Dagens Idolbild!



The Shaggs frågar fotografen om man kan få dåliga hårdagar
trots att man bär peruk?
(Spara bilden i mappen "kan man ha gelé till hårpastan?")

Kim Larsens fyra fulaste konvolut.....

Aaron Vincent och berättelsen om den röda
lilla väskan....del 1 av 20

Berättelsen börjar jag här, om den röda lilla singelväskan klädd i latex. Jag är inte överdrivet besatt av detta format, men det finns låtar, etiketter och vinylsinglar som det så klart är kärlek vid första ögonkastet med, små små söta vinylsjuor som det känns så där fint att plocka fram och titta på, klappa på, pussa på och känna respekt och ödmjukhet inför.

Den röda lilla singelväskan rymmer tjugo stycken fina små vänner, tjugo stycken delar av en innerlig liten värld, ett liv, eller snarare betydligt många flera, men alla små singelvännerna i den röda lilla väskan har alla små historier som växer och tar fart, åldras och mognas likt ett vin i en mörk källare.
Att lukta lite och klappa på en vinylsingel vars låt har krossat och förändrat ens världsbild är som att vara del av någonting väldigt stort, snudd på religöst, och nej, jag är ingen nörd.

Längst fram i pärmen äro:




Link Wray "Rumble/The Swag" (Cadence 1347)

Sextisju, sextisju, vart har du tagit vägen nu?



Säg det med blommor, inte med ord.

Att återvända

”Gick ner i limbo en regnig dag, ett rum med utsikt på Hotel Noir. En ledig man, en brusten sträng, jag bad om eld men fick bara regn. Jag sitter i ett fönster och tittar ut i nattens zoo. Jag har en ny religion, den tappade tron, en kung utan stol.”

Så inleds första spåret ”En ledig man” från Eldkvarns nya album ”Svart Blogg”. Det råder inga som helst tvivel om att detta är den mest helgjutna fullängdare bröderna Jonsson med orkester skapat sedan sorgemässan ”Limbo”, det mest eldkvarnska pussel herrarna lagt sedan ”Legender ur den svarta hatten” och ”Sånger från Nedergården”, det känns som om mästerkatten Jari Happalainen polerat de eldkvarnska stövlarna rejält denna gång, låtit dem glänsa i vårsolen.
Det här är inte bara ett utav Eldkvarns bästa album, det här också det bästa svenskspråkiga albumet jag hört sedan Ulf Lundell tog oss med på en smällkall fotvandring genom sitt karga ”Vinterland” år 2000.

Jag vet inte om det är demonen Jaari Haapalainen eller Norrköpings The Band som knallat upp på vinden, ränt runt på loppisar och andrahandsaffärer i den kungliga huvudstaden och snappat upp välvårdade dansanta cut-out-album med mogen disco från 1977-1979 där omslagen svämmar över av svårskötta afrofrisyrer, det känns som om det är där stråkarrangemangen snappats upp, ”En ledig man” får alla mina Boney M-klockor att ringa samtidigt, för ögonblicket är det antingen ”Ma baker” eller ”Daddy cool” från den kraftigt underskattade ”Take the heat off me” från 1976, strunt samma vilket.
Produktionen på detta album är lätt som en nygräddad plätt den bästa orkestern någonsin haft, rent musikaliskt sammanfattar den en närmare 35 årig resa i sus och dus, vi bjuds på en underbart skön bris, från vägen till Peking mot Atlantis.

Egentligen finns det bara två svenska manliga artister som ”trovärdigt” med ganska enkla medel kan brista ut i rader som ”Vi ska bli fulla för kärlekens skull. Vi har vingar av guld och vi ramlar omkull. Vi är fulla för kärlekens skull……”
Skillnaden mellan Lundell och Plura (om man väljer att kalla dem så) är att den sistnämnde har haft vett och etikett att anlita bevandrade och karismatiska producenter, inte se dem som ett hot eller en besserwisser som tillbringat för många nätter i hörlurar framför stereon och som VET hur saker och ting bör låta och som själv inte är kapabel att skriva tidlös musik eller har karisma nog att fylla Tyrol.

”Inget bra för mig själv” är redan en klassiker, det skulle kunna vara en outtake från ”Kungarna från Broadway”, den känns som något en inbiten ”Plurast” väntat på, velat höra i väldigt många år, ungefär som när Bob Dylan tog fram ässet ”Blind Willie McTell” ur sin dammigaste rockärm, ryckte på axlarna och lät skivbolaget inkludera den på trippeln "Bootleg series 1-3", Dylanisterna världen över fick spader ännu en gång.

Men där Lundell tappat ut sin kulpåse över sin nybonade Österlensparkett, och vars texter och musik idag känns känns som ett sanslöst och sorgligt plagiat på sig själv fortsätter Plura kedjeröka under sin fläkt i lägenheten på söder, där han bryner sin grönkål och kryddar magsäcken med en sexa whisky, pular med sin blogg som sannolikt kommer att sno första platsen i landets bokhandlar under julhandeln.

Att vid 56 års ålder sjunga en låt som ”Inget bra för mig själv” är verkligen större än Globen, att dessutom blomma ut i "Min systers karneval", då bryts varje ben i min kropp, och det känns underbart.


Skrivet av Aaron Vincent.

Dagens Idolbild!




Små möss kan visst va indie gnäller Norpan.
(Spar gärna bilden i mappen "Vem var den randige kungen?")

Dom där aporna

Efter att slagit stort med debutalbumet (bäst sålda debuten i England någonsin) är Arctic Monkeys tillbaka med den där svåra andraplattan men det känns som Alex Turner och de andra bryr sig noll. Bandet låter lika rastlöst och intensivt som tidigare. Vi har en trummis som slår lika hårt som han skulle spela fusionjazz och gitarrerna gnisslar och blixtrar, det är klassisk engelsk pop men det låter inte Kinks eller Jam eller Oasis, det låter inte alls som något som fanns förr utan de låter engagerat nu nu nu och Alex är en lysande poet med texter som är både underhållande och smarta. Det har inte hänt något revolutionerat med bandet sedan "Whatever people say I am, That´s what I'm not" men det minst lika bra och det är 38 väldigt underhållande minuter.

Skrivet av Peckapunk.

Singel-klubben
"Sju tummar är sämre än en sjukt bra sjutummare"



#97. The Stooges "Down on the street/I feel alright"

Sextisju, sextisju, vart har du tagit vägen nu?



En bild som visar FNLs högkvartér 1967.

Dagens Idolbild!



Michel Polnareff bjussar på smörsång till baguetten.
(spara gärna bilden i mappen "Vad hände med Franska Bönder?")

April-Bland-Skivan

01 - Sandy Denny & The Strawbs - On My Way (1968)
02 - Daniel Norgren - Tom Nelson (2007)
03 - Son Volt - The Picture (2007)
04 - Vincent Vincent And The Villains - I'm Alive (2007)
05 - Eldkvarn - En Ledig Man (2007)
06 - Escalators - Sloane Rangers (1983)
07 - Count Bishop - Train Train (1976)
08 - France Gall - Chanson Pour Que Tu M'aimes Un Peu (1968)
09 - Felix Cavaliere - Long Times Gone (1974)
10 - The Concretes - Souvenirs On Time (2007)
11 - They Live By Night - Ode To Band (2007)
12 - Prins Thomas & Lindström - En Dag I Mai (2007)
13 - Konie - I'm Just Another Boy (2007)
14 - Thunder Express - From Pleasure To Pain (2007)
15 - David Bowie - I'm Waiting For The Man (1973)
16 - Eddy Senay - Just Feelin' It (1972)
17 - Michel Polnareff - La Poupée Qui Fait Non (1966)
18 - Del Shannon - Cut And Come Again (1967)
19 - Susan Christie - Ghost Riders In The Sky (1969)
20 - Francoise Hardy - Fleur De Lune (1970)

April börjar närma sig sitt slut, våren har äntligen bestämt sig för att stanna och på något viss känns det ganska skönt, även om jag råkar tillhöra den klick människor som inte riktigt hänger med i naturens svängningar. Somliga skulle välja att kalla det vårdepression, jag kallar det årstidskris, märkligt nog träffar den mig med sitt knytnävslag bara då vinter blir vår och när våren hojtar till om att det är sommar, det är jobbigt, men det går över, det brukar göra det.

Daniel Norgren har gjort en smärre fantastisk skiva, underhållande som få, ena sekunden tar han på sig sin unkna loppishatt och ropar efter svaren i en konservburk och låter lika förlorad och trasig som Tom Waits när denne uppfann sin svärdfisktrombon, andra sekunden förvandlar han sig till Ronnie Lane och gör engelsk lantmannarock, vackra ballader blandas med mer knastriga och hårdkokta kullerbyttor.

The Concretes har gjort ytterligare ett fantastiskt album, att Lisa Millberg nu är Sveriges Levon Helm kommer säkerligen inte att bekymra henne, hon sjunger förfärligt bra och könslosamt, "Souvenirs On Time" är vårens vackraste ballad, hon sjunger så vackert och sprött till denna himmelska ballad att jag funderar på att köpa näsduk.

Annars är det LCD Soundsystem och Prins Thomas & Lindström för hela slanten, Eldkvarns svarta blogg, fransyskor i massor, det ska va franskt i år, jag vill ha det franskt, gärna med France Gall, Francoise Hardy, Michel Polnareff, Carla Bruni, Melanie Pain, AIR, Jane Birkin, Brigitte Bardot och en handfull till.

Annars blev jag aningen besviken på den nya boxen med Fairport Convention, 4 CD med "klassiska" BBC-upptagningar från deras gyllene period i skarven mellan sextio och sjuttiotal, visst en hel del skojiga versioner, tex Leonard Coehens "Suzanne", men den hade man ju sen förr, fast jag vet inte vad jag hade förväntat mig mer av en dylik låda, kanske en uppblåsbar Sandy Denny eller Richard Thompsons gamla tofflor?

Snart vankas det sista april, somliga kommer supa skallen i mindre bitar, somliga kommer "fira" vår svenska konung Carl Gustaf Folke Hubertus Bernadottes födelsedag också, somliga kommer sörja och hedra Adolf Hitler som detta datum 1945 tog sitt viktigaste och bästa beslut i sin Berlinbunker som tredje rikets führer, nämligen att ta sitt eget liv, kanske är det rent av den finaste anledningen att höja glaset 30 april?

Skrivet och kompilerat av Aaron Vincent.

Dagens Idolbild!



Orkestern New York Dolls visar hur glamourös rockmusiken var år 1973.
(spara bilden i mappen "Stiligast var endå Bryan Ferry")

Sextisju, sextisju, vart har du tagit vägen nu?



Vardagslektyr från 1967.

Bizex-b!!!

Det finns fler skäl till att tycka om svenske José González än bara hans utomordentliga musik. En del av de pengar som just nu väller in från hans debutalbum – mer än 500 000 sålda exemplar – använder hans skivbolag Imperial Recordings just nu till att starta underetiketten YKFK (You Know, For Kids!) med syftet att släppa svensk obskyr punk. Det första albumet som de gav ut häromåret var PF Commandos debutalbum ”Manipulerade mongon” och nu fortsätter de med att ge ut flera av den gamla tidens Gävle punkalster.

Härom veckan var en kollega på Gefle Dagblad lite syrlig över att jag skrev krönikor om den riktiga punken, jag vet inte vad den riktiga punken är men Bizex-b båda album (Vi lever & En våldtäkt i vinyl) som nu släpps på CD räknas ibland i LP-utförande som den Svenska punkens heliga gral, för en originalpressning får du lägga upp flera tusen lappar.

Inte nog med att de två gamla skivorna ges ut, samtidigt kommer deras nya album ”Tillbaka med en smäll”, i samma veva hoppar frontfiguren, profilen och punkpoeten Larz ”Zluggo pop” Gustafsson av för att han känner att han inte gett den kristna tron 100%, så nu lämnar han bandet och in på scen kommer en annan stor scenpersonlighet, nämligen Deep Torkel känd från banden Stoodes (som bland annat spelade in klassikern ”Ronnie Petterson är död”) och Suzy Beats Them All som är mest kända för sin livevideo som sponsrades av porrkungen Berth Milton, både med pengar och aktriser.

Men men det är ju flera andra historier som jag inte har tid att berätta nu. Jag skulle ju berätta om bandet som fått, enligt google ett virus uppkallat efter sig.

Bandet Bizex-b var en skön samling att se i åttiotalets början, bandet som var det första i den andra vågen av punkband i Gävle, kallas även för Sveriges första OI-band.

Jag ska inte säga att de blev utskrattade av de äldre punkarna men kanske sedda lite över axeln i alla fall, Bizex-B var nog det första bandet som egentligen bestod av folk som inte kunde spela eller sjunga från start.

Från London Collings trummor som var stadiga som en EKG-kurva över Walter Videos hamburgergrepp på gitarren till Åke Idol som klippt ut bokstäver som han klistrade på basen för att se vilken ton som var vilken på den översta E-strängen. Över all denna ljudvägg låg sedan Zluggo Pops brutala poesi.

Idag när jag lyssnar igenom de gamla alstren så märker jag hur nihilistiska och naivistiska de är i sin musikaliska framtoning medan Zluggos texter är i mångt och mycket verkligen genomtänkta ord. Det betyder inte att de är uppradade vackra/fräck ord utan ibland helt genialiska små texter som ”Illamående går jag ut från Tempo, Vakternas makt den har jag fått känt på”.

Deras spelningar var alltid kul även om det ibland hände saker som var svår förklarliga, som när de var förband till KSMB på Polhemsskolan, tydligen skruvade Micke Maskin om trumsetets inställningar så Johan Johansson blev helt förtvivlad eller när Uppsala skinsen kastade glödlampor på dem nere på Hantverkarsalen eller när de var förband till Bugs i Valbo, då fick Jacob ett astmaanfall så att de i ilfart fick skjutsa honom till akuten där han fick andas syrgas.

Deras andra skiva förbryllar mig däremot, speciellt baksidestexten som hyllar nationalister och ger en spottloska till alla antinationalister och texten till låten Patriot är också något som gör mig fundersam, kanske var det sådana här saker som gjorde att de för några år sedan hamnade helt omedvetet på en samlingsskiva (Norrlands befrielse arme) från Nazist bolaget Sniper records . Givetvis tar bandet avstånd från sådana saker även om tydligheten på andra skivan kunde vart bättre, men på nya punkgubbiga ”Tillbaka med en smäll” finns inget sådant utan där är det klassikt bössa-tryck med brutal poesi igen, tyvärr fick vi inga spelningar med den här sättningen. Gud kallade hem Larz igen.

Denna text är skriven av PECKAPUNK, även han en punklegendar från Gävle stad vid samma tidpunkt som Bizex-b, dock i punkorkestrarna Pecka & The Peckers samt Metal Mean Machine, självklart bjussar vi på ett svartvitt av honom också här under.

(Eftersom Aaron Vincent föddes det gyllene punkåret 1977 vill han ogärna ha någon åsikt om orkestern ovan, däremot kan han intyga att Zluggo Pop kan vara en riktigt trevlig prick, när han vill.)

Bananer bland annat.....



En siamesbanan parkerad på en röd julduk!

Dagens Idolbild



Världens första trädkramare? Nja, det är bara Robin Hood som leker
kurragömma med Richard Thompson .
(spara bilden i mappen "Ted Nugent är verkligen konstig")

Sextisju, sextisju, vart har du tagit vägen nu?







10 albumkonvolut från 1967.

Dagens Idolbild!



En sjöblöt Freddie Hubbard om konsten att spela på både flygel och horn samtidigt.
(spar bilden i mappen "Barpianister är snudd på otäckare än trubadurer")

Bästa låtarna någonsin
Plats 2713

Major Lance - Monkey time

När Okeh records startades 1920 var det ingen som tänkte på soul och absolut ingen som tänkte på Curtis Mayfield men i slutet av sextiotalet strax efter att etiketten hade haft en monsterhit med låten ”Duke of Earl” sjungen av Gene Chandler, så fick mannen (Carl Davis) som hade fixat den inspelningen den briljanta idén att anlita Curtis Mayfield som låtskrivare till bolaget, som parallellt med att spela in skivor med The Impressions skrev låtar till flera av Chicago bolagets artister. Sen när han sammanstrålade med arrangören Johnny Pate blev häxbrygden perfekt.

Deras samarbete kan tyckas ligga som en bas för det mesta av sextiotalets själfullare soul, luftigt melodiöst och låtar som fortfarande snart 50 år senare låter fruktansvärt fräscht.

The Mighty mighty Curtis såg en uppvisning av gamla folkdanser från sydstaterna med afrikanska inslag och skrev då den minst sagt spekulativa texten till den glädjefyllda "Monkey time" som den före detta boxaren Major Lance sjöng med en oemotståndlig charm och det blev en jättehit i hela USA, förövrigt var det meningen att Monkey time skulle vara baksida på singeln, A-sidan skulle vart "Mama didn’t know" som var en svarslåt till en annan Curtis skriven låt ”Mama didn’t lie” som varit en hit med Jan Bradley. Monkey time är en låt som man gärna sjunger med när man går runt med sin I-pod i vårens sköna solstrålar.

Skrivet av Peckapunk som på måndag tar fram pekpinnen och läraruniformen igen efter en veckas påsklovande.

Dagens Idolbild!



France Gall demonstrerar hur man lämpligast står på en surfingbräda 1967.
(Spara bilden i mappen "Överskattade sommaraktiviteter")

Sextisju, sextisju, vart har du tagit vägen nu?



Stockholm i kaos under högertrafikomläggningen 1967.

Dagens Idolbild!

Brian Wilson i ett tappert försök att hypnotisera masterbanden
till "Pet Sounds" 1966.
(spara bilden i mappen "Grönsaker Har Också Känslor")

Vacker pärla för solskensungar!

Det var meningen att Del Shanon skulle greppa en ny publik med ”Home & away” 1967, han skulle fånga solskensungarna denna ”softa” kärlekssommar med hjälp av Rolling stones producent Andrew Loog Oldham och en elva låtar lång popsvit iförd den amerikanska solskenspopens allra finaste och trendkänsligaste kostym, här skulle det skapas en engelsk ”Pet sounds” med ärtigt Sgt.pepper-blås uppvispad med franska cocktail-bär, förföriska klockspel, chemballo, snärtiga tamburiner och fjäderlätt kommersiell psykedelia, alltsammans smakfullt och oerhört ”stiligt” sammanflätat med ypperliga stråkarrangemang och geniala harmonier.

Vad som hände var att Liberty Records fick hjärnsläpp när album med konvolut var färdigt, människorna som tyckte och bestämde på bolaget fick kalla fötter och bestämde att hela albumet skulle dras in, masterbanden skulle stuvas ner i källarvalvet och inte återse dagsljus förens Emi-etiketten Zonophone gav ut denna compact disc 2006.4 av spåren kom att dyka upp i mindre lyckade mono-versioner på diverse singlar som både A och B-sida åren1967-68.

Hade detta album prydit de hippa skivhyllorna i det trendiga London sommaren 1967 hade albumet idag varit en solskensbomb, en ”klassiker” i genren, hyllad och omskriven i de båda herrtidningarna Mojo och Uncut, hamnat på topp 20-listan över genrens mest genuina verk.

Det här är ett album som ligger väldigt nära det underverk Billy Nichols med mannar från Small Faces tillsammans med just Phil Spector-entusiasten Andrew Loog Oldham skapade med 1968 års ”Would you believe” som knappast lär ha undgått någon äkta soldyrkare, ”Home & away” innehåller dessutom 3 underbara Nichols skapelser, nämligen ”Led along”, ”Friendly with you” och den majestätiska ”Cut and come again”, faktum är Del Shanons version låter bättre idag än den Nichols själv tårögt spelade in.

Han sjunger oftast hjärtskärande som om han stod vid kärlekens rand, förvirrad och aningen uppgiven men ändå snudd på religiöst övertygad om att de val han gjort är det enda rätta, det enda han kunnat förmå sig för att överleva kärlekens alla sju hav och stormar i de elva spåren som här finns presenterat i det ursprung som det var tänkt när det begav sig.

Att han dessutom valt att göra sitt paradnummer ”Runaway” från 1961 i en mer tidstypisk version känns som en oerhört värdig avslutning på ett album som dessvärre aldrig fick chansen att värma, beröra och berika solskensungarnas vardag 1967, men idag 40 år senare känns det oerhört fint att kunna ligga i gräset, vifta med tårna, fånga ett och annat moln på sin flykt och bara njuta, njuta av väder, vind och värme tillsammans med någon förbjuden frukt.

Del Shannon "Home & Away" (Emi Zonophone, 2006)


Skrivet av Aaron Vincent, som bestämt hävdar att ägg faktiskt ÄR skaldjur.

önskar
Aaron Vincent!!!





En liten bild från en arbetsplats.

Sextisju, sextisju, vart har du tagit vägen nu?



Det finns inga dåliga hårdagar, bara olika frisyrer snäser Chuck Close.

Dagens Idolbild!



George Harrison håller ett vakande öga på sina trädgårdstomtar innan fotograferingen av All Things Must Pass 1970.
(spara bilden i mappen "En tomte gör ingen vinter")

Sextisju, sextisju, vart har du tagit vägen nu?



Så här tagen blev mannen i den hängiga polotröjan
efter för många bibelord i Central Park 1967.

Vårens Finaste Ljudsystem!!!

Personligen trodde jag att punkdisco-vågen lagt sig tillrätta i en bekväm solstol i något av New Yorks stillsammare områden, sörplades Margaruitas, mumsandes flottiga snacks och slött blädrandes i någon antologi över femtiotalets popkonst, men icke, James Murphy har tagit med sig kollektivet LCD Soundsystem på ännu en fantastisk resa, tillika undervisning om hur man får det att svänga hårt och snyggt på ett dansgolv, oavsett om den är gjord av tysk betong eller engelsk smog, tillsammans levererar de en trerätters discomeny utan att dränka sig i en högtravande musikalisk vett och etikett skola signerad Carl Jan Granqvist.

Det är den propra enkelheten tillsammans med den smarta lekfullheten och glimten i ögat ovanpå det monotona dansbeatet som jag älskar med "Sound of silver", det är verkligen back-to-basic på något sätt, dansmusik med båda tennisskorna på jorden, det är exotisk perfektion i samma dansdjungel som David Byrne och Brian Eno en gång skapade tillsammans under mystiska omständigheter, men det är en verklig konst att inte stoltsera, briljera alltför mycket med sina specialkunskaper och ljudlandskap, fläka upp det i ansiktet på lyssnaren och tråka ut denne redan efter första spåret, det handlar om att förvirra lyssnaren, med hjälp av små detaljer och tingel tangel fånga lyssnarens båda öron från A till Ö, Murphy med ljudsystem lyckas enligt konstens alla regler och reglar på denna sprakande uppföljare utan att gå vilse inuti sig själva.

Genom stora delar av nya albumet ekar det starkt och imponerande av en blek Berlindyrkande David Bowie i läderförpackning kring sjuttiotalets andra hälft med tonvikt på albumen "Heroes" och "Lodger" smaksatta med Kraftwerks "The robots" och "Pocket calculator" i händerna på just David Byrnes mest översexuella dansnummer, lägg sedan ner några rejäla lagerblad från Manchester av årgång 1983 i grytan, låt sedan småputtra resterande del av kvällen.

”Sound of silver” känns betydligt mer enhetligt som album än debuten från 2005, man har inte lämnat slöjdsalen då klockan ringt för lunchrast, utan istället hoppade man över lunchen och sandpapprade lite till, synade varje detalj in i minsta por innan man slutligen lackade hantverket, därefter gick de omkring i salen med något religiöst i blicken och mumlade någon elektronisk term bara självaste Jean-Jaques Perrey skulle kunna förstå.

I mitt tycke har orkestern tidigare haft sina mest glimrande stunder på singel, framförallt med pärlorna ”Losing my edge” och ”Yeah”.
Nya albumet innehåller precis allt det jag älskar med LCD, i skrivande stund känns det faktiskt som om de spelat in det här albumet till just mig, som en några månader för tidig 30 års present serverad på silverfat med allehanda delikatesser som tillbehör.

I ”All my friends” låter det som om John Cale hamrar på pianot, mot melodi och rytm som påminner väldigt starkt om New Orders legendariska epos ”Age of consent” i en skogstokig version av damerna i Electrelane.
Klockspelen i ”Someone great” är lysande, klär den Kraftwerkska sången perfekt, det är något väldigt tidlöst tyskt över låten, den skulle likväl kunna vara signerad av någon krautorkester på etiketterna Spiegelegg, Brain eller Vertigo från sjuttiotalets mitt, det ekar av influenser som Can, La Düsseldorf och galenpannor som Amon Düül och Ibliss.

”Us v them” är den bästa låt David Bowie och David Byrne aldrig skrev och spelade in tillsammans med Brian Enos välsignelse i något östberlinskt och underjordiskt laboratorium som då var hårt bevakat av George Clinton, Johnny Lydon, Holger Czukay och Dave Brook, alla försedda med ryska maskingevär, allt för att ge skydd åt musikanterna nere i bunkern.

Om detta är vårens hippaste och skönaste release från den ultracoola etiketten DFA? Javisst, men man behöver inte lunka omkring i trendiga tusenkronors sneakers, stoltsera med äckligt dyra malätna och tighta t-shirts samt stramt gå omkring i stuprörs-jeans för att älska det här albumet.
Det här är i första hand ett dansalbum (ett av dom bästa jag hört i hela mitt liv), ett album även för folk och rackare som råkar ha den goda smaken att uppskatta en intelligent ritad lekstuga byggd av hantverkare med en besatthet, en kärlek och en stor portion respekt för rytmerna och musiken, men som heller inte är rädda att klä ut sina kejsare i nya färggranna kläder, det handlar här till 97.5 % om återvinning, om en underhållande historielektion, de tror så hårt på sina rötter att de nu blivit en del av dess egen historia.

Kommer det album som svänger hårdare och skönare i år är jag rädd att jag måste ladda hagelbössan och skjuta mig i ena foten innan jag både får syrebrist och vätskebrist.

LCD Soundsystem "Sound Of Silver" (DFA/EMI)

Skrivet av Aaron Vincent som i dessa påsktider kommit på att ägg faktiskt ÄR ett skaldjur.

Dagens Idolbild!



The Carter Family fotograferas inför filmen The Others med Nicole Kidman.
(förvara bilden i mappen "lilla spöket Labans vänner")