Det Här Är Toppen!

Blue States har varit på rymdsafari i drygt tio år nu, senaste månlandningen tillika expeditionen har gått under namnet "First Steps Into...". Som vanligt när Andy Dragazis ger ut album på den smultronsöta etiketten Memphis Industries blir en väldigt liten klick runt om i världen alldeles till sig, varma leenden blossar upp, ögon fuktas och rum fylls av ballonger och pappersdrakar. Musikaliskt är det samma friserade sallad av lika delar meditativ och popsnärtig intrumentalelectro som uthärdliga vibbar av triphop. Albumet innehåller dessutom samma fräscha primörer som tidigare, uppläggningen är som vanligt snudd på odiskutabel i det drömska med Zero 7-porslin och upplägningsfat designade Air, givetvis borde hans livsverk tilltala en betydligt bredare massa en den faktiskt gör.

Roisin Murphy, en gång husgudinna i Moloko är här med andra soloalstret "Overpowered", sanslöst begåvad och tillika "klassisk" disco vävs samman med modern electro, resultatet blir en chickt vävd löpare att svänga rumpa till. Titelspåret samt "Checkin' On Me" är något av det allra "stiligaste" som åttiotalskatten släpat in på dansgolvet detta tvåtusental, låtar som rent av kvalar in på det årliga blandbandet. Överlag känns det som att det här albumet är en stor luxuös chokladkartong, vars praliner ibland känns exklusivt inslagna i Madonnas allra bästa glitterdiscopapper. Jag blir uppriktigt glad i magen av det här albumet, det känns som något blandband Clabbe Af Geijerstam skulle kunna ha anförtrott sina dansantaste bästisar omkring åren 1987-88.

Brooklynstationerade Stalkers spelar rak och fartblind rock'n'roll med boogie under sulorna, något Libertineskt i blicken och en injektion Ramones i blodet. Av någon anledning far svenska Diamond Dogs upp i skallen, men där stockholmarna oftast snubblar redan efter pistolens startskott springer denna orkester obehindrat över mållinjen utan att knappt behövt anstränga sig. "Circus baby" låter tex som Graham Parker festandes med The Lyres på puben omkring 1978 på sällsamt gott humör efter en synnerligen lyckad dartturnering. Albumet "Yesterday Is No Tomorrow" kommer på intet sätt att skriva in sig i historieböckerna som något mästerverk inom genren, men det är uppfriskande hederlig rock uppvispat med powerpop som faktiskt skulle kunna härstamma från CBGBs under sjuttiotalets andra hälft. Underhållning för stunden, ja visst, men gissningsvis kommer denna välproducerade käftsmäll ge vissa behagliga men för väldigt lång tid framöver.

Kevin Ayers släpper ifrån sig nytt album för första gången på 15 år, hans röst är lika karaktäristisk som hos den gamla parhästen från Soft Machine, Robert Wyatt, vilken såklart lånar ut sin stämma på ett par spår. Att sätta sig på denna nya Ayerska cykelsadel, trampa omkring i det blå och glatt okynnesringa med klockan kan vara något av det allra "skönaste" man kan göra, i alla fall om man varit rysligt besatt av farbrorns tidiga albumklenoder "Joy Of A Toy", "Shooting At The Moon" och "Whatevershebringswesing". Visst, det är inte lika experimentelt och komplext, de skruvade och bitvis onödiga ljudorkanerna som han tidigt i kariären bäddade in och fyllde ut med emellan sina sånger är tack och lov borta idag. Med detta album har Ayers kokat soppa på sin allra heligaste spik, det känns nämligen som ett av Ayers allra starkaste album någonsin, bara inledande trippeln "Only Heaven Knows" , "Cold Shoulder" och "Walk On Water" samt akustiska "Baby Come Home" kan locka fram det allra varmaste av leenden nu när December är en arg armlängd bort.

Beirut låter väldigt mycket, de slamras och sparas sannerligen inte på instrumenteringen på "The Flying Club Cup". Deras "popmusik" plaskar omkring i ett badkar från öststaterna fullt med klezmerska badankor som alla guppar omkring i takt till de högst originella och söta små sångerna. Den konstnärlige ledaren Zach Condon är en gosse med stort yvigt hår som sjunger som om han vore ensam kvar på jorden efter en väldig naturkatastrof, han står mitt i det som en gång var en potatisåker, omgiven av rester från något som en gång var civilisation, han är nu kamouflerad av damm och smuts, besitter självklart en väldig sorg i precis hela kroppen, och det hörs. Han backas mest hela tiden av sorgsna och rent av trasiga små pianon, banjos och blås, dragharmonikor och marscherande och lagom uppskruvade slagverk. Det är uppfriskande fast nedstämda sånger att julpynta lilla lägenheten med, själva "popen" är inte i centrum, utan är snarare dess kropp, instrumeteringen och de stämningar som balkan-referenserna framkallar är snarare kostymen, det här albumet är en snäll bumbibjörn som kommer att flirta sig hela vägen till årets topp 5.

En av världens tuffaste och livsfarligaste jazzfunkskivor "hedras" med en låda. Musikaliskt är Miles Davis "On The Corner" en mardrömslik och hårt jagande funkbandit, det låter lite som om en fullständigt skogstokig Sly Stone tillsammans med Jimi Hendrix skulle ha ballat ur och gått bärsärk i studion under inspelningen av "Stand!", just under deras livs knepigaste och mest illavarslande syratrippar skulle de ha försökt göra det ultimata antifunkalbumet, som om de ville tonsätta slummen med käkarna mot trottoarkanten, måla upp all den ilska, vrede och sorg den svarta befolkningen känt i årtionden, som om de vänt ut och in på sig själva en allra sista gång för att "ge igen". Men detta är Sir Miles platta, kanske rent av hans bästa. Det är musik att förlora sig till, både positivt och negativt, det är allt annat än lättlyssnat bitvis, grunden är den allra elakaste av funk du kan tänka dig, grisigt smyckat med sexuell frustration, samtida rockmusik och frijazz. Den lämnar ett djupt öppet sår efter sig, men den förlöser också, musikaliskt lavemang och massage erbjuds här, inte ens dina enbenta demoner kan sitta still, detta är kanske världens allra bästa album någonsin, om hela sanningen ska fram, nu dessutom välförtjänt förpackad i denna förstklassiga utgåva, så klart.

Den övre medelålders Bruce Springsteen med E-Steet Band har inte berört, känts så här aktuella, viktiga och rent av "nödvändiga" sedan 1984 års flaggprydda arenarockmonster "Born in the usa". Efter två månader på nacken känns den fortfarande som en herrelös hund som stryker runt ens ben, viftar på svansen intill stereon och äter snällt av vad som bjuds ur ens hand. Framtiden kommer att utvisa huruvida jag har hjärnsläpp eller om detta faktiskt ÄR farbrors bästa helhetslösning sedan 1980 års "The River". I skrivande stund håller jag samtliga tummar, ber slaviskt kvällsbön och uppför mig allmänt artigt mot yngre och äldre just för att en viss Pelle ska ringa mig och säga att visst, jag har två biljetter liggandes här framför mig på mitt skrivbord till Globen den 10:e december. Efter ett par lyssningar på de halvtaskiga upptagningarna från Philadelphia och Cleveland signerade den icke officiella Bob Dylan och Bruce Springsteen-staben Crystal Cat från nu i oktober bär min mage på en handfull fjärilar, minst sagt.

Skrivet av Aaron Vincent som dagen till ära halkade omkull för första gången denna vintern.