Året i små bilder!



Christer Fuglesang sjunger Ulf Lundells "Jag Går På Promenaden"!



Tusentals Japanska tomtar letar efter skäggen som blåste bort!

Dagens Idolbild!



Muddy Waters råkade sätta sig på ett par häftstift, mest eftersom det är jävligt blues.
(Obs, det går ej att dubbelklicka på bilden!)

Mina 100 Favoritalbum:

#93. Att ministern av blytung funk kastade in sin gangsterhatt i dödens tambur på juldagen lär inte ha undgått någon. Det som däremot kan ha undgått väldigt många runtom jordklotet var att James Brown faktiskt gjorde den svängigaste skiten som någonsin gått att dansa till sedan grammofonskivan uppfanns, han gjorde det eldigt, värdigt och kaxigt redan 1958 med ”Think” och fortsatte med sin mission fram till sin död på det där sjukhuset i Atlanta efter sviterna av en elakartad lunginflammation.

År 1952 träffade James Joseph Brown sin musikaliska livskamrat Bobby Byrd under en basebollmatch i Toccoa, Georgia, Byrds familj var aktiva inom kyrkan och gospeln, familjen knöt omgående Brown hårt och kärleksfullt till sig, hans tidigare kriminella liv och trassliga familjeförhållanden satt käppar i hjulet för en dräglig tillvaro som redan då fått honom att bli mer eller mindre stammis på polisstationen. Tillsammans med Bobby blev han snabbt medlem av vokalgruppen The Gospel Starlighters.

Men efter att Brown och Byrd besökt spelningar med Little Richard, Hank Ballard och Fats Domino tog deras liv helt nya musikaliska och dansanta former och toner, det unga sällskapet tog då namnet The Flames, senare James Brown & The Famous Flames och lämnade den traditionella gospeln mer eller mindre bakom sig, de knöt fler sångare och ett gäng multiinstrumentalister till sin skara och resten står skrivet i historieböckerna.

James Brown & The Famous Flames intog radiostationen WIBB och sjöng ”Please Please Please” rakt ut i etern och de tog i så pass starkt att talangscouten Ralph Bass för Federal/King Records givetvis inte kunde göra annat än att knyta dem till sig, 1956 sålde ”Please please please” över en miljon exemplar.

Högsommaren 1974 följde han upp sitt kritikerrosade dubbelalbum ”The Payback” med ett minst lika majestätiskt dubbelalbum, nämligen ”Hell”, ett måhända spretigare men också ett livfullare album än föregångaren.
Åren kring dessa två magiska album innehöll på det privata planet ett krashat äktenskap, hans son Teddy omkom i en bilolycka, staten var efter honom med en nota på 4,5 miljoner dollar för obetalda skatter och ett drogmissbruk som följde honom vartän han gick.

Att Brown således lyckat klämma ur sig dubbelalbumen ”The Payback” och ”Hell” åren 1973-74 som i mina öron anses vara det bästa han någonsin gjort i studio understryker inget annat än att han då var störst, bäst och förmodligen vackrast (eller sexigast om han själv fick välja).

Albumet svänger hårt av sin underbart malande tjugofyrakaratiga funk som i "Coldbloded", "Sayin' And Doin' It" och "Papa Don't Take No Mess", den jazzar och soular även loss urtjusigt i en mer pimpinett korridor som i "These Foolish Things Reminds Me Of You" och "Sometime", samt rullar jollrigt omkring på de latinska mattorna The JB’s släpat in för att ge "Please Please Please" nytt liv, och gråter ut, tänder ett hoppets stearin i de redan blöta näsdukarna.

Den hjärteskärande balladen "A Man Has to Go to the Cross Road Before He Finds Himself" står nämligen i mitt universum sida vid sida med hans övernaturliga “Lost someone” från 1961 (som förövrigt återfinns här fast i ny omarbetad version) och ”Goodbye my love parts 1 & 2” från 1969 som de 3 mest monumentala balladerna att spilla ut tårar och vin till, frågan är om det spelats in starka och mer trovärdiga hymner på vinyl, jo det har det ju om man tänker till, men just nu vill jag inte det.

Det enda frågetecknet rörande den här läckra, svettdrypande men också tänkvärda dubbelsandwichen skulle vara den överförfriskade versionen av ”When the saints go marching in”, men vid närmare eftertanke så var Brown självklart tvungen att ge sin version utav den, i stridens och stundens glödheta rum.

Att Brown var en nitisk bandledare har det talats vitt och brett om genom åren, men han lär också ha varit en av de bästa, en av de allra största, kanske rent av någonsin, men så här med facit i nävarna kan det faktiskt kännas svårt att ha misslyckats grönjävligt i ett så celebert sällskap som: Maceo Parker, Lyn Collins, David Sanborn, Fred Wesley, Charlie Brown, John "Jabo" Starks, Alfred "Pee Wee" Ellis och Isiah "Ike" Oakley, samt en hel hög andra överkompententa blåsare, gitarrister, trumslagare och andra instrumentalister vars musikaliska gåvor lär vart sända från ovan, alternativt nedan.

Låt er inte dras in i de mer osympatiska samlingsalbums-träsket som redan finns med "The Godfather Of Soul", och som med all sannolikhet kommer att ta ännu mera fart ett par veckor in i Januari nästa år. Köp orginalalbumen, köp de flesta du kan komma över från 1960 till 1976, men framförallt måste du äga "The Payback" och "Hell", gärna "There It Is" och "Get On The Good Foot" förståss, självklart också de tre "Live At The Apollo"-albumen, låt ingen annan lura i er något annat.

James Brown "Hell" (Polydor, 1974)

Skrivet av Aaron Vincent, som i skrivande stund slöfunkar till Papa Don't Take No Mess

Dagens Idolbild!



Moe Tucker

The Supremes Önskar Eder Alla en God Jul

"Det här var på den tiden då en fjortonårings idoldyrkan
inte nödvändigtvis behövde vara av sexuell natur."

Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton skrevs och publicerades av Tage Danielsson redan 1964, den ingick då i hans bok Sagor för barn över 18 år.Tages berättelse om Sveriges egen Robin Hood animerades redan 1975 av Per Åhlin och har sedan dess vart ett stående inslag i Sveriges Televisions tablå varje jul.

Den ödmjuke, fräknige och rödhårige Karl-Bertil tar på julafton på sig sin fars smått gigantiska tomtekläder, för att sedan det ut de rikas julklappar i slumkvarteren runt om i staden. Paketen har han smusslat undan genom sitt extraarbete på postens paketavdelning, vilkas adressaters inkomster han kontrollerat i taxeringskalendern.

Hans far, varuhuschef Tyko Jonsson, blir hysterisk och illröd i ansiktet över sonens brottsliga och dumdristiga tilltag, men ju längre historien lider visar det sig självklart att de rika som berövats sina julpaket mest är glada över att slippa dem se och ta del av dem.

Berättarrösten görs av Tage Danielsson själv, Karl-Bertil Jonssons röst görs av Per Andrén, fadern Tyko Jonsson av Toivo Pawlo och den ömma modern av Marianne Stjerqvist.

Tage Danielssons och Per Åhlins lilla film om hjältemod och humanism, om eftertanke och empati när julen sparkar in och smäller igen dörrar i stad och land, både hos ensamma hjärtan och stora familjekarnevaler borde kunna väcka så mycket mer engamgemang och medmänsklighet än vad den gör, för varje år som filmen visas för den förhoppningsvis
någonting fint vidare in i våra förväntansfulla vintriga hjärtan, väcker den en ådra av engagemang inför dem som inte har någon eller något att tända ett ljus med.

Julen har många tårar, som kaffetåren, glöggtåren och whiskytåren, men även den frätande salta tåren som rinner nerför den ensammes kind, som karvar djupa spår inombords, men också den något sötare och gudomliga glädjetåren som vackert kan komma att pryda de rosenröda kinder hos den som gjort något gott, något fint för en medmänniska i nöd............

Några fina ord på vägen av humansiten och jordjonglören Tage Danielsson:

”Människan har skapat Gud till sin avbild,
längre räckte inte hennes fantasi"

"Tog en man ett glas i går
gör det ont i mannens hår.
Ska han då i skallen drämmas
att han bör ha vett att skämmas?"

"Sätt skivbromsar på Svensktoppen!"


Skrivet av Aaron Vincent i väntan på julbordet.

**Aaron Vincent, Calleblodig och Peckapunk önskar eder alla en fin och fröjderfull jul!**

Kiss
Önskar Eder Alla En Fröjderfull Jul!

Dagens Idolbild!



Rod Stewart - Vinnare av 1966 års Pop-luggs-SM!
(Obs, lova att klippa ut och spara bilden)

Julen är en tunn historia!

1. Hey Santa Claus - The Moonglows
2. Santa Claus Won’t Come This Year - Charlie Stewart
3. Boogie Woogie Santa - Mabel Scott
4. Santa’s Secret - Johnny Guarnieri with Slam Stewart
5. Lonesome Christmas - Lowell Fulson
6. Christmas Boogie - Sugar ‘Chile’ Robinson
7. Answer to Maple on the Hill - Dixon Brothers
8. Mr Santa Boogie - Marshall Brothers
9. Papa Ain’t No Santa Claus, Mama Ain’t No Christmas Tree - Butterbeans & Susie
10. Bells of St Marys - Beverley King
11. Santa Claus Baby - The Voices
12. Santa’s Helper - Joe Poovey
13. Baby Sittin’ Santa - Barry Richards
14. Merry Christmas Baby - Charles Brown
15. Santa to the Moon - Sonny Cole
16. Rock ‘n’ Roll Santa - Little Joey Farr
17. Christmas & New Year Blues (Christmas is on Me) - Tampa Red
18. Jingle Bells Boogie - Jody Levins
19. I’ll be Home for Christmas - The Pilgrim Travellers
20. Happy New Year to You - The Qualities

Det är nu den åttonde julen jag jobbar bakom en skivdisk, varje år har jag satt samman en julsamling som snurrat i affären dan före dopparedan, men i år behövde jag inte sätta samman den där julskivan.
Viper Records släppte ifrån sig denna guldklimp till julskiva redan den 30:e oktober i år, jag hoppas innerligt att jag inte är den enda som lagt vantarna på denna julfest, knäck föräldrarnas julskivor av Enya, Vikingarna, Carola, Mia-Marianne och Per-Philip, stampa sönder dem med dina rallyskor, elda slutligen upp resterna och spela sedan denna skiva tills juldemonerna lämnar hus och hem, stad och land.

Min ömma moder har för övrigt önskat sig Enyas "Amarantime, special christmas edition", självklart har jag köpt den.............

Aaron Vincent, dan före dopparedan, i skivhändelsernas centrum.

Dagens Idolbild!

Bobby Gillespie försöker kränga en nysnod kassettspelare till en papparazzi fotograf.
(Obs, bilden är inte manipulerad!)

"I Mitt Galleri Finns Det Inga Galler I"
Peter Wahlbäck Visar Helst Sin Konst Utomhus!

Nedan Håller Han Stolt Upp 4 Mästerverk!





Ovanstående Bilder Är Hämtade från
http://www.wahlbeck.se

Triss I Tecknade Tomtar:



Aaron Vincent är mest lik tomten till höger,
Calleblodig tomten i mitten och
Peckapunk tomten till vänster!

Dagens Idolbild!



Gene Simmons vet vad som är basen i en näringsrik måltid.
(Obs, bilden kan självklart klippas ut)

"Den Där 2006-Listan"





Årets Svenska Album 1: The Knife ”Silent Shout”
Årets Svenska Album 2: Mattias Alkberg ”Ditt hjärta är min stjärna”
Årets Svenska Album 3: Ebba Forsberg ”Same”
Årets Svenska Album 4: Sara Isaksson & Rebecka Törnqvist ”Sings Steely Dan, Fire In The Hole”
Årets Svenska Album 5: The Doits ”Lost, Lonely & Vicious”




Årets Utländska Album 1: Pernice Brothers ”Live A Little”
Årets Utländska Album 2: Albert Hammond Jr. ”Yours To Keep”
Årets Utländska Album 3: Band Of Horses ”Everything All The Time”
Årets Utländska Album 4: Jarvis Cocker ”Jarvis”
Årets Utländska Album 5: Yeah Yeah Yeahs "Show Your Bones"




Årets Bästa Samlingsalbum 1: Various ”cd86 ”48 tracks from the bird of indie pop”
Årets Bästa Samlingsalbum 2: Various “Rip it up and start again, postpunk 1978-1984 compiled by Simon Reynolds”
Årets Bästa Samlingsalbum 3: Various “Zero, A Martin Hannett story 1977-1991”
Årets Bästa Samlingsalbum 4: Various "Afro baby - the evolution of the afro sound in Nigeria 1970-1979"
Årets Bästa Samlingsalbum 5: Various “Ghana Soundz vol.1”




Årets Nödvändigaste Retroalbum 1: Lorraine Ellison ”Sister love, the Warner bros. Recordings 1966-73”
Årets Nödvändigaste Retroalbum 2: Laura Lee ”The Chess Collection”
Årets Nödvändigaste Retroalbum 3: Dead Moon “Echoes of the past”
Årets Nödvändigaste Retroalbum 4: Lollipop Shoppe “Just Colours”
Årets Nödvändigaste Retroalbum 5: Demon Fuzz “Afreaka!”



Årets Viktigaste Låt 1: Denise James ”What Happened To The Love We Knew”
Årets Viktigaste Låt 2: Band Of Horses ”The Funeral”
Årets Viktigaste Retrolåt 1: Lorraine Ellsion “Stay With Me”
Årets Viktigaste Retrolåt 2: Nikki Sudden “Stay Bruised”
Årets Viktigaste Retrolåt 3: Television Personalities "Hard Luck Story Number 39"
Årets Viktigaste Retrolåt 4: Alexander Skip Spence "All Come To Meet Her"
Årets Viktigaste Retrolåt 5: Flatmates "Shimmer"
Årets Snällaste Söt-Pop: Loveninjas "It's Been A Long Time"
Årets Hidden Cameras-Låt: "She's Gone"
Årets Robert Wyatt-Låt: Jarvis Cocker "I Will Kill Again"
Årets The Smiths-Låt: "Paint A Vulgare Picture"
Årets The Cure-Låt: "Play For Today"



Årets Svenska Mest Saknade/Frånvarande Artist: Alf
Årets Album Besvikelse 1: Magic Numbers
Årets Album Besvikelse 2: Bonnie Prince Billy



Årets Hemvändare: Jarvis Cocker
Årets Hemvändare 2: Jag själv (Så klart)
Årets Skäggigaste/Trummigaste Album: Bosse Skoglund ”Groovesopor”
Årets Bonnie Brince Billy-Album: Damien Jurado ”And Now That I’m In Your Shadow”



Årets Meningslösaste Samlingsalbum: Oasis ”Stop The Clocks”
Årets Samlingsalbums-projekt-som-kunde-blivit-så-mycket-bättre:
Various ”Svensk Indie 1986-2006”



Årets Festligaste/Mest Rättfärdiga Dissning 1:
Andres Lokko Sågar Carl-Johan Vallgren i SD
Årets Festligaste/Mest Korkade Svar På Dissning 2:
Carl-Johan Vallgren sågar Andres Lokko i SD.
Årets Festligaste/Mest Rättfärdiga Dissning 2:
Peter Alzén Sågar Lars Winnerbäck i GD
Årets Festligaste/Mest Korkade Svar På Dissning 2:
Arg anonym Winnerbäck-fanatiker Sågar Peter Alzén i GD.



Årets Smärtsammaste Separation: Min egen (Så Klart)
Årets Karameller: Tablettasken Salta Katten (Så Klart)
Årets Hjärnsläpp: Sverige röstar fram en borgerlig regering
Årets Hjärnsläpp 2: Jag gav bort min John Holm-box till mitt ex.
Årets Chock: Att majoriteten svenskar faktiskt ville ha en borgerlig regering
Årets Chock 2: Christer Fuglesang ÄR i rymden
Årets Raseriutbrott: När det blev klart att Fredrik Reinfeldt blev statsminister
Årets Raseriutbrott 2: Borgarna vill genomföra en sänkning av A-Kassan
Årets Raseriutbrott 3: Den kommande prishöjningen på snus


Denna årslista har Aaron Vincent Satt Sitt Bomärke på.

Dagens Idolbild!

Roberta Flack från svintoreklamen år 1972.
(Obs, klipp gärna ut bilden och samla)

Dagens Idolbild!



Albert King i väntan på högvatten, här tillsammans med två japanska klättergrodor.
(Obs, bilden är inte manipulerad)

"Den Där 2006 Bland-Skivan"



01 The Doits - Solid Ground
02 Mattias Alkberg BD - Stockholm
03 Diamond Dogs - Closest I Ever Been In Memphis
04 Denise James - What Happened To The Love We Knew
05 Albert Hammond Jr. - 101
06 Band Of Horses - Our Swords
07 Junior Boys - Count Souvenirs

08 The Knife - Silent Shout
09 Nobody & Mystic Chords Of Memory - Decisions, Decisions
10 Herman Düne - I Wish That I Could See You Soon
11 Loveninjas - It's Been A Long Time
12 Hidden Cameras - She's Gone
13 Nikki Sudden - The Ballad Of Johnny And Marianne
14 Jarvis - I Will Kill Again
15 Sara Isaksson & Rebecka Törnqvist - Do It Again
16 Yusuf Islam - Maybe There's a World

17 Pernice Brothers - High As A Kite
18 Damien Jurado - Denton, TX
19 Ebba Forsberg - Boy You Owe Me

20 Johnny Cash - Further On Up The Road
21 Jessi Colter - Rainy Day Women #12 & 35
22 Tom Petty - Flirting With Time

Kompilerad av Aaron Vincent, december 2006

Dagens Idolbild!




Paul Stanley blottar sin kvinligaste sida inför den årliga pride-festivalen 1979.
(Obs, klipp gärna ut bilden och spara)

Mupparna önskar eder alla en fröjderfull jul!

Dagens Idolbild!

Redo att dra? Knappast, Syl Johnson var en fredlig kisse!
(Snälla, klipp ut bilden!)

Jag Tackar Gud Att Jag Föddes Envis Som En Åsna!

Jag kände det på mig! Nya The Shins-skivan har öppnat sig. Allt som krävdes var lite tålamod och några veckors envist lyssnande. Skivan rymmer förutom de vanliga magiska ingredienserna – James Mercers röst och texter samt osvikliga melodikänsla – takter att dansa foxtrot till! Det senare måste jag få min flickvän att ställa upp på (även om hon klassar ”Amerikansk rock” som den tråkigaste av alla genrer, fast The Shins är ju POP).

Inledande ”Sleeping lessons” kan vara något av de starkaste som placerats som en öppningslåt de senaste åren. Prova bara att promenera till jobbet en morgon med just "Sleeping lessons" i lurarna, du fullkomligt studsar fram av ren eufori! Ja, det är inte helt omöjligt att du börjar spontanjogga när distpedalen trycks i botten en liten bit in i låten.

Sen träder andra spåret ”Australia” in, en sådan tokglad indiedänga har jag inte hört sen Håkan Hellströms ”Kom igen lena!” ungefär, varenda gång jag lyssnar på den står jag plötsligt där, brölar saligt med i refrängen med en äcklig och ljummen stor stark i näven, dansar under stjärnorna ”…with one hand waving free”.

”Pam Berry”, skivans tredje spår, känns som en absolut nödvändighet/genial finess, för lyssnaren behöver nu faktiskt komma ner på jorden, sluta dumdansa, fånle och skråla besatt, återfå fokus en smula. Fjärde spåret då, åter sansad? Bra, ”Phantom Limb” kan börja. En perfekt lagom upplyftande låt i klassiskt och heligt The Shins-snitt som faktiskt, om man nu bara måste, mot slutet ger utrymme för ännu mer allsång. Notera gärna den oerhört finstämda tjejkören som är pålagd i slutet.

Femte låten, ”Sea Legs”. En svårfångad låt med tvärflöjt och stråkar, nya bekantskaper i the Shins värld (hade föresten hoppats på mer stråkar a la The Zombies, får hoppas vidare tyvärr). Överhuvudtaget är låten den mest nyskapande på skivan (av betydelsen att den låter minst The Shins).

Eventuellt förfärade old school-/Garden State-fans återvinns snabbt i ”Red Rabbit”, skivans sjätte spår, en smått magisk The Shins-patenterad ballad. Men det är sen det händer i ”Turn on Me”, aka foxtrot-biten! Min absoluta favorit på skivan. Ja, jag vill faktiskt inget hellre just nu än att fylla mina dagar med en ändlös foxtrot till det spåret, en verkligt komplett poplåt med stort P.

Skivan går vidare, ”Black Wave”, där möts vi av ett intro som för tankarna till en regnig förmiddag med en uppsjö av paraplyn och trenchcoats, folk med sänkta blickar, på väg till diverse plikter och åtaganden. Finessen är att det följande spåret ”Split Needles” spinner vidare på just den stämningen som ”Black Wave” åstadkommit, för regnet fortsätter bara att falla. Syntsolot (eller är det en knäppknäpp-distad gitarr) med det påföljande gitarrpålägget är en fin liten detalj.

Ett av skivans finaste spår heter ”Girls sailor”, tillbaka på klassisk (och såklart underbar) The Shins-mark, så komplett och storartad som bara The Shins-pop kan låta. Hur avslutar man detta lilla svårfångade mästerverk, jo man avslutar med en patenterad ballad till tonerna av fågelkvitter! Åh vilken stor liten skiva. Jag tackar gud för att jag föddes envis som en åsna.

Denna text är skriven Skanstulls bästa kock, nämligen Calleblodig.

Dagens Idolbild!



Don Van Liet - En biffig kapten med hjärtat på rätta stället.
(Obs, klipp ut den här bilden)

Så här arga blev amerikanerna och deras rock när de blev inlåsta i sina garage!

10 finfina tips om du vill bryta upp bror duktigs allra finaste garage:

1.The Sonics - Psycho-Sonic (Big Beat Records, 1965-66/1993)
2.The Shadows Of Knight - Dark sides: The Best Of Shadows Of Knight (Rhino, 1994)

3.The Blues Magoos - Psychedelic lollipop (Repertoire, 2002)
4.The Standells - The Best of (Rhino, 1989)
5.The Music Machine - Ultimate Turn on (Big Beat Records, 2006)
6.The Chocolate Watchband - Melts in Your Brain Not on Your Wrist: The Complete Recordings 1965 to 1967 (Big Beat Records, 2005)
7.The Seeds - The Seeds/A Web of Sound (Diablo Records, 1966/2001)
8.The Electric Prunes - Lost Dreams (Birdman, 2001)
9.Various - Nuggets: Original Artyfacts From the First Psychedelic Era 1965-1968 (Box, Rhino, 1998)
10.The Wailers - Fabulous Wailers, The Boys from Tacoma: Anthology 1961-1969 (Ettiquette, 1989)

10 finfina tips om du fiskar efter mer psykedeliska guldklimpar:

1.The West Coast Pop Art Experimental Pop Band - Part One (Sundazed, 1967/2001)
2.13th Floor Elevators - The Psychedelic Sounds of (Charly, 1966/2001)
3.Golden Dawn - Power Plant (Sunspot, 1967/2002)
4.I'll Wind - Flashes (Akarma, 1968/2002)
5.The Neighb'rhood Children - Long Years In Space (Sundazed 1967-68/1997)
6.H.P. Lovecraft - H.P Lovecarft/H.P. Lovecraft 2 (Collectors' Choice Music 1967-68/2000)
7.Strawberry Alarm Clock - Wake Up...It's Tomorrow (Collectors' Choice Music 1967/2005)
8.Clear Light - Clear Light (Collectors' Choice Music 1967/2005)
9.Peanut Butter Conspiracy - Is Spreading/The Great Conspiracy (Collectables 1967-68/2000)
10.The Human Beinz - Evolutions (Ascension 1968/2000)

Ovanstående skivor är inte skivor man SKA ha enligt den musikaliska lagboken, utan mina egna 20 favoritalbum inom den genre som snitsigt nog valt att kallas garage/psychedelia, självklart återfinns skivor som florerar överallt när det ska listas inom dessa områden, men det går inte at komma ifrån, de är alla hörnstenar, diplomatiskt uttryckt, men det här är mina små pärlor, mina små älsklingar.

Det har skrivits, analyserats och predikats i oändlighet om den amerikanska garagerocken från mitten av sextiotalet, om dess influenser och arvtagare genom åren, huruvida "punken" startade med bröderna Andy och Larry Parypa tillsammans med yrvädret och sångaren Gerry Roslie startade den chockartat skramliga orkestern The Sonics, eller om det var The Stooges med Iggy Pop i spetsen som "egentligen" startade det vi idag anser vara "punk", men det där överlåts åt fanatikerna, eller åt farbröderna som "var med", men till slut känns allt bara urvattnat, solblekt och dumdum arkeologi i gäspande Mojo-anda. Själva musiken, framförallt de odödliga och slamrande singlarna (gå inte på myten om att det inte kunde göras bra fullängdare inom genren) denna era lämnade efter sig har kommit att hamna lite grann i skymundan av allt doktorerande och maniska skivsamlande, samt alla tröttsamt dåligt sammansatta antologier av en hel hög "entusiaster" som råkat ramla över ett gäng privatpressade vinylsinglar i någon håla söder om Boston.

Den som vill fördjupa sig i den amerikanska garagerocken samt den tätt efterföljande psykedeliska scenen beordras omedelbums att införskaffa lexikonet tillika tegelstenen "Fuzz, acid and flowers", där amerikansk rock inom alla dess smala utyttringar avhandlandas beundransvärt, samt leta upp några gamla nummer av tidningen POP där Lennart Persson passionerat skriver om den amerikanska musikhistorien. Leta för guds skull också upp hans skötebarn, blaskan Larm där han flitigt berättat om både engelsk och amerikansk garage ur ett perpspektiv som är få förunnat!

Det här tillägnas kamrat Kurt Jacobsson 28 Augusti 1950 - 11 December 2006, som nyligen lämnat detta jordeliv, vars enorma skivsamling inom området amerikansk-garagerock/psychedelia guidat och förgyllt mitt liv under många år.
Farbror Jacobsson led av den fruktansvärda och obotligaa nervsjukdomen MS, vilken slutligen tog hans liv, vill du läsa mer om sjukdomen, eller stödja Neurologiskt Handikappades Riksförbund ekonomiskt, se länken nedan!

Tack för att du tog dig tid!

Kram

http://www.nhr.se/index.phtml?navid=4&refid=4

Skrivet av Aaron Vincent

Dagens Idolbild!



Ingenting går upp mot en vitvinsfrukost, tycker Ace Frehley.
(Obs, bilden går att klippa ut)

Musik som kan förändra ens liv

Genom åren har det alltid funnits musik som betytt lite mer, till och med m-y-c-k-e-t mer för mig. Utan Skabb eller Ebba Gröns debutsinglar hade jag aldrig bildat ett punkband. Utan Cure och Joy Division hade jag aldrig insett att nitade skinnjackor var tråkigare än överrockar från Emmaus.

Men utan Lustans Lakejers första LP hade jag aldrig vågat använda ett annat, mognare språk eller köpa min första vita smoking. I skarven av 70- och 80-talet var Sveriges mest provokativa band inte Helikoptern Kräks, inte Mögel, inte P-Nizzarna. Inte ens Ebba Grön, trots att de hade låtar som "Skjut en snut".

Nej, Sveriges mest provokativa band då var Lustans Lakejer och allt berodde egentligen på en intervju på pop­sidan i Expressen. Där hävdade bandet "att kläderna var viktigare än musiken" och på bilden som publicerades såg de verkligen ut att mena allvar. I dag kanske det verkar lite fånigt när folk reagerar så på ett bands image, men allvarligt talat, vilket band som helst som kommit fram de sista fem åren hade dödat för att se ut som Lustans Lakejer på det fotografiet. Givetvis köpte jag genast singeln "Diamanter är en flickas bästa vän", som innehöll den lysande raderna: "Jag ska börja bli elak, jag ska odla mitt hat, för om hatet är tillräckligt kallt så ser man världen så klart".

Några veckor senare släpptes skivan som jag nötte ut under mitt första gymnasieår. Bara titlarna på Lustans odöpta album säger att vi pratar om något helt annat än vad vi varit vana vid.1. Begärets dunkla mål. 2. Världen utanför. 3. Kärlekens nöjen. 4. Nyhetens behag. 5. De överflödiga. 6. Ögonblickets spänning. 7. En nöjenas natt (på dina drömmars ö). 8. Image Fatale. 9. Massans Sorl.

Att han som skrivit alla låtar inte fyllt 18 är makalöst. Johan Kinde var bara 17 när skivan kom, den som gjorde så stora avtryck i min lilla värld. Jag, som var lika gammal, kunde ens i min vildaste fantasi drömma om texter som "Jag vände mig från baren och blickade över rummet där jag såg nymfer höll varandra i hand. Jag läppjade på champagnen och tänkte lite sakta hur moralen ändå hade malts till sand. Jag undrar om de själar som vandrar genom natten i salongen ständigt fyllda utav glam, känner glädje eller känner minsta skam". (Begärets dunkla mål).
Visst hade man genom punken strävat mot texter som sjöng om ens liv, men här kom det texter som troligen inte är självupplevda men lät i alla fall så världsvant, så blasé men ändå ljuvligt lockande. Det gjorde saken ännu mer fascinerande.

I dagarna släpps hela Lustans Lakejers katalog för första gången på CD, remastrat med en massa bonusspår och äntligen finns texterna där. Texterna som var så mystiska, så mytomspunna och ibland rent ut sagt svåra att förstå. Hela skivan andas en tunn linje mellan att vara ung och osäker och viljan att vara vuxen och erfaren. Visst lider musiken stort av den enkla produktionen, speciellt ni som inte var med då kan nog tycka det låter tunt, men hela uttrycket med texter om att inte passa in, att inte veta varför man inte vågar vara vek, om att iaktta en förförande massa som lever ett glamourösare liv än det man hade hemma i pojkrummet dessutom till en mycket mogen musik som andas Magazine, Roxy Music och Joy Divison.

Lustans Lakejer fortsatte i flera år senare, men deras storhet slutade med singeln som kom året efter, "Skuggan av ett tvivel", som innehöll en text som jag fortfarande kan utantill: "Jag har ödslat mina dagar, jag har tagit allting för givet men allting bakom mig är aska allting bakom mig utom livet som ligger där och väntar på att någonting skall ske". Några månader senare slog de igenom och det är inte min musiksnobbism som säger att det är då de började tappa bort sig i agentmyter och lättare syntpop, som Fredrik Reinfeldt diggar, men så blev det i alla fall.För övrigt sålde jag senare min vita smoking till Henrik Silverhjelm, som numera fixar musiken på TV-sporten. Han kände sig nog mer som Johnny Thunders än Johan Kinde i den.


Ovanstående text är skriven av PeckaPunk, som numer även låter publicera väl valda texter om musikaliska matnyttigheter på denna lilla blogg, vilket jag är oerhört glad för.

Dagens Idolbild!



Bloc Party - Energisk postpunk som kickar brevlåda!
(Obs, klipp ut och spara bilden)

"Stay With Me"
Lorraine Ellison




Where did you go when things went wrong baby?
Who did you run to
And find a shoulder to lay your head upon?

Baby wasn't I there?

Didn't I take good care of you?

No no, I can't believe you're leaving me

Stay with me baby

Please, stay with me baby

Ooh, stay with me baby

I can't go on

Who did you touch when you needed tenderness?

I gave you so much
And in return I found happiness

Baby what did I do

Maybe, maybe I was too good, too good to you

No no, I can't believe you're leaving me

Stay with me baby

Ooh, stay with me baby

Ooh, please stay with me baby

Remember you said you'd always gonna need me

Remember you said you'd never ever leave me

Remember, remember, I'm asking you, begging you, ooh, ooh

Stay with me baby,

Please please stay with me baby

Stay with me baby

I can't go on

Ooh stay with me baby

I'm begging you,

stay with me baby

Stay, stay, stay with me baby...

Två Julskivor Jag Inte Vill Höra!



Två Julskivor Jag Vill Höra!

Dagens Idolbild!



Bobby Hutcherson demonstrerar hur klibbig man blir om läpparna efter att ha slickat på två fina klubbor!
(Obs, bilden får gärna klippas ut och sparas)

Dagens Idolbild!



Bettye Wright frågar publiken om det är något fel med att ha små kokosnötter som örhängen!
(Obs, bilden går under inga omständigheter att klippa ut och spara)

Finns Det Någon Fritid Ute I Rymden?

Enligt väldigt säkra källor har Christer Fuglesang väldigt mycket fritid där ute i rymden, detta ÄR vad han packade ner inför sin livs resa ut i tyngdlöshetens tyngdlöshet, för gott om fritid finns det gott om där ute i rymden deklarerade han väldigt klart och tydligt!

När Christer Fuglesang inte läser sin favoritlitteratur vill han gärna lyssna på följande musikalbum som han tappert pressat in i sin lilla I-pod, det spisas minsann inte bara käk ur tub ville Christer lite skämtsamt understryka!





Det ingen egentligen vet är att Christer faktiskt är livrädd för rymden,
så in i vassen skärrad över det faktum att närmaste adressen stavas: Vintergatan att han faktiskt lät trycka upp dessa knappar i morse, på just sin fritid.




Som sagt, i rymden finns inga gallerior, bingohallar, Pizza Hut, inte heller något Skara-sommarland, inte hellre några "Idol"-uttagningar eller taffligt "Bonde söker fru", det finns inte heller några två hål i väggen som det går att tanka ner hela film och musikhistorien med.

Så gott om fritid finns det gott om ute i rymden.

För övrigt gratuleras Fuglesang som efter ljusår av hårt arbete och entusiasm ÄNTLIGEN befinner sig i rymden!

-You did it, you did it! Som Rahsaan Roland Kirk skulle ha mumlat genom ett munstycke tvär men glad flöjt.

länk till en ganska underhållande liten text om Herr Fuglesang skriven av Fredrik Virtanen 1999
http://www.aftonbladet.se/puls/9906/18/kronika.html

-Jag Ger Inte Upp!!!!!

Christer Fuglesangs kamp går vidare, 02:47 inatt bär det iväg, antingen ut i rymden med raket eller till fots mot någon lokal sylta för att dränka besvikelserna och sorgen med ett par rejäla bägare och skräpigt tilltugg.
Världen håller andan, Christer också.

Dagens Idolbild!



En krockskadad John Cale som här saknar strängarna på sin fela.
(Obs, bilden går INTE att klippa ut och spara)

!!! Svenska Ord Box Open !!!

När beskedet om att dessa två dvd-boxar med all sin hjärtliga och oumbärliga film av Hasse & Tage slutligen skulle återutges i nytt digitalt format fylldes mina ögon av glädjetårar, mitt hjärta slog ett par rejäla frivolter och det enda som ekade i mitt huvud de kommande veckorna var ett kraftfullt Gert Fylkingskt: äntligen!.

Att moderna svenska klassiker som ”Mannen som slutade röka”, ”Picassos äventyr”, ”Äppelkriget” och ”Släpp fångarna loss det är vår” inte tidigare funnits tillgängliga på dvd fram till ett par veckor sedan, det kan bara betraktas som ett grovt brott mot den filmintresserade mänskligheten..

Det som nu känns aningen lurigt, som fick mig att ilskna till ett par rejäla smulor är att dessa två utgåvor känns väldigt slarvigt utformade. Till att börja med borde man så klart valt att lägga de 8 filmerna i kronologisk ordning i två separata lådor, istället har man här valt att fullständigt ologiskt blanda dem lite huller om buller i ett sorgligt hafsverk, det luktar julhandel och kärlek till pengar lång väg, filmerna och dess skapare förtjänar tusenfalt mer respekt än detta.

Dessutom saknar boxarna informationshäften med allehanda matnyttigt om de enskilda filmerna, antagligen räknar man med att 9 av 10 som inhandlar lådorna också köpte fjolårets hejdundrande mastodontbok: Hasse & Tage: Svenska ord & co: saga & sanning, en extremt snyggt förpackad och vördnadsfyllt berättad bok av Stefan Wermelin och Staffan Schöjer.

Kanske är det rent av så att man vill sälja ytterligare några ex av boken? Teorierna är många och krångliga, tröttsamma och obegripliga, för när det nu äntligen var dags att placera svenska ords filmer i smålådor så borde man definitivt valt att lägga ner mer betydligt mer energi och kärlek på utformandet, av respekt både för publik, skapare och aktörer, ístället sitter nu entusiasterna med två filmlådor som känns oroväckande billiga och blodfattiga.

Vår man i rymden?

Christer Fuglesang står fortfarande med båda fötterna på jorden, rymdresan blev uppskjuten.

Enligt säkra källor är Christer inte ett dugg förvånad. Men Christer är lika glad för det, för på söndag ska han faktiskt få åka rymdraket, jo, det har han blivit lovad.

Dagens Idolbild!

Kung fu fighting? Nä, det är bara Elvis som ramlat in i trumsettet!
(Obs, bilden går att klippa ut och spara)

Handsome Family

"So Much Wine"

I had nothing to say
on Christmas day
when you threw
all your clothes
in the snow.

When you burnt your hair
knocked over chairs
I just tried
to stay out
of your way.

But when you fell asleep
with blood on your teeth
I got in my car
and drove away.

Listen to me
butterfly
there's only so much wine
you can drink
in one life
and it will never be enough
to save you from
the bottom of your glass.

Where the state highway starts
I stopped my car.
I got out
and stared up at the stars.

As meteors died
and shot cross the sky
I thought about your sad
shining eyes.
I came back for my clothes
when the sun finally rose
but you were still passed
out on the floor.

Listen to me
butterfly
there's only
so much wine
you can drink
in one life
and it will never be enough
to save you from
the bottom of your glass.

Dagens Idolbild!

Jerry Garcia, en ruskprick sjunger efter sin knorrhane.
(Obs, bilden går att klippa ut och spara)

SPACE IS THE PLACE!!!

Nedräkningen har börjat för Christer Fuglesang, snart står han på avfyrningsramp B på Kennedy space center där Discoveryfärjan står klar för avfärd, mot rymden.
Det var för övrigt Fuglesang i egen hög person som myntade det klassiska gamla utrycket:
Den som väntar på något gott, han väntar alltid för länge!

Litet schema för Christer:
04.15 Startraketerna tänds och rymdskytteln lyfter.
04.28 Skyttelns lokala tidslinje börjar gälla, 50 minuter har gått av expedition STS 116 uppmätta rymdtid.
06.08 Nu följer några timmars arbete med ett flertal kontroller och uppkopplingar. Bland aktiverar besättningen livsnödvändiga system som ventilation och el. Man upprättar tv-länk och kontrollerar bränsletankar och skyttelns robotarm.
09.38 Sex timmar efter uppskjutning, besättningens första sömnperiod börjar.
17.38 Astronauterna vaknar efter åtta timmars sömn.
19.53 Arbetet ombord fortsätter med start av olika funktioner och kontroller.
20.38 Ställer besättningen i ordning bostadsmodulen.
21. 53 Kontroll av rymddräkterna.
22.03 Vingar och noskon granskas.
23.18 Nu startar man ergometern, instrumentet som mäter astronauternas muskelarbete.

I skrivande stund sitter en hel nation och håller sina tummar för Christer, för alla väntar ju spänt på att få höra hans berättelse om hur det FAKTISKT är där ute, i rymden.

Dagens Idolbild!

Cirkusdirektör Buck Owens med trapetskonstnärerna i The Buckaroos, här låter de sig stolta fotograferas iförda sina nya fina ryska kostymer!
(Obs, bilden går att klippa ut och spara)

David och hans stjärna bjöd ett utsålt Medis på julmässa!

Woven Hand, Debaser Medis, Stockholm 3 December

När den David Lynchska ridån i vinrött lämnar scenen sitter David Eugene Edwards redan på sin minimala pall, mixtrar med gnissel och rundgång, stampar hårt i golvet, låter sig själv och musikanterna explodera i en domedagsdundrande predikan.

I ryggen har han inte bara årets ”Mosaic” samt ett hårt sammansvetsat Woven Hand, relativt nyligen blev orkestern också förstärkt med basisten Pascal Humbert, tidigare medlem av Edwards klan 16-Horsepower, som nu efter ett par halvdana album med projektet Lillium åter står vid hans sida.

Det är svårt att placera Woven Hands musik i ett fack, för det är uråldrig brötig blues från helvetet korsat med Nick Caves mest gotiska mardrömmar iklädd skräddarsydd punkblazer, det är även österländsk folkmusik av det stämningsfulla, hypnotiska och gastkramande men samtidigt så storslaget vackra som den tyska orkestern Popol Vuh med sin ledare Florian Fricke ägnade sig åt, framförallt under sjuttiotalets mitt där de under ett par år agerade husband åt filmregissören Werner Herzogs produktioner.

Det går inte att komma ifrån, Woven Hand är framförallt Edwards, men man slås ju längre konserten lider att Pascal faktiskt behövs vid hans sida, för de groteskt blytunga, monotona basmantran han skickar iväg från scenkanten lyfter upp David ännu ett par meter ovan jord.

Belysningen är minimal konserten igenom, framförallt på Edwards, vid en första anblick ser han ut som en tanig argsint blond viking i sitt nyodlade skägg med det halvlånga håret. Han ger precis allt av sig själv, sparar inte ett endaste krutkorn, svetten bokstavligen sprutar om honom då han går in i sitt allra heligaste rum, försvinner djupt in i musiken likt en besatt gestikulerande predikant av den gamla söderskolan, alla som haft förmånen att uppleva Edwards på nära håll vet vad jag menar.

Konserten som helhet känns som ett magiskt, uråldrigt och religiöst ursinne där varje ton känns som en underbar liten kanonkula rakt i mellangärdet.
Det enda invändningen må vara dominansen på sånger från senaste albumet Mosaic, hade man varvat med material från den självbetitlade debuten och Consider The Birds samt vävt samman fler örhängen från 16 Horsepower snudd på felfria katalog hade denna mässa varit det slutgiltiga beviset på att musik inte blir bättre än när just Edwards framför den.

Fotot ovan är taget av Tuben Persson, http://www.rockfoto.nu

Dagens Idolbild!


Barnaskaran i familjen Jackson här utklädda till The Osmonds inför den årliga maskeraden.
(Obs, bilden går att klippa ut och spara)

Heart & Soul, bland valnötter och annat pikant julgodis!

Morsning korsning!

Efter några månader av personligt pyssel, oturligt trassel och galna grimascher ställer jag upp dörren till denna vintriga rymdplätt. Det är december och snön lyser upp tillvaron med sin frånvaro, halmkreaturet i Gävle är på plats och fyller 40, invånarna firade friskt på plats med alkoholfri glögg och kramgo dans till dansbandslegenderna Black Jack.

Andra säsongen av Heart & Soul har precis börjat, bandet är klippt, fanfarer och trumvirvlar avlöser varandra i detta Internetkvarter, karnevalen har börjat.

Och du, råkar du ha knäck i lurarna, släng dem, införskaffa bums nya, för musik det ska byggas utav glädje, för av glädje bygger man ju musik, vilket givetvis görs bäst i ett par fina lurar.

Annars gratuleras astronauten Christer Fuglesang, det är nämligen bara 2 dagar och 18 timmar kvar i skrivande stund till resan styrs mot Florida, han ska nämligen få åka finfin rymdraket vad det lider (det är sagt så i alla fall).

Ajöken.