på en ranglig stol utanför Gyldene Freden i Gamla stan sent en sommarnatt kompad av just ett harmonsikt och tillbaka lutat Heartbreakers. Han sitter där eftersom hans tårar blev för många, eftersom hans frågor blev för högljudda i glasets ensamma sällskap, lite tårögt ställer han sig alla dom där frågorna som vi alla då och då ställer oss rörande kärlekens alla upp och ner turer, också frågorna rörande de gamla själsfränderna som vek av någonstans efter vägen för att söka sig mot nya bekantskaper.

Men det är i fjärde spåret "Evermore" som korthusen omkring mig rasar av det pampiga stråk och sträng arrangemangen, låten må vara en ombearbetning av hans klassiska "Dry your eyes" som han så himmelskt och skälvande framförde på The Bands avskedsvals 1978, men den som hakar upp sig på en dylik detalj i det här sammanhanget saknar all kontakt med sitt hjärta, eller så råkar det bara vara av sten. Dramat tickar in på 5:18 och avhadlar den där relationen, förälskelsen som likt en älskvärd vas nu ligger i spillror på stengolvet i köket, redo att sopas upp och slängas bakom uthuset, glömmas bort, kanske rent av förträngas, de handlar om kärleken som försvann hos den ena parten, men som fortsatte att glöda och skava mot den andres sårade revben, dag som natt, veckorna i igenom, månader och år.

"Save me a saturday night" låter som en självklar evergreen från sextiotalet, den låter rent av som en nedstrippad, försiktig "Hang on sloopy" i vaggvise form med några sockrade stänk utav Cat Stevens och med ett klockspel så vackert, vackrare än alla hundratal klockspel Bruce Springsteen använt sig av som ledstjärnor i sina överdramatiserade rock broschyrer från landsvägarna under åttiotalet i sin rosa Cadillac från 1958. Jag inbillar mig att det här försiktiga klockspelet kan bygga broar mellan jordens alla läger, inbringa en smula hopp i all förödelse, ge en värmande kram åt alla som behöver en nu när julen flåsar över axeln, skänka slutlig frid åt alla oroliga själar som begravts.
Mötet mellan Neil Diamond och Rick Rubin låter så självklart, så okrystat, så löst och ledigt, men endå så majestätiskt och pampigt vackert att Neil Diamond framstår som den naturliga och givna eldvaken vid Rick Rubins jättelika brasa nu när Johnny Cash klivit över till den andra sidan.

Sedan länge svämmar skivhandeln över av jubileumsutgåvor, nypaketeringar, ljudförbättrade klassiker med tveksamma bonus dvd's och andra allehanda dyra deluxe-editions med nya arkivrensningar av bortglömda eller förträgda låtar och tagningar i blickfånget. Skivsläppen är gjorda för frimärkssamlarna, för den laglydiga publiken med stadig och god ekonomi, för den publik vars övriga intressen och hobbys inte kostar särskillt mycket pegar per månad. Bolagen riktar sig till den pulik som de vet på förhand kommer att betala för produkten utan att protestera så att det hörs märkbart.

Det hela kan mycket väl handla om den rådande krisen inom skivindustrin och dess högkvarter, en dammig idétorka, en total förvirring i deras åldrade och omodernt tänkande hjärnkontor, de vet helt enkelt inte hur de ska lyckas mjölka konsumenterna på deras pengar, därför ger man ut dessa säkra kort, dessa klassiker om och om igen i ännu en utökad lyxig utgåva. För musik konsumeras det fortfarande, ganska så mycket också, intresset ökar konstant, dock betalar allt färre för sitt musiklyssnande. Antingen laddas det illegalt från diverse nätverk och hubbar eller så bränner man skivor av varandra. Det vanligaste sättet att förvara sin skivsamling idag är inte i bokhyllan Billy utan på hårddisken C i diverse filbibliotek.

Men hur många gånger ska man uppgradera sin favoritskiva som skivnörd egentligen? Det bestämmer bolagen, helt och hållet. Först gick man hem med LP'n under armen, alternativt kassetten i innerfikan. Cd skivan dök upp med buller och bång i mitten slutet av åttiotalet, utgåvorna kunde ibland vara väldigt oinspirerat formgivna, men den praktiska storleken vann i längden, några år senare dök då samma titel upp igen på cd, det nya var då ljudförbättringen, nyutgåvorna var remastrade, den brusiga mattan som ofta låg över musik och spekulationer i om det var LP knaster man hörde i bakgrunden skulle nu alltså vara gårdag och raderas ut. Konvolutet var noggrannare färglagt, bookleten mer detaljerad, fram och baksida i plastasken var mer trogen orginalutgåvan på LP, allt för att "känslan" skulle återinfinna sig i detta nya, framtidens format.

Sedermera dök samma titel upp på cd ytterligare en runda, nu i en märkvärdig liten pappers ask kallad Digipack, den remastrade skivan var nu utökad med extraspår, på skivan samsades nu franska svåråtkomliga B-Sidor med julsinglar, matnyttiga demos med livsviktiga liveupptagningar. Den 68 sidiga mastodont booklet som medföljde denna remastrade utgåva gjorde dessutom allt för att avdramatisera, blåsa bort allt spännande och magkittlande, för att i lång och utförlig bikt och sanningschock trasa sönder alla dessa historier och mytbildningar som spridits i generationer kring gruppen och deras många album genom hederlig och hemtrevlig folkmun.
Efter ytterligare något år kom då den grandiöst snygga och efterlängtade cd-boxen där ännu flera alternativtagningar från samma inspelningar samsades med ännu fler luddiga utkast från samma sessions tillsammans med en ohyggligt smaskig och påkostad bok innehållandes kompletta biografier över medlemmarna samt fotografier som legat i såväl hårt bevakade bankfack som privata fotoalbum.

Sen kom då den remastrade nyutgåvan ut ännu en gång med återkommande bonuslåtar, men denna gång med en bonus dvd innehållandes en spattig och tråkig dokumentär om hur skivan uppstod, om hur den blev en klassiker. De nu tandlösa och uddlösa medlemmarna berättar om deras nuvarande fejder med varandra och de gråhåriga producenterna yrar sävligt med en pint i handen och försöker komma ihåg de forntida dagarna om hur plattan sattes i print, om hur ingen trodde på projektet då det begav sig och hur plattan blev en "klassiker". Någonstans där trodde man ju att det tog slut, men ytterligare en deluxe utgåva med de remastrade albumen och bonusspåren ser nu dagens ljus, den här gången handlar den utökade utgåvan om en rykande färsk konsertupptagning som bonus skiva, där artisten/gruppen i fråga lite hastigt och lustigt rejält oinspirerat drar hela det där "klassiska" albumet låt för låt, live inför en specialinbjuden, lagom nostalgisk och exalterad publik.

Inte nog med att man i många nyutgåvor inte nöjt sig med att "förbättra" ljudet, man har dessutom låtit "förbättra" mixningen av skivan, plockat isär inspelningen bit för bit och remixat om hela albumet, slängt på ett alternativt gitarrsolo, låtit någon studioräv spela in basgången på nytt, samt skakat liv i den dementa gin och tonic dreglande pianisten, låtit honom lägga det där simpla pianostycket igen, fast nu på svindyr synt, allt för att albumet ska låta som om det vore inspelad idag.
Förr om åren sågs det som ett lågvattenmärke, som ett billigt alternativ för de mindre intresserade med dylika remixade och omgjorda alster, något man kunde köpa tillsammans med mjölken på mataffärer, glassen på besinstationen och alla tveksamma varuhusrealisationer för ynka 20 lappen.
De enda jag kan komma på som är i verkligt stort behov av en dylik remixad och remastrad klassträffs klassiker från sig 1972 är Hi-Fi Klubben samt den extrema skara kalenderbitare som konstant är ett ögonblick från att läggas in på Säter, pga sin sjukliga besatthet.

Det är inte på långa vägar slut ännu, den där extremt limiterade boxen flyter nu upp till ytan igen, mer eller mindre i samma grandiosa version, dock i ny spännande och tidsenligt formgiven kartong, remastrad så klart, med ytterligare några sega arkivfynd bestående av alternativtagningar, grumliga instrumentala skisser, några lösa hashpåverkade och olidligt långa jam, några fnissiga konversationer med studiotekniker och sekreterare på 45 sekunder, plus en gammal tv-sänd konsertupptagning på dvd som cirkulerat bland samlarna i över tjugo år på VHS men nu alltså finns tillgängligt i boxen för första gången på formatet DVD. Självklart kostar kalaset närmare tusenlappen och du, du betalar.

Dagens Låt: The Smiths "Paint a vulgar picture"

Mina 100 Favoritalbum:

Album #99. Mer en legend än ett band. Den beskrivningen är det tämligen många som skriver under på när The Flantlanders kommer på tapeten, vilken den gör allt för sällan. Historien tar sin början omkring sommaren 1970 då boskapsuppfödarna och de gamla klasskamraterna Jimmie Dale Gilmore, Butch Hancock och Joe Ely steg av sin fålar 3 på prärien i Lubbock, västra Texas för att sträcka på benen.

De tre unga männen begav sig en kväll till den lokala och stimmiga baren för att fylla på sina vätskeförråd. I hörnet av lokalen satt 3 arbetslösa, skygga kompmusikanter vid namn Tommy Pearson som var traktens virtuos på mandolin, Sylvester Rice som alltid höll ett stadigt grepp om ståbasen och Tommy Hancock som vanligtvis brukade få stammisarna på syltan att dansa både friskt och hämningslöst till sin fiol efter tillräckligt alkholkonsumerande.
Vid stängningsdags ramlade så också den gamla barndomsvännen Steve Wesson in, då han fick höra om planeringen kring en lågmäld country orkester berättade han nöjt att han lärt sig framkalla sköna ljud ur en såg av sin farfars bror, sista pusselbiten föll därmed på plats. Att samtliga inblandade dessutom var stora fanatiker av Lefty Frizzell och Jimmie Rodgers gjorde ju inte deras entusiastiska kärna mindre och svagare.

Efter flitigt repeterande av standards som Hello stranger, Waitin' for a train, Honky tonk blues och Long snake moan på Jimmie Dales trasiga veranda så började det sakta men säkert sätta sig en reportoar bakom bröstbenen på sjumannalaget, även en hel hög av egna alster började växa fram, materialet höll samma genuina klass och föll inom samma traditionella ramar som hos förebilderna, aningen mer skruvade texter och underfundigheter, speciellt när Butch höll i pennan förståss, det var han som vässade orden mest, som ville föra in en mer litterär ådra i sin vision om vad country var. Efter några veckor började det så få en hel del spelningar runt omkring Texas, mycket tack vare sin nyblivne manager, den Lubbock födde Lou Driver.
Det var också Lou som sammanförde Flatlanders med Shelby Singleton i mars 1972, han ägde vid tidpunkten det då dalande skivbolaget och distributions mogulen Sun Records. Ekipaget begav sig bokstavligt talat glada i hatten till Singletons studio i Nashville för att spela in ett tjugotal låtar under producenten Royce Clark vakande öga.

Någon månad efter inspelningen i Nashville gavs den lågmälda och hemtrevliga älsklingen "Dallas" ut som promotion singel till radiostationerna inom rimligt avstånd, fullängdaren "Jimmie Dale & The Flatlanders" gavs ut tätt inpå, dock endast på formatet 8 track kassett. Dessutom uteblev den stora distributionen, kassetten såldes bara på spelningar, lokala bensinmackar, barer och snabbköp. Besvikelsen var ett faktum, bandet mer eller mindre upplöstes samma månad som 8 tracken gavs ut, kvar stod Jimmie Dale, Joe och Butch, de fick lite ströspelningar under en period som trio men sen tog det stopp. Det blev åter dags att sadla om hästarna, dra vidare mot nya marker, nya väderstreck. De gick alla åt skilda håll med egna inom genren famgångsrika solokarriärer.

Musikaliskt låter Flatlanders som en spinnande katt i mormors varma knä, då och då stryker den runt husknutarna, jamar försiktigt, sträcker lite på sig, glider omkring lite elegant på gården, jagar fjärilar och ler artigt åt brevbäraren. Det är svårt, faktiskt rent av omöjligt att inte tappa förståndet och bli hjälplöst förälskad i trion Gilmore, Hancock och Elys avslappnade tjuren Ferdinand-country-projekt. Då och då under årens gång har de stigit av sina hästar igen, tagit sig till Jimmie Dales veranda, njutit av Texas brinnande sol, luktat på alla blommorna och återuppstått som grupp på mindre scener. Jimmie Dales spröda och säregna sång har förgyllt många varma nätter på orten.

Det kanske mest anmärkningsvärda är att Flatlanders förblev en väl bevarad hemlighet på 8 track kassett i Texas området bland entusiaster och lastbilschaffisar fram till att entusiastbolaget Rounder Records 1990 återutgav det tänkta albumet som spelades in 1972. The Flantlanders fick slutligen sitt välförtjänta rampljus i och med återutgivningen som passande fick titeln "More a legend than a band".

Men tro mig, legenden kommer att leva vidare, historien kommer att berättas om och om igen, den kommer att klä sig i många malätna ponchos och dammiga hattar ett par varv runt jordklotet till. Huruvida denna historia är sann eller inte vet bara den lokala ortsbefolkningen i västra Lubbock, men jag tvivlar på att det är lönt att fråga dem längre, för så fort Jimmie Dale & The Flatlanders kommer på tal så drar de öron åt sig, rycker av dig din sista dollarsedel, höjer ett finger mot den stekheta Lubbock solen, mumlar nått på obegriplig dialekt och vänder vresigt på klacken.

The Flatlanders "More A Legend Than A Band" (Rounder Records 1972/1990)

Självklart är Lotta Teljes figur, lärarinnan Gun den största och kanske mest självlysande karaktär som kramats ur SVTs lagom fuktiga trasa på evigheter känns det som. Hennes besatthet och överdrivna samling av porslinsfigurer, hennes strikta, gammaldagsa och återhållsamma person i korridorerna, hennes kärlek till den gråtande pianospelande Ove som får henne i avsnittets slut att utbrista i storordad och smått pubertala poesi vid köksbordet i det kliniska och spöklika radhuset.

Avsnittet är magnifikt och stämningen mörk, bitvis obehaglig om förberedelserna inför det årliga Luciafirandet på skolan i byn Kroka. Traditionerna ifrågasätts, utröstning istället för framröstning när det ska koras en Lucia i klassrummet. Frågan Gun ställer till Rektorn på hans rum om "negerpojkarna" i klassen verkligen kan vara pepparkaksgubbar, om det är rätt eller fel, hur det kan verka utåt sett i båda fallen är antagligen en fråga som dom flesta funderat en smula kring.

Människorna i den lilla byn törstar desperat efter sitt livs kärlek, den kärlek som vi alla så gärna vill röra vid, den form vi alla vill landa på, men invånarna är så rädda och fumliga, ovetande om hur man närmar sig den, de är så insyltade i sin egna ofrivilliga ensamhet och svartsyn att hårda ord ligger närmare till hands än en välmenad kram.

Det är fullständigt briljant och tragikomiskt när Gun dagdrömmer fram scenariot i aulan då hon dirigerar Luciakören framför elevernas familjer, nära och kära. Man kan inte annat än utbrista i ett hjärtligt och högljutt skratt när man slutligen ser henne vända sig om, motta åskådarnas jubel och själv utbrista, rörd till tårar över sin insats, som om hon motagit ett nobelpris i fysik efter 40 års forskande. Det råder inga tvivel om att det är just Lotta Telje som är satt som stjärna högst uppe i den här granen även om de övriga skådespelarna gör utomordentliga insatser.

Som inspirationskällor till avsnittet, medvetet eller inte, märks spontant Roy Anderssons estetiska foto och svarta humor, David Lynchs kalla och mörka byskildring av Twin Peaks, hans återkommande komplexa och extrema personporträtt, ett litet stänk av Killinggängets ironi, Roman Polanskis sinne för klaustrofobi, obehagliga val av gastkramande musik. Allt detta blandas i en originellt saftig och sympatisk soppa, en omsorgsfullt inslagen julklapp signerad manusförfattaren Stina Sturesson och regisören Jens Jonsson.

Den här serien är redan en modern svensk klassiker trots sitt enda visade avsnitt, den här underliga men underbara prosan kan gissningsvis bli regisören Jens Jonssons biljett till de stora salongerna.

Jag väntar redan på DVD-utgåvan.

Dagens Låt: John Lennon/Plastic Ono Band "Sisters, Oh sisters"

Mina 100 Favoritalbum:

Album #100. Jazz är stort, jazz är smått, jazz är blues, ibland smakar det förfärligt gott och ibland gamla otvättade strumpor, ibland är den "bara" oändligt vacker och blå, ibland sprakar den och slår gnistor, för en jävla masa oväsen, men ibland är den också bara ett obegripligt stycke uppblåst konstmusik som knappt utövarna själva ens orkar och står ut med.
Ibland har jazzen blivit för cool för sitt eget förstånd, för präktig för sitt eget välmående, genomgått diverse kriser, plastikopererats, grävt guld i Las Vegas, släpats in i tyska DJ-bås, trasats sönder av heroin, groove och beats.
Det har även hänt att jazzen klätt sig i en fånig trång Janne Långben-kostym och flygit Concorde ner till Disneyworld i Paris och dragit av några väl uttjatade vitsar om Glenn Miller på blockflöjt.
Men jazzen kan fortfarande vara farlig, bitvis livsfarlig i sina mörkaste och fuktigaste kvarter runt om i världen, både på scen och på skiva.
Jazzen likt bluesen passar i mina ögon och öron bäst i dom mindre ostädade lokalerna med en dunkel belysning och några glas billig sprit tillsammans med en skara kedjerökande farbröder i omoderna glasögon.

Rahsaan Roland Kirk spelade in "We free kings" 16-17 Augusti 1961 i Nolan Studios i New York för Mercury Records när han blott var 25 år. Det var den tredje fullängdaren han satte sitt bomärke på. Några av Kirks förebilder vid den här tidpunkten var Clifford Brown, Sidney Bechet och Charlie Parker, den sistnämndes "Blues for Alice" skänkte han en helt ny och kurvig kropp på albumet. Självklart var han likt dom flesta som gillade att sjunga genom ett blåsinstrument vid den här tiden inspirerad av John Coltrane. Vid pianot under inspelningarna satt antingen Hank Jones eller Richard Wyands, på bass knäppte Art Davis och Wendell Marshall. Trummslagare vid de båda dagarna var Charlie Persip.
I studion lunkades det fram soul, bop, blues, jazz och groove på en luftig och orginell hemvävd matta signerad Rahsaan Roland Kirk.
Det var nytt, det var eget och så in i bomben läckert att det var ren och skär synd att lägga skivnålen på den här tjocka vinylen 1961.

Det är i "A sack of soul" jag nästan svimmar av välbehag, kompet är sylvasst tajt och Persip hamrar funk bakom Kirks grimaserande tut och trotsiga lovsång. Att Charlie Persip tidigare utnämnts till den skönaste jazzkatten i historien för hanteringen av trumstockarna i just den här låten är därför inte alls förvånande.

Roland var dessutom en man som älskade att mumla i munstycket, få det att svänga friskt och passionerat genom flöjten ibland. Det är i titelspåret "We free kings" som jazzens alla yviga pussel bitar faller på plats, Kirk skiftar galant mellan flöjt och sax, bygger upp ett hypnotiskt möte mellan det mjuka och återhållsamma för att i sekunderna senare släppa alla verktygen på golvet, låta sitt hjärta bröla brunstigt och fritt med en skön vibrato.
Det efterföljande spåret "You did it, you did it" är en svängig och vaggande bagatell på flöjt som definitvt skulle vinna på att få 3-4 minuter extra och med ett par rejäla utsvävningar i klassisk Yusef Lateef kostym, Yusef höll nämligen också sin flöjt hårt intill kroppen när det var läge för att gå till sängs för natten.

Roland Kirk "We Free Kings" (Mercury Records 1961)

"Först ser man bara skog. Massor med tallar och granar och lite stenar och myrstackar
och gamla barr och kottar från förra året.
Men så ser man lite hus. Ett två tre elva tjugo stycken. Nej, det är bara sju om man räknar garaget och veboden, och det är klart man gör"
(Inledande orden ur boken: Loranga, Masarin och Dartanjang, 1969)

Sedan ett antal år tillbaka har jag en gammal utgåva av boken under min skönaste huvudkudde, inbillar mig faktiskt att jag sovit betydligt mer harmoniskt, drömt om finare och roligare äventyr sedan dess.

Jag har självfallet inte pallrat mig iväg till någon biograf för att se Igor Veyshtagins filmatisering av Barbro Lindgrens charmiga figurer Loranga, Masarin och Dartanjang.
Jag har absolut inget horn i sidan till filmatiserade böcker eller tecknade barnfilmer direkt på bio, mest handlar det om att den underbara boken är så pass helgjuten och perfekt i sitt eget bokformat, dessutom tvivlar jag starkt på att den här filmen skulle tillföra just min nostalgiska värld något extraordinärt.
Den tecknade versionen om Loranga och Masarin borde såklart ha producerats fram för bioduken under sjuttiotalets mitt istället, inbillar mig att karaktärerna bäst hör hemma i det mer runda och mjuka som präglade den tecknade filmen då.

Figurerna i boken lär ju ses som något av det mest helfestliga som plitats ned på papper i barnbokens underskattade och oftast väldigt varma värld.
Loranga är Masarins pappa, han springer omkring iförd endast blommig tehuva på huvudet, röd morgonrock på kroppen och helst av allt vill han ligga under köksbordet och lyssna på popmusik, mumsa kaviar och god glass samt en och annan varmkorv förstås.
Masarin, han är liten och tjock, betydligt klokare och mer eftertänksam än sin kringflaxande far som absolut inte vill arbeta.
Dartanjang är Lorangas pappa, aningen förvirrad och glömsk.
Och i garaget, där finns hundratals tigrar, och bakom elementet i köket lär det finnas hur många tusenlappar som helst, de kan ramla fram lite hipp som happ när man som bäst behöver dem, men ibland ramlar dom inte fram alls.

För några år sedan köpte jag även min favoritbarnbok "Loranga Masaring & Dartanjang" på en liten CD, den såg dagsljuset på LP redan 1974, då på Sveriges Radios egna etikett SR Records, den fantastiska och stora berättarrösten Toivo Pavlo illustrerade karaktärerna den gången.

Dagens Låt: Mulatu Astatke "Yekermo Sew"

Polarpriset är ett ganska stelbent, krokryggat och ointressant pris som delas ut 1 gång om året till Stickan Anderssons minne av vår kung Carl Gustaf. Men den offentliga debatten kring prisets existens och berättigande lyser med sin frånvaro i medierna, sorgligt nog.
Det finns ingen som helst logik eller röd tråd bland pristagarna annat än att de är just världstjärnor där bäst före datumet passerat sedan länge.
Men priset är med sin 13 åriga existens och facit i hand väldigt fånigt och dumt eftersom det bara är dessa extrema världsartister som får diplomet och checken på 1 miljon kronor. Behöver de pengarna? Knappast. Behöver de den mediala uppmärksamheten? Knappast. Behöver de få ett diplom där det på klantigt urformad byråkrati står vilka bedrifter han/hon genomfört i musikhistorien? Knappast.

Bruce Springsteen är inte längre en ung dyrkad tanig gosse som fräser och spottar i mikrofonen likt en påtänd amerikansk sydstatspräst, som sakta höjer fingret i luften med besatt blick och övertygande röst berättar för oss att Curtis Mayfield, Sam Cooke och Jackie Wilson besitter kärleken, bär svaren på precis alla våra innersta frågeställningar och våra existensiella grubblerier.

Att Led Zeppelin så skulle få juryns diplom och ta emot checken på 1 miljon kronor är alltså inte särskillt förvånande, Kikar man på pristagarna genom åren så känns det lite konstigt att Zeppelinarna inte har erhållit priset tidigare eftersom pristagarna verkar ha plockats fram i tur och ordning genom att juryn snurrat på ett sjaskigt och billigt tombolahjul.
Led Zeppelin deltog ju i det hjärteskärande missionärsarbetet med att föra den svarta amerikanska roots musiken över atlanten i slutet av sextiotalet, fick bleka och finniga ynglingar i England och övriga europa att upptäcka ryggraden i rockens smärta men skeva kropp. Dessutom opererade dom in bluesens hårdnande hjärta bakom rockens hårdaste bröstkorg och skapade något så fint som hårdrock.
Ska vi tro Polarpris-Juryn så var Jimmy Page och hans mannar först ut med den stronga bedriften, därav papperslappen med deras gruppnamn på.
Gruppen spelade också in i den anrika Polar Studion under mitten av sjuttiotalet när albumet "In through the out door" skulle smältas ner på mörk vinyl. Robert Plant har berättat om hur han hängde med Björn & Benny under de veckorna i Stockholm på tvivelaktig lokal där lättklädda damer både dansade sensuellt och villigt utförde sexuell aktivitet mot betalning.

Den där checken på 1 miljon kronor borde oavkortat gå till Stockholm Stadsmission.

Dagens Låt: Link Wray "Scatter"

Jag saknar att göra blandband på klassisk hederlig kassett, gärna C120. Jag saknar att sitta i realtid och justera ljudnivåer, trycka ner knapparna Rec, Play och Pause, spola fram och tillbaka, spela över, frustreras över att man stavar fel på kassettomslaget eftersom att skriva med blyerts är otänkbart och en smula fegt, har man väl skrivit ner artist och titel på den näst intill obefintliga linjen med kladdig bläck så får man liksom stå sitt kast.
Saknar verkligen hela proceduren med att vända sida, dra fram tejpen en smula, fälla ner skivarmen och föra upp pause knappen, stå och rota i vinylbackarna medan bandet går och fundera ut VILKEN den där kommande låten kommer att bli, rejält känsliga grejer.
Det är ju 100 ggr roligare att ge bort en KASSETT med sina personliga favoritlåtar och diverse olika teman än en CD-R man bränt ihop lite hastigt och lustigt, dessutom är det ju lite fusk att bocka för den där normalize-rutan innan man kör igång bränningen på 48 gånger hastigheten också.

Det man däremot inte saknar är den helvetiska bandsalladen som ibland förekom mitt under själv blandbandandet, särskillt när man var i full fart med Sida 2.

Dagens Låt: N.F. Porter "Keep On Keeping On"

Novemeber är mörk, den står med ena stöveln i höstens fuktiga lövsallad och den andra på språng rakt in i vinterns smällkalla tomrum i väntan på slarvigt skrivna julkort, tomtar i skyltfönster, paket på kredit och en besvärande hjärtklappning.
Musikaliska yllefiltar av den kaliber som 5th Dimension bjuder på är precis den prozac, den spetsade glögg som blodet i mina frusna ådror suktar efter i skrivande stund.
Mina gamla norska högtalare från 1972 av okänt märke fungerar likt 2 pulserande kaminer i vardagsrummet när jag lägger på deras version av Mamas & The Papas "Go where you wanna go".

Det är elegant soul väl kryddad med sunshine pop från Los Angeles av årgång 1967-1973 som är melodin, en sjujädra sådan också. Det är snyggt, på gränsen till perfektion, harmonier, stråkar och rullande sväng i sällskap med låtskrivarna Jimmy Webb och Laura Nyro. Tillsamans sprang de hand i hand, iklädda dåtidens vackraste, blommigaste klänningar med de fluffigaste, mest korrekta hårsvall Kalifornien skådat andra halvan av sextiotalet.
Vore jag inte så fobiskt höjdrädd skulle jag bli ballongflygare.

Dagens Låt: The 5th Dimension "California Soul"

Jag borde ruska liv i DVD spelaren, knäppa igång Sam Peckinpahs västern klassiker "The Wild Bunch", dra på mig mina lerigaste stövlar i svart, noppa en cigarr, se till att andedräkten stinker billig bourbon, få ögonen att bli så där charmant rödsprickiga och vattniga. Kanske borde jag rent av lägga benen på ryggen, kuta ner i förådet och rota runt i den där kartongen som jag skrivit "GAMLA KLÄDER" på med svart tusch, slita upp en av mina flanellskjortor som jag inte använt sedan en panikartad flytt för 8 år sen.

"The Wild Bunch" lär vara den hårdkokte skådisen Michael Madsens favorit film alla kategorier, han påstod det i något av de träigare numren av herrmagasinen Uncut/Mojo då det skulle listas en topp 100 (ännu en gång) över filmer, böcker, skivor, låtar där exklusivt inbjudna fick lämna ett varsitt bidrag.
Lite dum i planeten som man är så var det självklart en bidragande orsak att knalla fram till den blonderade killen med för tajt och rosa t-shirt i kassan och slanta upp 199 hala bananer för den osedda filmen.

Jag tog tunnelbanan hem, den gröna linjen, knuffades och svettades bland pensionärer, fredagsfirare, arbetsnarkomaner och mellanstadieungar på tjack.
Väl hemma då jag sprättade plasten på DVD'n började jag nästan ångra köpet av den här rullen från 1969, kanske borde jag knallat till min lokala videouthyrare först istället, tagit trappan ner till det dunkla rummet, till den dammiga VHS-avdelningen, hyrt den på en hederlig, grynig VHS för 10 pistoler istället.

Dagens Låt: Waylon Jennings "Lonesome, Onry & Mean"