Dagens Idolbild!



Son House var hård på flaskan, men rent av grym med flaskhalsen.
(klipp gärna ut och samla i ditt blåaste album)

Som ett behagligt Ray och Dave Davieskt bubbelbad!


Redan i inledande ”In the countryside” låter amerikanen Benjy Ferree som om han väckt liv ett The Kinks kring tidpunkten strax innan ”Muswell hillbillies” tidigt sjuttiotal, han låter nämligen i öppningsnumret som en Ray Davis på ett minst sagt svettigt gymnastikpass, överlag låter albumet faktiskt som ett välmående Kinks tillsammans med Jack White vid mikrofonstativet i de mer hårt rockande spåren, för hans sång är verkligen neonfärgad.

Albumets andraspår ”Dogkillers” låter rent av som det friskaste och sundaste White Stripes spelat in på väldigt länge, borta är det träiga okynnesriffandet med magen full av proteindrinkar och med ett par armar som lyft för mycket meningslöst skrot, borta är också det tokigt överpretantiösa som i mina ögon fick gruppen att falla som en fura.

”A little a time” låter som ett solbränt Kinks på husvagnssemester tillsammans med ett fnittrigt och berusat Ronnie Lane & Slim Chance, det bokstavligen yr sällskapsspel och engångsgrillar i luften när man lyssnar på låten, i princip hela albumet känns väldigt befriande, väldigt varmt, årgången känns snarare1974 än 2006.

Det här albumet lär ingå i den nya folkpop-trenden som härligt nog bestämt sig för att stanna, men det här är en mer harmonisk och gladlynt Broder Tuck på Barnkalas än en stylad Robin Hood drickandes chai-te på konstfack.

Ibland visar det sig faktiskt att skönheten inte nödvändigtvis behöver finnas bakom filter av introverta och minimalistiska utryck, ibland finns faktiskt det vackra och sköna alldeles runt husknuten, kanske i en stilla höstpromenad vid någon sjö, kanske ett telefonsamtal från en gammal vän, ett gratulationskort på namnsdagen eller bara en slö och slapp söndag.

Ibland låter Benjy faktiskt som en svettig och dammig Badly Drawn Boy dåsig på Prozac, slött bilandes i den amerikanska södern förklädd till Marc Bolan efter att ha tillbringat för många och långa dagar på medeltidsveckan på Gotland.

Albumet är som sagt ett verkligt skönt och värmande Ray och Dave Davieskt bubbelbad, skumpan smakar Jack White på hälsohem, och hans druvor har aldrig smakat så här berusande smaskens, som ni förstår är det här ett väldigt lyxigt album i ett minst lika bekant och behagligt format.

Benjy Ferree "Leaving The Nest" (2006, Domino Records)

Skrivet av Aaron Vincent, som om drygt en timma befinner sig på Söderbacken, ätandes och drickandes med trevligt sällskap.

Smartpop!

Maximo Park och Futureheads relaterade orkestern Field Music har utgått från Swindons stolthet XTC när de bestämde sig för att skapa klassisk Engelsk popmusik. Precis som alla andra som förälskat sig i Paul McCartneys finurliga pop med lite lösa maj-ackord och små dueller mellan piano och gitarr står nu dessa 3 unga killar från Sunderland och bara låter så där överdrivet mogna, så som bara pojkar som studerat överdrivet mycket ambitiös pop kan låta. Ibland kan de till och med snudda vid den musikermusik Steely Dan en gång i tiden brukade göra. Det här är väldigt smart pop, ibland lite väl smart kan tyckas.

Field Music "Tones Of Town" (2007, Coop Records/V2)

Skrivet av Peckapunk som dagen till ära tvättar sina kläder, dock inte för hand.

Singel-klubben
"Sju tummar är sämre än en sjukt bra sjutummare"



100. Ray Charles "I Don't Need No Doctor"

Dagens Idolbild!



Florence Ballard

(Besök gärna nedanstående Fan Club-sida)
http://www.florenceballardfanclub.com/

Dagens Idolbild!



Så här glada och avspända blev gossarna i orkestern Black Sabbath efter att ha tillbringat en eftermiddag med skönt gräs.

Bananer Bland Annat......



En banan klädd i preventivmedel är en frisk banan!

Dagens Idolbild!



Townes Van Zandt sjunger för sin vän Seymour.

Dagens Idolbild!



Detroit-orkestern Mc5 promotar här uppsättningen av musikalen "Hair" år 1969.
(Självfall funkar inte nödvändigtvis lika skönt som ett rejält afro)

Samla Tamlas Manna, del 1

Motown är grejen, det har det ju egentligen alltid varit, när man tänker till alltså, när man låter hjärtat vara med, vilket man alltid bör göra, låta hjärtat va med alltså, därav detta färgsprakande bildpotpurri av Motown-akter och singeletiketter som får upp flåset ett par smulor.
Återutgivningsbolaget Hip-O-Select har också fattat grejen, de har nämligen bestämt sig för att ge ut samlade singlar från bolaget och ge ut dem i små boxar om 5 eller 6 cd varderas, de är alla sötare än hemlagad sylt, snyggare än världens alla armanikostymer tillsammans, de har hittils gjort sex stycken lådor och de är äckligt dyra, men smakar det så kostar det, och som det smakar sen, det smakar dessutom mer, för vem vill med handen på hjärtat vara en Festis?

Motown är så mycket mer än bara musik, Motown är nämligen kärlek i sin allra renaste och heligaste form, Motown är som fjärilarna i magen du känner när du är bländad av kärlekens alla varma färger, Motown är blå, Motown är soul, Motown är gospel, Motown är POP, Motown hade Holland-Dozier-Holland, Motown hade Smokey Robinson, Motown kan läka brustna hjärtan, Motown förenar människor, Motown får oss att vilja dansa spontant och ohämmat utan 2 promille i blodet, Motown är godhet, Motown är din och min vän, Motown är som paradisets allra saftigaste äpplen, Motown är en rörelse, Motown är en religion, Motown skänker känslan av att gud faktiskt finns inuti din kropp.

Av Aaron Vincent som för ögonblicket picknickar inuti Hip-O-Selects lådor "The complete Motown singles vol.5: 1965" och "The complete Motown singles vol.6:1966".

Dagens Idolbild!

Lady in red? Nä, nä, det är bara en Stevie Wonder som är jädrans glad över att slippa vara barpianist!
(Klipp gärna ut bilden ovan och klistra in i ditt finaste Motown-album!)

Januari Blandskivan

1. John Lee Hooker - Drifting Blues (1963)
2. Neil Young & Crazy Horse - Running Dry (Requiem For The Rockets) (1969)
3. Karen Dalton - Katie Cruel (1971)
4. Johnny Cash - God's Gonna Cut You Down (2006)
5. Nick Cave & The Bad Seeds - Stranger Than Kindness (1986)
6. Dave Van Ronk - Gambler's Blues (1960)
7. Townes Van Zandt - Nothin' (1969)
8. Handsome Family - Weightless Again (1998)
9. Sambassadeur - La Chanson De Prévert (2005)
10. Bert Jansch - Poison (1969)
11. Donovan - Celeste (1966)
12. Doc Watson - Walk On Boy (1966)
13. John Cale - Half Past France (1973)
14. Luna - This Time Around (1994)
15. James William Hindle - Leaving Trains (2003)
16. The Warlocks - Baby Blue (2005)
17. Stills - Gender Bombs (2005)
18. Interpol – NYC (2005)
19. 16 Horsepower - Nobody 'Cept You (2000)
20. The Walkmen - Save The Last Dance For Me (2007)

Dagens Idolbild!




Holger Czukay och Damo Suzuki 1972 under inspelningen av albumet "Ege bamyasi", eller "Funk på tyska" som den så stiligt fick heta i Sverige.
(obs, våga vara tyskvänlig!)

(Förstora gärna filmaffischen ovan, skriv ut den på din finaste skrivare och nåla upp den på den vägg du tycker bäst om!)

Bananer bland annat.....




Efter fruktstunden behöver man så klart vila, det gör man skönast i en hängmatta.

Dagens Idolbild!




Strawberry Alarm Clock!

Kaliforniens Guld!

Kalifornien var grejen, det var där det hände, där det softades lättklätt med ballonger, jordgubbar, pappersdrakar, surfingbrädor och det puffades säckvis med marijuana under åren 1966-69, den ”skönaste” och ”bekvämaste” popmusiken gjordes faktiskt där av välklädda orkestrar och prydliga artister som Brian Wilson och Beach Boys, The Association, Paul Williams, Strawberry Alarm Clock, Roger Nichols, 5th Dimension, West Coast Pop Art Experimental Band, Mamas & The Papas, Merrel Funkhausers orkestrar Fapardokly och H.M.S Bounty, ja listan kan nästan göras oändlig, personligen väntar jag fortfarande på den ursnygga solskenspop-lådan om 5 cd-skivor, det rör mig inte i ryggen om det är Rhino Handmade eller Hip-O-Select som kommer att ge ut lådan, trots att den kommer att kosta alla mina skjortor, det skulle bli världens livsnödvändigaste låda, efter första Nuggets-boxen och första Motown-lådan.

Det här är väldigt försynt, glasögonprydd och blyg kalifornisk softpop med en rejäl lugg, säkerligen blekhudad med stora skägg och tendens till ölmage, det är nördig poparkeologi, entusiasm och hela albumet är som en fantastisk butelj med ett ovärderligt och aromrikt innehåll. Detta kaliforniska smörgåsbord innehåller sandstrandsvarma harmonier, bitvis pampig, rakryggad, fjäderlätt och snudd på högskoleutbildad stämsång, här finns också effektfulla tamburiner, klockspel, jingle-jangle-gitarrer och handklapp, samt ett fantastiskt arrangerat blås, allt är perfektion, allt fyller sin funktion, som ett slags 1000-bitars pussel som äntligen blivit färdiglagt och inramat, de småflörtar här och där lite försiktigt med psykedelian, men de låter den aldrig ta över, utan låter den bara vara löken på laxen eller grädden på moset, men jäklar vilket smaskigt kalas!

The Ruby Suns kan bli nästa stora indie-pop-hype med låtar som ”Maasai Mara”, ”Look out SOS!”, ”It’s hard to let you know” och ”Criterion”. Visst är det mycket ”Pet sounds” och ”Sloop John B.”, särskillt i den magiska ”Criterion”, men det går inte att sticka under stolen med att orkesterns låtskrivare och sångare Ryan McPhun här visar att han faktiskt är en av 2000-talets finaste låt och albumsnickrare, det här albumet har nämligen en alldeles egen essens, en helhet, ett koncept, ett modernt snitt jag inte tidigare hört i den här genren förutom de gamla tungviktarna i klassen ”Solskenspop” från det sena sextiotalet och tidiga sjuttiotalet. Men visst finns det mer moderna släktingar som The Thrills debut, The Elected, The Shins, The Concretes, Magic Numbers och en skara till, fast I mina öron spöar Ruby Suns ovan nämnda orkestrar, både vad gäller ljudbild, nörderi och melodier, produktion, talang och äkthet.

Det här albumet spelades inte in på ett par eftermiddagar, det har förmodligen tagit sin lilla tid, allt ifrån de små fröna i låtskrivaren och sångaren Ryan McPhuns huvud, processen har förmodligen varit en lång och svår resa, någonstans önskar jag att Ruby Suns lägger ner verksamheten efter den här skivan, för de kommer med all sannolikhet aldrig att överträffa denna debut, det kommer säkerligen att bli en lam orkester som inte pallar hypen, utan kommer att bjuda lyssnarna på mätta repriser och upprepningar, tappa bort melodier och hjärta längs vägkanterna samt på sunkiga spelställen världen runt och sedan prångla ut en förhastad uppföljare som inte ens är i närheten av denna självbetitlade debut. Det kan låta pessimistiskt men listan är tyvärr skrämmande lång på orkestrar som gjort geniala debuter och som sedan knallat bort sig totalt och aldrig riktigt lyckats återvända, hitta tillbaka till själva kärnan, förstå varför de en gång var tvugna att skriva låtar, spela popmusik i orkester.

Men här och nu kan denna orkester verkligen sin soft och sunshine-pop, de lämnar ogärna sina lägenheter utan sina I-poder, där det bokstavlingen svämmar över av akter som Sunshine Company, Eternitys Children, Gentle Soul, Love Generation, Three Dog Night, Rascals, Love och givetvis alternativtagningar av Beach Boys i överflöd.
Förmodligen prenumererar de också på alla släpp som skivbolagen Sundazed och Rev-Ola ger ut och fildelar friskt obskyra softpop/solskens-album via rymdstationerade nätverk, för de är fanatiker, samlare och lever för sin musik, passionerat och snudd på maniskt .

Det här är en av sådanna där få livsviktiga album man ramlar över då och då i vardagen, som förändrar hela ens sätt att känna, verka och leva, som vänder upp och ner på precis allt och det blir en jäkla underbar oreda inombords, U.N.P.O.C.s ”Fifth column” var en sådan när den kom, Jim Noirs ”Tower of love” också, det känns förövrigt som om Ruby Suns album är storebror de två tidigare nämnda, på något konstigt vis, det är album som alla förtjänar ett alldeles eget litet altare längst inne i hjärtkammaren, kanske ett litet rum där det alltid finns färskt källvatten, där det alltid doftar som efter ett sommarregn, där det alltid finns ett stort silverfat med exotiska frukter och där det alltid ligger rosenblad utspridda i kärleksfulla mönster.

Jag kommer att fortsätta spela ”Look out SOS!” minst 10 ggr om dagen tills den här jävla vintern lämnat detta avlånga land, hus och hem, kropp och själ. Jag får lust att saligt utbrista ”Strawberries mean love!” på balkongen i timmar tills grannarna bankar på dörren, hyttar med näven nere från gården och ringer det lokala vaktbolaget.

The Ruby Suns "Same" (Memphis Industries, 2007)

Skrivet av Aaron Vincent som lever i ett lyckorus efter ohälsosamt mycket spelande av Ruby Suns, som fortfarande förundras över "The Squid And The Whale".

Dagens Idolbild!

En grön liten cowboy av tyg kan visst vara en äkta outlaw, deklarerar grodan Kermit.
(Obs, mupparna är bland det finaste en människa kan vila ögonen på)

Årets Re-Make?

Vänskapen mellan Harry Nilsson och John Lennon kulminerade i det fina albumet ”Pussy cats”, vilken utkom våren 1974. Nilssons album resulterade i att yrvädren från Brooklyn, The Walkmen nu spelat in skivan igen drygt 30 år senare bara för att de kände att de var tvungna, ibland blir det lätt så, Nilsson-fanatiker och Lennon- fetischister (vilket det finns onödigt många av) världen över kommer förmodligen att rynka på nosen över denna angenäma Re-make, skruva på sig, tycka att det här är en onödig, tramsig tolkning av ”deras” Pussy cats, det tycker inte jag, den här hyllningen är nämligen full av charm, värme, stående ovationer och välkomnad spontanitet.

Personligen tror jag att Lennon och herr Nilsson uppskattar denna gest av sångaren Walter Martin med orkester som så passionerat och beundransvärt gjort en Re-make på deras album, säkerligen sitter de i himlen på sin lugna stamkrog, vid sitt rangliga fönsterbord, bolmar traktens jazztobak ur sina pipor, njuter av Rosévin och flörtar elegant med ägarinnan, tillika servitrisen.

The Walkmen är med sina två fantastiska, samt underskattade album ”Bows+arrows” och ”A hundred miles off” New York-rockens allra finaste och mest slamrande orkester, med sitt härligt dåliga bordsskick spottar de och fräser, gnisslar och idisslar de med gitarrer, orglar och mikrofoner för allt skirat smör i småland, detta album blir en fantastiskt stor festivus för alla öronsnäckor med förkärlek åt punk.

Sångaren Walter visar stort prov på att han sen bekant besitter ”Soul” i Jimmy Cliffs ”Many rivers to cross”, han låter här som en frusen, hemlös och sandpapprad Joe Cocker alternativt Rod Stewart efter mycket för dålig sprit och för många onödiga slagsmål.

Bob Dylans ”Subterranenan homesick blues” är snudd på lika charmigt kantig, kaxig och obstinat som Nilssons egen tolkning, men bara nästan, vi bjuds här på en betydligt brötigare och ”modernare” version, men helt klart den Dylan-cover från ifjol förutom Jessi Colters ”Rainy day women #12&35” som innehåller eget blod.

Den avskalade pianokonfektyren ”Don’t forget me” är visserligen signerad Nilsson, men det låter mer som om den hörde hemma på Randy Newmans mästerverk ”12 Songs” från 1970, eller varför inte rent av Newmans och Nilssons nedstrippade piano/sång-album ”Nilsson sings Newman” från samma år. Ska sanningen dessutom fram, vilket den gärna bör, låter spåret faktiskt som om den vore plockad från någon av duon Hedros/Hellbergs två utsökta album. Ibland, framförallt i de lugnare visorna låter det också som om Randy Newman och Phil Spector busat omkring tillsammans på fritiden runt åren 1974-75, släpat in en redlös, olycklig och gråtandes Rod Stewart i studion, låtit honom sjunga stämbanden ur sig, rakt upp och ner, för att sedan ge honom den där behövande kramen och kvällens sista glas.

Men det är i ”Save the last dance for me” alla korten faller på plats, tro det eller ej, Walkmen förvandlar denna uttjatade evergreen till en Tom Waits/Shane MacGowan-rosslig och nedsupen sorglig ballad, en låt som antagligen skulle vara det perfekta soundtracket en berusad promenad en stjärnklar och bitande kall natt längs en uppförsbacke på New Yorks gator i januari.
Det låter dessutom som om precis hela The Walkmen här dragit på sig Phil Spectors gamla raggsockor, för den delen även sytt in sina egna initialer på dem och tömt alla tårkanalerna till Dions "Born to be with you".

”Loop de loop” är ett skrålande The Fleshtones, just här inhyrda på en krystad firmafest där chefen svingar sin slips i luften och twistar smidig som ett kylskåp i ojämn takt till sin ”barndoms” musik efter för många illa blandade groggar, allt för att imponera på den nyanställda och måttligt roade receptionisten. Det här är rak och hederlig rock’n roll-glädje, snudd på Mitch Ryder-eufori, det är som ett par uppfriskande örfilar, skvättande ölskum, samt många och hjärtliga, svettiga kramar, sådana som bara överförfriskade män ger sinsemellan när humledrycken gjort dem grabbigt ömma. Under några ynka minuter flyger och far det faktiskt serpentiner, partyhattar, nyårsraketer, hummerskal och paljetter ur mina högtalare, för den här versionen är riktigt på riktigt.

The Walkmen jamar både hjärteskärande och svänger skönare än kvarterets alla katter ihop på denna otippade Re-make.


Skrivet av Aaron Vincent som för ögonblicket försöker smälta filmen "The Squid And The Whale".

Dagens Idolbild!

Bara för att det är lågt i tak behöver man inte känna sig blåst på hela konfekten, menade Lee Morgan.
(Obs, flaskorna till vänster om den stora trumman har inget med jazzorkestern att göra)

Dagens Idolbild!



Steffo Törnqvists lustjakt? Nä, det är bara livsnjutaren Lou Reed som drar skämtet: Av denna cigarr fattar jag inte ett barr.

Bananer bland annat.....

Woody Allen om konsten att få bukt med sin frukt.

Dagens Idolbild!

Blues i profil - Bukka White.
(Klipp gärna ut och klistra in i ditt finaste samlaralbum)

Peckapunks 2006-CD

2006 känns som om det var det sista året då albumet hade någon betydelse, nu har till och med p3 lagt ned singlelistan och istället har börjat med en download lista. Det var även året då Youtube och Myspace blev viktiga maktfaktorer. Men visst gjordes det grymma album i fjol, Bob Dylan, Jack Johnson, Mattias Alkberg BD, Magic numbers och Gnarls Barkley gjorde alla riktigt bra ifrån sig, men det kändes som låtarna håller på att ta över från albumen nu.

Vilka låtar rörde sig i min lilla värld 2006 då?

1.Raconteurs – Steady as she goes
2.Peter, Bjorn & John – Young folks
3.Arctic Monkeys – Dancing shoes
4.Fujiya & Miyagi – Collarbone
5.Cansel De Ser Sexy – Let’s make love and listen to the death from above
6.Gnarls Barkley – Crazy
7.Belle and Sebastian – Funny little frog
8.Marit Bergman – You can’t help me now
9.Magic Numbers – Take a chance
10.Concretes – Sunbeam
11.Isobell Campbell & Mark Lanegan – Black mountain
12.Andreas Mattsson – You’re never lonely when the band plays
13.Sleepy Jackson – Miles away
14.Albert Hammond Jr. - 101
15.Jarvis Cocker – Cunts are still running the world
16.Hot Chip - And I was a boy from school
17.The Knife – Silent shout
18.Tough Alliance – Mine was real
19.Junior Boys – The Equalizer
20.Money Brother – Midnatt till sju
Och som ett hemligt bonusspår måste man väl ha med
21.MABD - Stockholm

Visst kan det kännas som låtarna ”Young folks” och framförallt ”Crazy” är sönderspelade, men de känns så mycket som senvåren 2006 kan göra och det är svårt att bortse från det när man ska sammanfatta året så här. När vi om många år kommer titta tillbaks på fjolåret så kommer vi nog mest att tänka på den elektroniska pop som Hot chip, Junior boys mfl gjorde, och givetvis på den elakare och dunklare Svenska kusinen The Knife som gjorde ett album som man nästan blev mörkrädd av. Allt jag vill ha nästa år är ännu en fin säsong av Gefle IF och musik som får mig att vilja ringa runt till alla jag känner, bara för att tvinga dem att höra det fantastiska.

Skrivet av Peckapunk

(Obs, den blå filuren ovan är inte Peckapunk, även om det är hans favoritskjorta som Gonzo faktiskt fått äran att låna för detta foto.)

Dagens Idolbild!

Huvudsakerna kan vara många och långa, framförallt att framföra New Orleansk musik som man blir glad i magen av, men också att ha ett fint pannband på sig tyckte Champion Jack Dupree.
(Klipp gärna ut bilden och få inspiration till din kommande vårgarderob!)

Dagens Idolbild!

Proggresiv sammankomst i Delsbo? Jajamensan, Skäggmanslaget poserar här stolt bredvid bröderna Wiehe (de utan skägg alltså) och ser fram emot ännu en dag bland linsgrytor, näver och vävstolar .
(Obs, för kulturens eget välbefinnande ombeds du härmed att klippa ut bilden ovan och förvara den bakom strängt förbjudna dörrar, bandet som figurerar på fotot är sedan länge klippt och skuret.)

Bananer bland annat.......

Tukt med frukt.

Dagens Idolbild!

Ett vykort ifrån Black Ark studion, nyårsafton 1976, efter för mycket puffande kom Lee Perry med sällskap inte ihåg exakt vart buffén serverades.

Familjen Babar önskar eder alla trevlig trettondagsafton!

Dagens Idolbild!

Lill Lindfors demonstrerar sin hippaste dress på stans skönaste bulle.
(Obs, försök inte spåra numret på bilplåten!)

"Hej och hå med farbror Wray"

Robert Johnson, som sedan starten med bottle-ups i början av 1980-talet har hållit den skitigaste delen av instrumentalrockens flagga högt, gör här en postum hyllning till sin stora idol Link Wray. När Link gick bort för några år sedan skrev tidningen Mojo att hans musik lät som ett "soundtrack to a gangfight" undrar vad de skulle tycka om detta? Då RJ&P tar Links brutala gitarrer och fullkomligt krossar allt, inspelat på ren inspiration en eftermiddag i maj. Det var länge sedan jag hörde så rå musik 27 minuter i sträck. Som ett fet käftsmäll mot alla andra som låtsas spela tuff rock i detta land.

Käftsmällarna som delas ut av Robert Johnson & The Punchdrunks till minnet av Link Wray är:

1.Streetfighter
2.The Fuzz
3.Shadow Knows
4.Comanche
5.Jack The Ripper
6.Rumble
7.Streets Of Chicago
8.Rawhide
9.Batman Theme
10.Genocide
11.Streetfighter (Acoustic Version)

Robert Johnson & The Punchdrunks
Skrivet av Peckapunk

Lilla Anna och långa farbrorn önskar eder alla en god fortsättning!

"Reverend Jesse Jackson, Martin Luther King, Malkolm X, Rosa Parks & James Brown"

James Brown dog i sin hemstad Atlanta på juldagsmorgonen, han blev sjuttiotre år gammal. Det är egentligen svårt att beskriva hur viktig och stor Mr. Brown varit för populärmusiken de senaste femtio åren. För gemene man ute i stugorna så är James Brown mest förknippad med ”I Got you (I feel good)”, ”Get up (I feel like being a) Sex machine” och som den sjövilda pastorn i filmen Blues Brothers.

Men det är svårt att veta var jag ska börja berätta. Man kan ta upp att han uppfann funken 1967 med låten ”Cold Sweat”, utan den hade vi säkert inte fått någon form av modern svart musik som Disco, Hip-hop eller nutida R’n’b.
Man kan ta upp att det egentligen var han som stoppade alla upplopp som skulle komma natten efter att Martin Luther King blivit skjuten i Memphis, då den Amerikanska regeringen kom på den geniala idén att direktsända en konsert med James Brown från Detroit över de nationella Tv-kanalerna bara för att få den svarta befolkningen att stanna hemma.

Man skulle även kunna berätta att när Jackson 5 var förband till honom i slutet av sextiotalet stod en lätt dreglande Michael Jackson i kulisserna varje kväll, sög i sig alla steg som James Brown körde, när han visade varför han hade fått smeknamnet ”The hardest working man in show business”, Michael gjorde senare allt han kunde för att klara av något liknande, men det gick aldrig.

Han hade förövrigt fler smeknamn och de talar alla för sig själva ”Soul Brother Number One," "the Godfather of Soul," och "Mr. Dynamite". Man kan också berätta att det egentligen var han som gjorde det första riktiga live albumet när han gjorde ”Live at Apollo” från1962 (som han dessutom bekostade själv), han gjorde förövrigt 3 till på samma ställe, och det är den andra från 1967 som ni måste ha.

Man kan berätta att han från debuten 1956 med ”Please please please” till mitten av åttiotalet knappt gjorde en endaste skiva som inte är värd att köpa.
Man kan berätta att han under åren 1967-78 gjorde sjutton album varav fyra var dubbla och det bästa är att alla är helt suveräna.
Man kan även berätta om när den första Technovågen slog igenom så gjorde bandet L.A. Style låten ”James Brown is dead” bara för att visa att det var det de slogs emot.

Man ska även komma ihåg att i James Browns liv/karriär är den Amerikanska drömmen personifierad. Från att ha växt upp under mycket svåra förhållanden i södern så blev han den mäktigaste artisten i USA för framförallt den svarta publiken, en låt som ”Say it loud, I’m black and I’m proud” är än idag en klasskamps låt viktigare än både ”Internationalen” och ”We shall overcome”.

Visst, han har genom åren blivit arresterad och inspärrad när kemikalierna tagit över hans hjärna, samt när han viftat skjutvapen.
Hade han fått betalt av alla hip-hop akter som samplat honom genom alla år hade han praktiskt taget kunnat köpa vilket afrikanskt land han ville. Men det ända jag kan egentligen tänka på när jag nu vet att han dragit sitt sista andetag är att han postumt bör få Nobelpriset i fysik för sin otroliga scenpersonlighet, även i kemi för att han själv mer eller mindre kokat ihop det som vi idag kallar musik, som dessutom svänger mer än alla svenska dansband tillsammans.


Skrivet av Peckapunk som denna afton befinner sig i Sandviken för att uppleva/recensera "Glitter, glögg och rock'n roll", de spännande och ständigt aktuella akterna stavas Annelie Rydé och Stig Vig, *host*.

Dagens Idolbild!



Så här sne blev Howlin Wolf efter en liten Budweiser.

Den Coolaste Länken Var Wray!

Link Wray & His Wraymen delade ut två underbara käftsmällar på bolaget Cadence i mars 1958, nämligen "Rumble" och dess baksida"The Swag", världen skulle aldrig mer bli sig lik, maken till argsinta gitarrljud hade världen knappt hört (om de inte råkat vara väldigt goda vänner av elak blues, den sort som John Lee Hooker med kamrater ägnade sig åt från 1948 och framåt).

Wray började dock sin gitarrbändarbana på svart vinyl redan 1955, då som kompgitarrist åt Dick Williams på sjutummaren "Robber (Stealer Of Hearts)/Livin' It Up".
Åren som följde gav han ut kilovis av singlar och hits tillsammans med sin bror Doug Wray på etiketter som Cadence, Epic, Swan, Scottie, Mala, Polydor, Norton, plus en hel hög till fram till sin död vid 76 års ålder den 5:e November 2005 i Köpenhamn (som varit hans hem sedan 1980).

Som kung av fuzz, dist och instrumentalrock tillsammans med Dick Dale sägs det att Wray stack små hål i sina gitarrförstärkare för att få till sitt säregna, argsinta sound, hade det inte varit Wray hade stora delar av sextiotalets garagerock knappast existerat, och utan den inget The Cramps, alltså ett betydligt tråkigare leverne. Att dessutom Bob Dylan älskat honom är inte svårt att förstå, Neil Young håller honom som den absolut största, det är inte särskilt svårt att begripa, specielt inte när man lyssnar på Neils många och långa gitarrkaskader genom åren med eller utan galna hästar.

Är du en hel eller halvfigur som är ohälsosamt fanatisk/samlande/komplettist av farbror Wray bör du vara snabbare än Lucky Lukes egen skugga och navigera dig till den slutgiltiga och kompletta diskografin över gitarrfantomens samlade singel och albumverk på rymdbasen nedan (självklart finns alla inspelningar/utgivningar i lättsmält kronologisk ordning).

http://www.wangdangdula.com (Obs, denna sida innehåller tokigt näringsrika skiv och musiknörderier, stanna gärna där ett par timmar och bli en fredligare människa.)

Skulle du vara en beundrare av Link Wray under något mer sansade former men trots allt har seriösa planer på att införskaffa brylkräm, kamma bak luggen, odla buskiga sideburns, helt allvarligt tänkt tanken på att knycka mormors solbrillor från tidigt sjuttiotal, lätt som en nygräddad plätt skulle kunna tänka dig att gå omkring i ett MC-ställ året runt, tycker att Elvis Presley från "Comeback special '68" är det sexigaste du någonsin skådat på statlig television och helt ärligt vill ha "Batman Theme" alternativt "Rawhide" spelad på din egen begravning bör du ögonaböj införskaffa de båda kompilationerna "Rumble! The Best Of" och "Law Of The Jungle" (Både utgivna på Ace Records).

Mina 5 favoritlåtar av farbror Wray:
*Deuces Wild
*Scatter
*Ace Of Spades
*Rumble
*Batman Theme

Skrivet av Aaron Vincent.

Fragglarna Önskar Eder Alla En God Fortsättning!!!

Dagens Idolbild!



Mästerkatten i stövlarna? Nä, det är bara Peter Criss som törstade efter en kvinna.
(Obs, bilden kan klippas ut och sparas)

"Klassfesten"

För inte allt så länge sen träffade jag på en gammal klasskamrat, mest av en slump, vi gick de sex första klasserna tillsammans. Vi kan kalla honom Håkan, vi var två små hockeyfantaster som puberteten ännu inte greppat med sina klor, vi samlade och bytte ishockeybilder med varandra, avgudade den ryska superkedjan som härjade då under åttiotalets mitt med Fetisov, Kasatonov, Krutov, Makarov och Larionov, dessa arbetshästar och primadonnor, vi tyckte att överste Tichonov var en obehaglig typ, lite av samma kusliga sort som Stalin, Hitler och Idi Amin, tre blodtörstiga diktatorer som vi skulle komma att bekanta oss med när mellanstadiet blev högstadium.

Medan vi kallpratade om vad som blev av oss, om vad som faktiskt inte blev av oss, och om alla i den gamla klassen kunde jag se en påtaglig oro i hans ögon, även små nervösa ryckningar i hans ena mungipa, det fasansfulla och känsliga ämnet klassfest irriterade och oroade honom märkbart, ett djupt bekymrat veck i hans panna. En återförening med den gamla klassen vore fullständigt otänkbart i mitt fall, förmodligen skulle jag gömma mig på annan ort då det konstlade och övernostalgiska evenemanget ägde rum, jag får rysningar av själva tanken, och mot slutet kunde jag faktiskt höra hur det ringde alarmerande klassfestbjällror om hela Håkans kropp och utryck, men det kom aldrig verbalt på tal, vi höll på oss, halkade aldrig på dess skal och slog oss fördärvade, vilket vi båda är oerhört tacksamma för.

Brooklyn-stationerade The Hold Steadys tredje fullängdare heter lekfullt passande ”Boys & Girls From America”.Helt ärligt så låter det här som den perfekta klassfesten, rent av den enda jag skulle gå på, eller stå på håll och betrakta utan att få det minsta ont i magen.

Redan i inledande ”Stuck between stations” är det Bruce Springsteen & The E-Street Band-konfetti som yr i den avsomnade, mätta och belåtna, lätt ångestfyllda och råa januariluften som annars inte gör så mycket väsen av sig dagarna efter jul och nyår, denna julförpestade luft, där en vind vaggar blåslagen omkring efter nyårsaftons många löften och svek.

Men famla inte runt i blindo bland allt lovordande och alla småsnaskiga jämförelser med Bruce Springsteen som det skrivs om i frömförallt övermogen brittisk musikpress för ögonblicket, visst finns här underbara samspel och dueller med både finess och fason mellan klockspel och piano i snärtiga upptempospår där det bokstavligen rockas och vaggas som i Bruce euforiska sjuttiotals-vrålåk ”Rosalita (Come out tonight)”, ”Born to run”, Badlands”, och ”Rendezvous”.

De där välriktade hesa kåtskrålen, skrevrocken med avklippta skjortärmar och leriga boots iklädda nedslitna telecasters finns här, fast det går som regel aningen snäppet fortare. Det är en välbeprövad och folklig rockformel som försökts plagieras av såväl New Jersey-farbröderna Southside Johnny och Joe Gruschecky sedan vietnamkriget upphörde, men också av blågula stockholmare som Ulf Lundell, Moneybrother och in-och-utflyttade Lars Winnerbäck. (även om det känns som den sistnämndes små muskelrockförpackningar har mer gemensamt med en viagraslukande Tomas Ledin på campingsemester än av de två förstnämnda, ställer man dessutom Lasse bredvid Moneybrother liknar hammarbyarn mer ett svåruttalat årgångsvin som ett morgon program rekommenderat och Winnerbäcken mer ett obehagligt tetravin för under femtiolappen som stavas Castillo De Gredos).

När jag blundar ordentligt, rent av riktigt hårt och bläddrar omkring i The Hold Steadys lagom stora skivhylla ser jag riktigt underbara skivryggar med gamla favoritalbum och nyupptäckter med skilda orkestrar och artister som Thin Lizzy, Graham Parker & The Rumour, AC/DC, John Hiatt, Nikki Sudden, Tom Petty, Paul Westerberg, jag tycker mig faktiskt se rejält slitna och sönderplågade ungdomsvinyler av både Kiss, Boston, Faces, Eddie & The Hotrods och Mott The Hoople men även också betydligt färskare cds med Social distortion och Supersuckers.

Det här är riktigt oborstad ”Wine and whiskey”-rock av ädlaste sort som kommer att hålla sig precis lika tidlös om tio år, det låter som ett bångstyrigt Faces på fel sida bardisken med en riktigt dålig hårdag, som ett jul-ledigt E-Street Band sörplandes äggtoddy och spisar gamla favoritvinyler, det är så här svenska Diamond Dogs egentligen vill låta, faktiskt även skulle kunna låta inbillar jag mig med en rejäl eldbrasa i baken, med en ohämmad producent vid rattarna, och om de inte råkat förälska sig så svårt i The Nomads försynta och tunt plastiga ljudbilder från mitten av åttiotalet och fram till The Hellacopters spräckte trumhinnor och klöste ögonen ur det typiska svenska och lagoma rock’n roll-ansikte som härjade i sverige till nittiotalets mitt.

Skivan är ohyggligt otidsenlig, ljudbilden osar mer den John Hiatt ägnade sig åt under sitt hårdrockande med albumet ”Perfectly good guitar” kring åren 1993-94 och som han med jämna mellanrum återvänder till när rastlösheten blir för påtaglig eller när adrenalinet gjort honom sjövild, det känns verkligen urtypisk amerikansk singer-songwriter-tradition av den mer bredbenta stilen, insvept i larmande, snudd på väl hårdrockiga gitarrer. Det är aningen skäggigare här kanske, aningen mer sexuellt frustrerat, aningen mer våldsbenäget efter för många Jim Beams i vardera ben, vilket gör att albumets innehåll känns som ett gäng trovärdiga fotografier från en gången och romantisk tid, då man gick på de där klassfesterna i tidiga tonår med huvudet fullt av drömmar och magen full av fjärilar, eller som de fester man önskade att man blev bjuden till men som man aldrig hamnade på eftersom man inte var tillräckligt cool, och inte ens vågade sitta på en moped.

Jag skulle inte bli ett dugg förvånad om någon blek, lönnfet bloggare med för mycket hår på huvudet och med för många svarta skjortor och tatueringar endera veckan ylar något så fnissigt och loser-aktigt som att han skulle ha hört ”Rockens framtid” eller ”Rockens räddare”.

The Hold Steadys "Boys And Girls In America" (Vagrant Records, 2006)

Skrivet av Aaron Vincent