Dagens Idolbild!



Så här glad blev Sly Stone när han fick gå på musikalisk tur.
(spar gärna bilden i mappen "kroumata för nybörjare")

Toppen!!!!

1. Bruce Springsteen "Magic"
Tjuren från New Jersey har äntligen lyckats leverera en citrongul höstfjäril som får det att pirra störtskönt i precis hela magen. Det var ett tag sedan sist, hela 27 år sedan för att vara exakt, för så här mycket Springsteen har inte Bruce låtit sedan den heliga skriften "The River" landade på de numer utdöende skivdiskarna 1980. Bara E-Streetaren "Livin in the future" plöjer upp en skåra av livslust i september-tristessen, fungerar lite granna som ett syrgastält, att den egentligen är en omarbetad "Tenth avenue freeze out" insvept i en "Glory days"-kåpa gör självfallet ingenting. Nu håller jag båda tummarna för att Ulf Lundell återigen låter dig "inspireras" av "Magic" där nere på Österlen, samlar sig och styr sitt skepp långt långt bort från den där slemmiga klippan han döpte Lazarus och låter hela sitt hjärta vara med, skapar en värdig uppföljare till sitt fina vinterland.

2.V/A "Mute Audio Documents 1: 1978-81"
Jag är ingen överdrivet stor samlare, beundrare och kännare av skivetiketten Mute, men denna serie om 4 dubbelburgare som enbart handlar om singelsläppen är fakttiskt bedårande snittsigt samlat, det mullrar, sparkar och ibland är det rent av vackrare än renaste synd. Bara The Normals debutsingel "T.V.O.D./Warm Leatherette" och Silicon Teens makalösa singel med de båda coverversionerna av "Memphis Tennesse"/Let's Dance" kan rycka upp vilken svårt depraverad själ som helst.

3.Merle Haggard "HAG: The Best Of Merle Haggard"
Äntligen en kompilation värd namnet nu när den där dubbeln från bolaget Razor & Tie är utgången. 26 klockrena häst-och-hatt-sånger att älska och krama på lämplig lortig sadel. Bara att få de rätta versionerna av "The bottle let med down", "Sing me back home", "Mama tried", "Working man blues" och "Okie from Muskogee" på en och samma compact disc känns som en "lättnad", dessutom är den tjusigt formgiven och förpackad, det gör att man seriöst faktiskt funderar på att byta ut skivaffären mot stallet i stället.

4.Levy "Glorious"
Inget nytt under manchestersolen på New Yorks lyckliga gator, men ganska klassisk och hemtrevlig brittisk pop att vandra omkring i höstsolen till, men egentligen är det här POP för folk som fortftarande tycker att Richard Ashcroft är oerhört "viktig", som tycker om medelmåttig anglofili och okynnesreser till London och i smyg lyssnar på The Strokes. Mitt bland alla radiovänliga bakgrundssånger och pausfåglar passar denne James Levy ganska bra in, men det finns något där någonstans, guldkorn gömda lite här och var, för plötsligt så POPPAR det upp små fina fyrverkerier, tillsammans med några eldiga och busiga höstlöv blir det något riktigt fint att knalla omkring i lurar till, trots att det ibland är förfärligt mycket för lagom.

5.Swiss Boarding School "Vol.1"
Orkestern är stora beundrare av Schweiz paralyserande, sterila estetik om man läser presentationen om dem på nätet, ja ha. Musiken däremot, då är det välklädd och elegant pop med porrmustasch och lätt dragning till sjuttiotalets tuggumidisco, man anar Bryan Ferry och Deborah Harry där uppe på det kitschiga dansgolvet stuffandes till Baccarac-basen, strikt hållande i färgglada sötsliskiga drinkar. I de lugnare spåren är det trikolorens färger och former som försynt kastar med popluggen, det är drömskt och artigt, lite bocka-buga-och-ta-i-hand, filmisk svartvit lyxångest. Men överlag stormtrivs jag med denna orkester, trots att det enbart är klär sig i vitt.

6.Plastiscines "LP1"
Fyra nittonåriga tjejer från Paris har lirat in sitt debutalbum, de kallar den kort och gott "LP1". Musikaliskt låter det faktiskt som en förtjusande sprallig och lagom kaxig blandning av Sahara Hotnights och The Libertines, även om norrländskornas senaste album lätt är deras bästa hittils blir den efter ett par vändor i högtalarna bara en radiovänlig, slätstruken och en väl så snäll pannkaka. Just det är så skönt med Plastiscines, för här är det bett med hörntänder istället, uppkryddad med de punkiga anglofila ackordföljderna invävda i de taggiga powerpoppunkgitarrerna. Att orkestern dessutom sjunger, ropar och pustar ut förmodade läckerheter på franska är ingeting annat än underbart och förlösande.

7.Richard & Linda Thompson "In Concert, November 1975"
Man och hustru på scen med liten orkester i ryggen bestående av folk-rock-ässen Dave Pegg och Dave Mattacks, och inte MINST John Krikpatrick som med sin dragharmonika förgyller och lyfter hela föreställningen ett par rejäla hack, för aldrig har detta handklaver, detta djävulens intrument låtit så bra i min värld, här är blir de snarare till en skön kudde och mormors behagliga lapptäcke istället. Låtlistan som här presenteras är uteslutande solomatrial från parets fenomela katalog, förutom Fairport-singeln "Now Be Thankful" som var det allra sista Thompson la sina snabba fingrar på innan han lämnade det dalande folkrockskeppet Fairport Convention. Nu ligger jag och vrider och vänder på mig ett par smulor om nätterna, för tänk om denna förstklassiga spelning kunde komma på DVD (om den nu finns filmad), ja tänk, skulle lätt som en nygräddad plätt bli världens mjukaste julklapp.

8.Tudor Lodge "Same"
Kanske den allra snällaste, mest "helande" engelska folkrockskivan någonsin. Ursprungligen på den hett samlade etiketten Spiral Vertigo från 1971. Ann Steuarts ljusa snälla älvliknande röst till det sparsamma och molnlätta akustiska melodierna är nog det närmaste himlen man kan komma som stressad och trött jordbo. Om man skulle försöka sig på att tonsätta "snällhet" så skulle nog i alla fall jag smyga fram detta äss. Det är som om det går små lunkande Nalle Puhs och söta Nassar i spåren som smådansar omkring och piddelipejar. Spåret "Help me find myself" är förövrigt en topp 10 över det vackraste och mest hjärtskärande visor som fästs på numer väldigt onödigt svindyr vinyl någonsin. Återutgivarna Repertoire har relativt nyligen plöst ut ännu en utgåva på cd (denna gången en usel vinylreplika, bolagets tredje nyförpackning på 12 år), vid det här laget finns det i alla fall fem olika att välja mellan, bara att välja.

9.Edwyn Collins "Home Again"
Edinburgharen och Orange Juicearen Edwyn Collins är tillbaka efter en rejäl fysisk brottningsmatch med en elaktartad stroke. Han känns här på ¨"Home again" vuxnare än på länge, han har inga bekymmer alls med att yppa sina innersta tankar och funderingar rörande nystarten i livet, ibland är det rent av knackande avklätt, som i "It's in your heart". Albumet är aningen skevt, spretar lite och känns stundtals oengageraat, men det glimrar så klart till som alltid och det är framförallt i det inledande lilla miraklet "Only is a lonely number", titelspåret och den gudomliga lätt blåögda Bowie-soulen i "You'll never know" han verkligen visar i vilken del av rummet det skottska skåpet ska stå.

10.Princehorn Dance School Denna Brightonorkester framför rockmusik VÄLDIGT avklätt och magert, som om rockmusikens frostbitna skelett skulle sjunga och dansa nedstrippat yr som en sjuk höna i studion, som ett fruset The Cramps lidande av insomnia med för många valium i kroppen. I spår som "Black bunker" och "worker" låter det som om självaste Mark E.Smith (det låter som Mark genom hela plattan visserligen) kompas av ett minimalistiskt Magic Band (Captain Beefhearts medmusikanter). Det handlar nästan uteslutande om enkla medel här, en stadig basist som gör sitt jobb med finess via effektiva punkfunkslingor, en dödscool gitarrist som mestadels sitter ute och kedjeröker och mumsar rostat bröd i fikarummet men som nån sekund här och där slår ann en klassisk rockton eller två i visan, trummisen är taktfast, slår hårt men ytterst sparsmakat, man kommer som sagt väldigt långt på bara virvel och en kagge, beviset finns här. Annars är det väldigt mycket klassisk "call-and-response" mellan kille/tjej som smyckar dessa låtar. Man skulle kunna avfärda detta album som ett tidigt /sent aprilskämt av de hippa katterna på etiketten DFA, se detta som medvetet provokativt dålig antirock iförda lösnäsor och diverse hemska clownatteraljer, men ju längre tid albumet går, ju större öron man ger albumet så inser man briljansen och extremt fungerande helheten. Skulle The Fall gjort en re-make på det klassiska albumet "Trout mask replica" 1978 så skulle det garranterat just på pricken låta så här, när väl den tanken slår en så blir det lätt att man spelar hela albumet igen.

Skrivet av Aaron Vincent.

Dagens Idolbild!



Graham Parker om att sladda på scén.
(spar gärna bilden i mappen "blodmat är det obehagligaste")

Mina 100 Favoritalbum:

#93:Redan 1931 tog pappa Pops Staples ton i gospelorkestern Gospel Trumpets, något år därpå i Trumpet Jubilees för att 1936 flytta familjen med mamma Yvonne, dottern Cloetha och sonen Pervis till Chicago.
Redan i vaggan lärde han sina små alla de klassiska gospelhymnerna, de många folk och bluesvisor han bar på inombords, han kom att sjunga för dem dygnet runt, även då de så vackert sov, som en slags helande och läkande hand, en del av den vardagliga uppfostran och självfallet tog det inte så många år innan även barnaskaran hanterade snudd på hela pappa Pops katalog.

1948 börjar den egentliga sagan om The Staple Singers, tillsammans med yngsta dottern Mavis (då endast 7 år), Cloetha och sonen Pervis uppträdde pappa Pops med de tre i kyrkor runt omrking i Chicagodistriktet, blev till en stående akt på en av de lokala radiostationerna, så rullade de på fram till 1953 då Pops ur egen ficka bekostade stenkakan "These day are/Faith and grace" på den egna etikketen Royal, men redan året därpå kom man att sjunga in "Sit down servant/It rained children" för det klassiska bolaget United, därpå var familjen mer eller mindre en riksangelägenhet inom den blomstrande gospelnscénen som börjat flirta och tillfredställa en allt bredare publik.

Familjens allra "farligaste" inspelningar sjöng man in för Chicago-etiketten Vee-Jay under åren 1955-1961, 11 jordsjälvande singlar och 2 album där ljudet är tämligen rått, naket och elakt, och precis som för många andra artister/grupper så gjorde de sina kanske allra bästa inspelningar i just detta stall. Samtliga av familjens inspelningar för bolaget finns utgivet på en dubbel-cd vid namn "Glory is The Staple Singers" som såg dagens ljus 2002. De båda orginalalbumen lär finnas utgivna av Collectables på cd men är dessvärre utgågna och snudd på lika svåra att komma över som själva orginalutgåvorna på tjockaste vinyl.

1962 skrev man på för bolaget Riverside och gjorde en hel hög med inspelningar fram till 1964, man hann även bli den första afroamerikanska orkestern som satte klorna i en Bob Dylan-låt, inte helt oväntat "Blowin in the wind", man spelade dessutom in folksångarens "Masters of war" .
Men just dessa inspelningar känns som de minst intressanta familjen gjorde, kanske rent av de mest hämmade och oinspirerade, det känns som en slags landning mellan de smått usinniga urladdningarna tillika stordåden på Vee-Jay och den kommande luftiga soul-gospeln Epic fick äran att fästa och föreviga på vinyl. Riverside-inspelningarna finns utgiven på en cd vid namn "Great day" som Ace gav ut 1992.

1965 skrev man så på för Epic, en förgrening av storbolaget Columbia, sex fullängdare på tre år blev det. Det är också dessa inspelningar som svänger allra hårdast i mina öron med facit i hand, det bevisar just denna "Freedom Highway" som visserligen är en kompilation av Epic-åren, men familjen släppte även ett album med just den titeln 1965, men mej veterligen finns inget annat än just denna kompilation utgivet på cd gällande de här magnifika Epic-åren, dessvärre.

Det är en väldig "live"-känsla över dessa inspelningar, ljudet är glasklart och det känns snudd på som om man är DÄR, de himlastormande sånginsatserna vilar tryggt och stadigt mot Pops karaktäristiska och svampiga reverb-gitarrer, trumslagare och basist fixar luft under familjens fötter och systrarna klappar intesivt sina händer så fort tillfälle ges. Epic-inspelningarna är en egentlig fortsättningen på den fas man inledde hos Riverside, skillnaden är just rytmsektionen, samt att alla tar i från tårna på ett ett helt annat sätt, samt att de i nummer som "Will the circle be unbroken", "Wade in the water", "Glory, glory hallelujah!", och "Wy? (am I treated so bad" får det att grönjävligt svänga på ett övernaturligt funky sätt att man tappar hakan, och på frågan om John Fogerty pluggade dessa inspelningar kring Creedence Clearwater Revivals födeslse är svaret ett rungande JA!.

Det är inte för inte som de hippa katterna på Soul Jazz Records i London valde att inkludera "For what It's worth" från just denna kompilation på sin "Soul Gospel 2", för i nio av tio fall så har de stenkoll om vad som svänger, vad som innehar det lilla extra, deras fingertoppskänsla har så klart varit ovärdelig genom åren när det kommer till återutgivningar av bortglömda eller svårtåtkomliga pärlor.

Komersiellt var det givetvis hos Stax nere i Memphis som familjen nådde sin absoluta topp. Familjen ruskade av sig 21 singlar och 6 album för bolaget fram till 1975, i princip varenda en av dessa inspelningar är självfallet värd en alldeles egen liten jesusvagga. Men det är med inspeningar som "Jacob's ladder", "Nobody's fault but mine" och "Freedom highway" från Epic-åren de visar vad soul-skåpet ska stå, nämligen så nära predikstolen det bara går, precis intill det aktade altaret, där sångerna framfördes intill den skara fladdrande och högljudda åhörare i bänkarna som vid denna tidpunkt inte gav särskilt många korvören för vad som föregicks i Stax studios.

I avslutande spåret spökar det rejält med "This train", man slås verkligen av hur med så små och enkla medel man kan få till just dessa smått obehgliga, hårresande och "mystiska" stämningar. När man hör dessa inspelningar som återfinns på "Freedom highway" ringer det en hel hop av Aretha Franklin-klockor från dennes tidigaste Atlantic-inspelningar, man börjar smått fundera lite över vad som egentligen är gospel och vad som är soul, blues eller R&B, ibland är det så hårfint att man är tvungen att rusa trapporna ner i källaren för att hämta upp en lupp. Men en sak som i alla fall är tämligen säker, det är att dessa inspelningar besitter en helvetiskt stor själ, ett gigantiskt hjärta och en markant smärta, men även en rejäl dos stolthet.

The Staple Singers "Freedom Highway" (Columbia, 1991)

Skrivet av Aaron Vincent.

Dagens Idolbild!



Johnny Griffin om konsten att klippa en sax.
(spar gärna bilden i mappen "en fluga gör ingen smoking")

En liten låda om kärlek.

San Francisco har fått en alldeles egen liten låda, eller snarare en väldigt tjusigt inbunden bok i A4-format innehållendes fyra små cd-album med totalt 77 spår, en förstklassigt formigviven hippiefierad "nuggets" rörande åren 1965-1970 omkring Haight Asbury.

Allt sedan Rhino lyxigt gav ut den amerikanska "Nuggets"-lådan 1998 har jag gått och fantiserat om huruvida det var möjligt eller omöjligt, om det i framtiden skulle kunna komma att landa en box som just "Love is the song we sing, San Francisco nuggets 1965-1970", om bolaget skulle "ta tag i" denna era, denna avkrok och första gången "seriöst" förpacka den i en värdig låda.

Den amerikanska garagerocken och den allra tidigaste prototyperna av lättsmältare psykedelia har alltid varit lite "finare" än den efterkommande hippie-eran, den har däremot alltid belagts och gömts undan lite med en slags sunkig filt, tystats ner, försökts glömmas bort och har bespotats ett par smulor tyvärr, men får inte glömma att inom alla genrer finns det både det smakar sanslöst sött och gott och det som smakar direkt strävt och illa.

Dom verkligt inbitna har förmodligen rubb och stubb här, eller i alla fall 80-90 procent, men att här ha den verkliga gräddan samlat i förnämlig kronologisk ordning tillhörande 120 sidor kvalitetsbok är en ynnest. Det märks att Alec Palao, hjärnan bakom denna sylvassa och omfattande kompilation har fullständig koll, besitter ett stort och varmt klappande hjärta för denna mytomspunna period i rockhistorien, det är briljant research, både gällande information, små anekdoter om de medverkande orkestrarna och den uppsjö av fotografier som har grävts fram ur dammiga arkiv och gömmar för att hitta just de allra tjusigaste och viktigaste bilderna.

Mindre kända singel-akter som The Mystery Trend, The Mojo Men och The Vejtables trängs med affischnamn som Grateful Dead, Jefferson Airplane, Moby Grape och Quicksilver Messenger Service, den inehåller även fint valda albumspår av aningen mer bortglömda akter från omdrådet som Savage Resurrection, Oxford Circle, The Charlatans och Mad River.

Det man lätt kan glömma mellan alla syraindränkta gitarrer, flummiga ljudefekter, mellanösterninfluenser, bitvis fnissiga texter, friformiga jam och stundtals väl falska stämmsånger är hur otroligt funky och groovy det låter bitvis, hur oerhört levande musiken låter, vilka duktiga instrumentalister som ibland kan tendera att bli väl så upptagna av sej själva, men det slipper man tack och lov här på detta smörgåsbord.

Men det man hoppas på nu är ju lådan som avhandlar Los Angeles/Kalifornien från samma tidsålder, den skulle givetvis vinna på TKO alla dagar i veckan med snälla akter i jordgubbsklänningar och blommor bakom öronen som West Coast Pop Art Experimental Band, Southwest F.O.B., Sunshine Company och Strawberry Alarm Clock, men detta är i alla fall ett oerhört viktigt och smått himmelskt dokument om den amerikanske populärkulturen 1965-70, just då kring San Franciso där det "blommades", "skapades" och "trippades" som allra flitigast innan baksmällan kom.

Varierande Artister:
"Love is the song we sing,
San Francisco nuggets 1965-1970"
(Rhino, 2007)

Skrivet av Aaron Vincent.

Dagens Idolbild!



Soul är en fin turkos skjorta, tyckte Luther Ingram!
(spar gärna bilden i mappen "tänk att Lasse Åberg ville bo i en svamp")

Stax för September.

Hösten har tagit på sej sina finaste pantalonger nu, snudd på fått alla fjädrarna i hatten på plats, den har efter nattliga samtal lyckats pressa ner temperaturen ett par smulor, stämt träff med enheten för vindstyrka och till och med lyckats avsätta alla trubadurer med för mycket fritidsledare innanför västen, kort och gott känns allting väldigt bra någonstans, hösten står på däck och puffar stolt i sin nyinförskaffade Digger pipa och river sig lite stolt i sin skepparkrans.

Ibland besitter själva hösten alla svaren och lösningarna på de allra knivigaste av gåtor, funderingar och magknip. Ingenting behöver egentligen var så som det ser ut att vara, då och då korsar ju märkliga ting ens vägar, blir till oövervinnliga hinder längs den redan så krokiga vägen, ibland är att försöka gott nog, det enda raka, den enda trösten, den enda ledsagaren i den livsfarliga asfaltsdjungeln runt den grådassiga husknuten.

September har mest handlat om byxvarma Stax-singlar och den där kaminvarma The Spinners-boxen Rhino svetsade samman så tjusigt får ett antal år sedan, likväl de upphetsande och relativt nya soul-kompilationerna med Patti Drew och Luther Ingram, Stephen Stills gudomliga demos och Bruce Springsteens storstilade uppryckning med "Magic".
För första gången i år känns Stax lika angeläget som Motown i min värld, det har varit så in i vassen mycket Motown sedan Hip-O-Select börjat ge ut sina årsböcker, på gott och ont.

Annars har Septmeber kommit att handla om den kommande flytten vid månadsskiftet, alla frågor, funderingar och förhoppningar kring det, den där mörkröda lilla soffan och om Harry Martinssons magiska ordflöde i ”Nässlorna blomma” från 1935 samt den aningen mjäkiga men ack så kärleksfulla boken ”Johnny Cash i Sverige” damp ner nyligen.

För att salutera september, välkomna höstens anländande har jag spikat ihop en Stax cd med mina 20 favoriter från bolaget just här och nu, den lär värma behagligt och behövligt, skifta vackert och sprackande med höstens eldiga palett den kommande tiden.

Stax För September:

1. Eddie Floyd - Oh, How It Rained
2. Ernie Hines - Help Me Put Out the Flame (In My Heart)
3. Four Shells - Hot Dog
4. Mar-Keys - Banana Juice
5. Jeanne And The Darl - It's Time To Pay For The Fun (We've Had)
6. William Bell - I Forget To Be Your Lover
7. Jimmy Hughes - Chains Of Love
8. Rufus Thomas - Funky Mississippi
9. Dramatics - Watcha See Is Watcha Get
10. Johnnie Taylor - You Can't Get Away From It
11. Mad Lads - Patch My Heart
12. Albert King - Little Brother
13. Emotions - So I Can Love You
14. Roz Ryan - You're My Only Temptation
15. Tonettes - Teardrop Sea
16. Margie Joseph - One More Chance
17. Barbara Lewis - Just The Way You Are Today
18. Tempres - (Follow Her) Rules and Regulations
19. Fleets - Please Return To Me
20. Otis Redding - I've Been Loving You Too Long (To Stop Now)

Skrivet av Aaron Vincent.

Dagens Idolbild!



The Sadies gör sin berömda imitation av "Marquee Moon"!
(spar gärna bilden i mappen "jag kommer aldrig få ett kristet utseende")

Det börjar verka kärlek,
banne mej!

Det har tagit ett par år nu, utan att ljuga en ungefär 5-6 år, mitt och Bruce Springsteens förhållande har knakat rejält i fogarna, det har varit tal om äktenskapsförord, skilsmässa och bodelning, vi har till och med försökt vara särbos i perioder. Jag har ärligt pratat en del illa bakom hans rygg, gjort mej smålustig över hans underbett och överarmar, påpekat att den där manligheten stigit honom åt huvudet, att världssamvetet inte alls klär honom utan förlöjligar honom, jag menar jag behöver inte ytterligare en Bono eller en Sting intill mig i soffan för att förstå åt vilket håll vinden blåser.

Men så en fin augustidag 2002 kommer han smygandes hem till mig, inte med blommar, choklad eller presentkort på raffiga underkläder, utan han kommer hem orakad, vildvuxen, hålögd med sitt yvigaste hår, bakfull i sina skitigaste jeans och leriga stövlar, ber mig om förlåtelse, ber mig tänka över vårt förhållande, påtalar att vi faktiskt delar en ganska lång historia tillsammans, snörvlar om att vi faktiskt var kära och lyckliga på riktigt, åtminstone i början.

Trött, sur och nonchalant sneglar jag på honom, försöker värja mig, knyter näven i fickan och säger visst, låt gå, men det här är sista gången, annars är det slut för gott, forever, morsning och goodbye din bondlurk. Albumet han sträckte över till mig var "The Rising", en slags medioker undanflykt, en ask billig choklad för otränade smaklökar, ett överproducerat försök till försoning, givetvis kom jag att avfärda den flottiga burgaren relativt snabbt. Det här duger inte sa jag, att komma här med över sjuttio minuter dåligt samvete duger inte, inte för mig, och det vet du innerst inne, vem tar du mig för egentligen?

Men det var där, gömd på en liten sönderklottrad och nedskräpad bakgata den kom fram till mig, lätt smutsig med svansen mellan benen, "Further on up the road", ett dieseldoftande litet muskelpaket på en fartblind Harley Davidson med sprucken röst och körförbud, med stor soul och en 53 årig mans frustration i bagageväskan, helt plötsligt trodde jag på honom igen, i alla fall lite, i just den låten, det var manlig könsdoftande rockmusik på liv och död, tuff som en otäck grävmaskin som blottade sitt allra hårigaste och svettigaste bröst under flanellen där även ett visst indiansmycke dinglade.

Jag hade längtat så efter den där trovärdigheten, efter den där närvaron i hans röst i sånger som betydde något, de där passionerade sidorna hos honom som dessa dagar endast gick att finna glimtvis via piratutgivna konserterupptagningar som bara gått att införskaffa hos skumma skivbörsar där personalen antingen varit översvämmade av skägg eller varit så indieskt trendkänsliga att man blivit livrädd och vänt på klacken redan i dörröppningen.

Inledande spåret och singeln "Radio nowhere" tar vid där "Further on up the road" slutar rent musikaliskt, rivig och elak, jag blev helt tagen, tossig i hela huvudet när jag hörde den första gången. Var han på gång igen? Hade han hört min bön om ett klassiskt Springsteenskt rockalbum? Hade han förstått efter alla kringelkrokar som världssamvete, Pete Seeger-tolkare och Irlands-fetischist att den enda vägen till det sanna Springsteenska hjärtat var att skriva sånger, lätta på trycket och låta just klassisk Bruce Springsteen igen? Samt låta bästisarna i E-Street Band få vara sig själva och känna sig bekväma och busiga i sina gamla skoluniformer, få slå på sina genuina trummor, blomstra ut i sina seriefigursgestalter igen, marknadsföra varumärket man slog sönder världens käkar med på albumen "The River" och "Born in the USA".

På "Magic" doftar det och ryker igen, slirar och bränns av regnvåt sensommar-romantik, det här är musik som får mitt hjärta att slå så där hårt, musik som framkallar känslor inuti mig som sällan "känns" numer. Det känns som om hjärtat bråkar och trilskas igen, till varje pris vill ut ur kroppen, den vill inte längre leva i vardagens gråa pentry, den vill ut på vägen igen, förlora sig i flykt och tidlös romantik med gasen i botten genom landskapets vackra och nyligen anlända höstfärger, för att då och då stanna till, kanske för vin, kanske för te, för kärlek och för någon timmes sömn.

Bruce Springsteen har åter fått mig att vilja köpa en handbok i utomhusgrillning, fått mig att tänka tanken på att införskaffa ett par shorts, knäppa upp skjortan och köpa solglasögon på macken och präntat in i mig att det inte vore så dumt att ta det där körkortet, genomgå såväl teoriprov som halkkörning och lätta ett ankar eller två, för drömmarnas skull, för den där "frihetens" skull.

Albumet stannar bekvämt på strax under 45 minuter och musikaliskt är det 11 spår femstjärnigt serverade på guldkantade fat, så här mycket Bruce Springsteen har han nämligen inte låtit sen 1987 års ”Tougher than the rest”, det är klassisk bilåkarmusik med ett par rejäla och charmiga rynkor i pannan. Lungorna är fyllda av en 58 årings erfarenheter och tillbakablickar (dock utan att bli nostalgiskt tramsig), men också utav en livfullhet och nyfikenhet som han inte blottat för sina åhörare på decennier känns det som, det är inte bara bäddat för succé utan även för en storstilad ”comeback” så att säga.

"Magic" kryllar av självsäker och stadig vuxenrock inlindad i den amerikanska flaggan och drömmen igen, mer än välkommet när det kommer till denne man kan tyckas i mina ögon, det här är någonstans motsatsen till det han levererat på ”The ghost of Tom Joad”, ”The rising” och ”Devils & Dust” fast endå inte, men nu kokar han låtar med buljong igen, han låter sexuellt frustrerad igen, det är tillbaka till rötterna, ett slags rejält grepp kring den unika kärnan utan att framkalla gäspningar via trötta upprepningar, utan vi bjuds här på en 7-8 framtida Bruce Springsteen-klassiker, plötsligt känns han lika "aktuell" som han gjorde då han Elviskt sexig sålde miljoner av liveboxen 1975-85, den här kaffekoppen ryker dessutom produktionsmässigt luftigt och vitalt av americana-scout-kompisarna Steve Earles och Tom Pettys modernare verk, livsnödvändiga röksignaler var ordet.

Spåret ”Livin in the future” är egentligen en matig, hederlig och fruktig kompott på de klassiska låtarna ”Tenth avenue freeze out” och ”Glory days”, en slags förförisk arenarockvältare med båda händerna strax ovanför höfterna, men vem orkar bry sig.
”Gypsy biker” inleds med ett ekosprängt munspel som osar just 1984, historien är klassiskt berättad stämd i moll, gungar bredbent och stadigt, texten är visserligen en relativt förutsägbar historia men den lunkar så in i vassen norrländskt vacker att håret krullar sig, det stora vemodet rullar in, dundrar och dunkar fram längs den frostbitna rälsen.

”Girls in their summer clothes” bekräftar bara vad Ulf Lundell stundtals plagierar/inspireras av, vackra klänningar, solnedgångar och öppna bilar. Det är en enkel allsång, klassisk sommarplåga som vinner i längden med sin enkelhet, radiovänligt var ordet. Överlag så flirtas det soundmässigt med fornstora dagar, små små detaljer, små små blomsterarrangemang som får fjärilarna i magen att kvittra, en klassisk pianoslinga här, ett gudabenådat klockspel där, ett par hisnande bjälror här och en rebellisk textrad där, men det är ju också precis SÅ han ska vara, han lär nämligen aldrig få fina priser för att förnya rockmusiken, välta dess värld upp och ner, igen.

Gud har hört bön, jag och Bruce Springsteen är sambos igen, vi har till och med planer på att låta hela E-Street Band flytta hem till oss, eller i alla fall bli sensommarkatter, bli en del av vår rosaskimrande vardag, vi kanske alltså blir med kollektiv, med familj, adopterar Little Steven och kommer givetvis att ha överseende med hans taskiga klädsmak och många bandanas, det kommer inte heller göra oss något att Max Weinberg ser ut som pingstvän på tjack bakom trummorna, knappast spela roll att Clarence Clemons ser ut som en chokladdoppad michelingubbe i för tajta kostymer som fortfarande tutar sin slinga med saxofonen, inga sådana simpla trivialiteter spelar längre någon roll, för nu är det på riktigt igen, det börjar nämligen verka kärlek banne mej.

Bruce Springsteen "Magic" (albumet släpps 2:a Oktober)

Skrivet av Aaron Vincent.

Dagens Idolbild!

Will Oldham om att se livrädd ut.
(spar gärna bilden i mappen "Hänger det verkligen på hängslena?")

"Upp Till Kamp???"

Vet inte varför jag bänkade mig framför tv-apparaten i måndags för att se Peter Birros version av det fina, oskuldsfulla och ”upproriska” i sextiotalssandwichen ”Upp till kamp”, förmodligen för att jag var ett par skorpsmulor nyfiken, förmodligen för att han kan vara en träffsäker observatör av sin generation och samtid, förmodligen för att tv-serien "Hammarkullen" är något av det allra skarpsyntaste som pressats ur de svenska tv-apparaterna de senaste tio åren, eller kanske rent av för att jag köpte hans bok "Under bordet" 1993 som väldigt sökande och förvirrad 16 åring och givetvis tyckte att den var alldeles förtjusande.

Dessvärre stod klyschorna som spön i backen redan från ruta ett i den Göteborgska hamnen, avsnittet kändes som ett väl rangligt uppdukat Ingvar Kamprad-bord med sträv light-saft och unkna GI-kakor, de så väl behövande kalorierna, just smöret och grädden blev det tyvärr inget av, tokigt, för det skulle kunnat bli bra någonstans, inbillar jag mig. En vän till mig som hyllade avsnittet påpekade särskillt det vackra fotot och det smått Bo Widerbergska och det idylliska (särskilt hans ”Barnvagnen”), samt de små vardagsdetaljerna som staben bakom filmen lagt stor energi på, ja, möjligt, men ett gäng svalor gör som sagt ingen sommar, möjligen en förmiddag.

Visst, syftet med detta första avsnitt var förmodligen att tillfredställa den skara tonåringar mellan 13-18 år som för allt smör i Småland skulle vilja uppleva det glimrande sextiotalet, som fällt en och annan tår intill sin Jim Morrison-affisch över att de inte själva var DÄR, mitt i det romantiska blomsterkriget, bland de verkligt stora FNL-plakaten, helt seriöst plitat ner rader om att USA borde bomba världen med psykedeliska droger istället för med förödande bomber, vilken lysande idé, visst, föredrar man ett liv i samma grönsaksdisk som Roky Erickson, Syd Barrett och Peter Green gjorde och några tusen skäggmonster till så okej, men det naiva rosa skimret blir bara mer och mer löjeväckande ju äldre man blir.

Fotot var bitvis hisnande vackert, känslan av att somliga scener faktiskt skulle ha kunnat vara tagna på plats för just fyrtio år sedan var imponerande, det vilade en viss elegans, ett tjusigt dis över somliga av de scenerna, men i kombination med viss styltig dialog som snarare förde tankarna till Bullens gamla brevfilmer eller till en högst konstlad och tråkig UR-kavalkad gjorde att helheten sprack lika självklart som ballonger gör på stadsfester.

Dessa grubblande taniga flickor som i ständigt nya årskullar intagit sextiotels franska chanteuser som France Galls och Francoise Hardys UFF-klänningar och rödbruna kappor, små mormors hucklen och välkammade frisyrer med snelugg, som just inget hellre vill än att komma över en innerst inne så poetisk och funderande vilde som gastar omkring magrare än en purjolök i sin vintage t-shirt från tidigt sjuttiotal, alternativt tillfångatas av små rufsiga och kaxiga Mick Jaggers och Bob Dylans fulla av fula ord och osäkerhet doftandes Galouises.

Hela alltet punkterades när flickan med gitarren räcker upp sin hand i skolsalen och väl så världsvant kläcker meningen ”Jag tycker inte alls man kan säga att August Strindberg var kvinnohatare”. Att försöka närma sig och förstå ett träd är alltid ett bra initiativ, men det hade verkligen varit skönt om Farbror Birro uteslutet just den scenen, för precis då, under den sekvensen högg det till i magtrakten, det kröp till ordentligt i fingrarna, jag blev illröd i ansiktet, skämdes å någon ”annans” vägnar som man ju faktiskt gör ibland, jag kunde helt enkelt inte ta något på allvar längre, avsnittet förvandlades till ett utdraget skämt där själva poängen saknades.

Och appropå tjejen med gitarr, det fanns verkligen inga kvinliga singer-songwriters i Sverige 1967 som lät som en blandning av Anna Ternheim och Rosie Thomas, de få som möjligen fanns försökte möjligen låta som en gnällig och präktig Joan Baez, fast betydligt osäkrare och dessutom saknandes den "folk-elit" i ryggen med Pete Seeger i spetsen som styrde och stälde med järnvante i de leden.
Den väl H&M-stylade pojkorkestern påminde mer om ett hopplöst Sugarplum Fairy än de verkligt stora liveakterna runt om i Sveriges folkparker 1967, så samspelta, så kaxiga som Tommy & The Heartbreakers lät och utgav sig för att vara och var nog inte Hep Stars (även omderas liveplatta idag liknas vid punk), Tages, Shanes eller Ola & The Janglers.

Hade jag varit 15 år och fortfarande varit strängt upptagen med att förstå storheten i Jim Morrisons poesi (ja, för storheten fanns väl där?), tyckt att Janis Joplin var en störtskön hippiemoster från landet och hade den grymmaste soul-pipan i världen, på fullaste allvar ansett att det coolaste klädmodet någonsin bars av katterna längs Carnaby Street 1967 alternativt av hårbollarna runt Haight Asbury samma år hade nog avsnittet fallit mig aningen mer på läppen.

Men jag är väldigt trött på det heliga nötkreatur som heter ”sextiotalet” idag, kulturellt kom det givetvis oerhört mycket bra, precis lika mycket skräp, rent av sådant som var katastrofal skit, vilket det gör från alla epoker. Men visst, på ytan, på fotografierna och av filmerna från alla helyllefestivaler att dömma så verkade allt just väldigt snällt, lugnt, soft och behagligt. Alla som rökt marijuana till tonerna av Mamas & The Papas och Jimi Hendrix någon väl vald gång i sitt liv vet självfallet hur groovy, soft och flower power det kan vara, men självallet är det ett skönmåleri, ett slags bedrägeri, en väldigt naiv liten rosa dröm som tyvärr satts på alltför hög piedestal, självklart passar serien perfekt eftersom "Summer Of Love" fyller 40 år i år, även den börjar som sagt "krisa".

Första avsnittet av ”Upp till kamp” var unket nostalgifuffens, ett märkligt och fnissigt ”minnenas television” för brådmogna mellan 13-18 som okynnesrullar sig i den malätna sextiotalsgarderoben och för just dem som var med, dessa män och kvinnor som idag ligger och gläfsar kring sextioårs strecket, somliga av dem tyckte förmodligen att denna ”kamp” var just ”trevlig” att vila ögonen på, men alla andra borde inte ha haft så mycket att doppa kaffebrödet i här, trots fantastiskt foto, ljus och allt sånt där annat ”viktigt”.

Skrivet av Aaron Vincent.