Oktober - Årets Längsta Månad.

"Oak Ridges" med The Sadies svävar omkring likt ett hemlöst oroligt trasigt löv i det för ögonblicket smått kyliga rummet, det är lagom nedsläckt sånär som på ett par fladdrande stearinljus som grimaserar något om det förbannade svenska mörkret. Det knakar lite hemtrevligt om parketten när jag går för att fylla på koppen med rykande kaffe, för att fylla på glaset med ljummen bourbon natten till ära.

Den här hösten har varit ett mullrande och gastande spöke, den har klätt sig i plagg jag inte riktigt är van att se honom i, den har fört sig med gester och ord på en slags ödslig prärie jag inte riktigt kunnat hantera. Den här hösten pulvriserade sig till en färglös och ocharmant sand redan när den kom intågande, så klart rann den också genom mina trötta och oinspirerade fingrar utan att jag hann vare sig parera eller rädda ett endaste litet korn.

Att gå omkring i stan inuti en slags kupa omgiven av kyla och tristess, nonchalans och trötthet tär ett par smulor, den förbannade orkeslösheten blomstrar likt en sjuk ond blomma invärtes och har förvandlat mig till Agent Coopers motpol. Värmen som dock funnits har bestått av Robert Wyatt, Amazing Rhythm Aces, The Coral, Seals & Crofts, The Bell, Jonna Lee, Michelangelo och Gerard Manset. Jag vet inte om det är hösten, värken i visdomstanden, slängarna av feberfrossa eller vetskapen om att den förbannade vintern kaxigt står och urinerar runt husknuten men jag förstår inte Anna Järvinen, det känns som om jag borde det, känns som om jag rent av borde älska henne men jag kan inte, vilket känns sorgligt.

När Mississippi Fred McDowell ylar samt slirar som få med flaskhalsen på gitarren i de två inledande spåren "The Train I Ride" och "Poor Boy Long Way From Home" från 1966 års underskattade bluesalbum "Long Way From Home" känns det snudd på obehagligt och spöklikt bakom revbenen, här låter McDowell inte direkt som "Ensammast i Sverige" utan ensammast och mest utsatt i precis hela världen, det är uppförsbacke och det är förbannat mörkt. Han hade inget Depeche Mode-spöke att luta sig mot i studion, ingen hip ZTV-electro eller slentrianhurrande P4-publik i ryggen, bara en löst hängande mikrofon, en nedsliten hönsfarm och en växande cancer i kroppen.

Skrivet av Aaron Vincent.