Bananer Bland Annat.....




Banan på rött fat med saften från 2 limefrukter.

Dagens Idolbild!



Alla behöver en god lyssnare, menar Toni Holgersson.
(spar gärna bilden i mappen "KDSare jag ringt på fyllan")

Det Här Är Toppen!

Blue States har varit på rymdsafari i drygt tio år nu, senaste månlandningen tillika expeditionen har gått under namnet "First Steps Into...". Som vanligt när Andy Dragazis ger ut album på den smultronsöta etiketten Memphis Industries blir en väldigt liten klick runt om i världen alldeles till sig, varma leenden blossar upp, ögon fuktas och rum fylls av ballonger och pappersdrakar. Musikaliskt är det samma friserade sallad av lika delar meditativ och popsnärtig intrumentalelectro som uthärdliga vibbar av triphop. Albumet innehåller dessutom samma fräscha primörer som tidigare, uppläggningen är som vanligt snudd på odiskutabel i det drömska med Zero 7-porslin och upplägningsfat designade Air, givetvis borde hans livsverk tilltala en betydligt bredare massa en den faktiskt gör.

Roisin Murphy, en gång husgudinna i Moloko är här med andra soloalstret "Overpowered", sanslöst begåvad och tillika "klassisk" disco vävs samman med modern electro, resultatet blir en chickt vävd löpare att svänga rumpa till. Titelspåret samt "Checkin' On Me" är något av det allra "stiligaste" som åttiotalskatten släpat in på dansgolvet detta tvåtusental, låtar som rent av kvalar in på det årliga blandbandet. Överlag känns det som att det här albumet är en stor luxuös chokladkartong, vars praliner ibland känns exklusivt inslagna i Madonnas allra bästa glitterdiscopapper. Jag blir uppriktigt glad i magen av det här albumet, det känns som något blandband Clabbe Af Geijerstam skulle kunna ha anförtrott sina dansantaste bästisar omkring åren 1987-88.

Brooklynstationerade Stalkers spelar rak och fartblind rock'n'roll med boogie under sulorna, något Libertineskt i blicken och en injektion Ramones i blodet. Av någon anledning far svenska Diamond Dogs upp i skallen, men där stockholmarna oftast snubblar redan efter pistolens startskott springer denna orkester obehindrat över mållinjen utan att knappt behövt anstränga sig. "Circus baby" låter tex som Graham Parker festandes med The Lyres på puben omkring 1978 på sällsamt gott humör efter en synnerligen lyckad dartturnering. Albumet "Yesterday Is No Tomorrow" kommer på intet sätt att skriva in sig i historieböckerna som något mästerverk inom genren, men det är uppfriskande hederlig rock uppvispat med powerpop som faktiskt skulle kunna härstamma från CBGBs under sjuttiotalets andra hälft. Underhållning för stunden, ja visst, men gissningsvis kommer denna välproducerade käftsmäll ge vissa behagliga men för väldigt lång tid framöver.

Kevin Ayers släpper ifrån sig nytt album för första gången på 15 år, hans röst är lika karaktäristisk som hos den gamla parhästen från Soft Machine, Robert Wyatt, vilken såklart lånar ut sin stämma på ett par spår. Att sätta sig på denna nya Ayerska cykelsadel, trampa omkring i det blå och glatt okynnesringa med klockan kan vara något av det allra "skönaste" man kan göra, i alla fall om man varit rysligt besatt av farbrorns tidiga albumklenoder "Joy Of A Toy", "Shooting At The Moon" och "Whatevershebringswesing". Visst, det är inte lika experimentelt och komplext, de skruvade och bitvis onödiga ljudorkanerna som han tidigt i kariären bäddade in och fyllde ut med emellan sina sånger är tack och lov borta idag. Med detta album har Ayers kokat soppa på sin allra heligaste spik, det känns nämligen som ett av Ayers allra starkaste album någonsin, bara inledande trippeln "Only Heaven Knows" , "Cold Shoulder" och "Walk On Water" samt akustiska "Baby Come Home" kan locka fram det allra varmaste av leenden nu när December är en arg armlängd bort.

Beirut låter väldigt mycket, de slamras och sparas sannerligen inte på instrumenteringen på "The Flying Club Cup". Deras "popmusik" plaskar omkring i ett badkar från öststaterna fullt med klezmerska badankor som alla guppar omkring i takt till de högst originella och söta små sångerna. Den konstnärlige ledaren Zach Condon är en gosse med stort yvigt hår som sjunger som om han vore ensam kvar på jorden efter en väldig naturkatastrof, han står mitt i det som en gång var en potatisåker, omgiven av rester från något som en gång var civilisation, han är nu kamouflerad av damm och smuts, besitter självklart en väldig sorg i precis hela kroppen, och det hörs. Han backas mest hela tiden av sorgsna och rent av trasiga små pianon, banjos och blås, dragharmonikor och marscherande och lagom uppskruvade slagverk. Det är uppfriskande fast nedstämda sånger att julpynta lilla lägenheten med, själva "popen" är inte i centrum, utan är snarare dess kropp, instrumeteringen och de stämningar som balkan-referenserna framkallar är snarare kostymen, det här albumet är en snäll bumbibjörn som kommer att flirta sig hela vägen till årets topp 5.

En av världens tuffaste och livsfarligaste jazzfunkskivor "hedras" med en låda. Musikaliskt är Miles Davis "On The Corner" en mardrömslik och hårt jagande funkbandit, det låter lite som om en fullständigt skogstokig Sly Stone tillsammans med Jimi Hendrix skulle ha ballat ur och gått bärsärk i studion under inspelningen av "Stand!", just under deras livs knepigaste och mest illavarslande syratrippar skulle de ha försökt göra det ultimata antifunkalbumet, som om de ville tonsätta slummen med käkarna mot trottoarkanten, måla upp all den ilska, vrede och sorg den svarta befolkningen känt i årtionden, som om de vänt ut och in på sig själva en allra sista gång för att "ge igen". Men detta är Sir Miles platta, kanske rent av hans bästa. Det är musik att förlora sig till, både positivt och negativt, det är allt annat än lättlyssnat bitvis, grunden är den allra elakaste av funk du kan tänka dig, grisigt smyckat med sexuell frustration, samtida rockmusik och frijazz. Den lämnar ett djupt öppet sår efter sig, men den förlöser också, musikaliskt lavemang och massage erbjuds här, inte ens dina enbenta demoner kan sitta still, detta är kanske världens allra bästa album någonsin, om hela sanningen ska fram, nu dessutom välförtjänt förpackad i denna förstklassiga utgåva, så klart.

Den övre medelålders Bruce Springsteen med E-Steet Band har inte berört, känts så här aktuella, viktiga och rent av "nödvändiga" sedan 1984 års flaggprydda arenarockmonster "Born in the usa". Efter två månader på nacken känns den fortfarande som en herrelös hund som stryker runt ens ben, viftar på svansen intill stereon och äter snällt av vad som bjuds ur ens hand. Framtiden kommer att utvisa huruvida jag har hjärnsläpp eller om detta faktiskt ÄR farbrors bästa helhetslösning sedan 1980 års "The River". I skrivande stund håller jag samtliga tummar, ber slaviskt kvällsbön och uppför mig allmänt artigt mot yngre och äldre just för att en viss Pelle ska ringa mig och säga att visst, jag har två biljetter liggandes här framför mig på mitt skrivbord till Globen den 10:e december. Efter ett par lyssningar på de halvtaskiga upptagningarna från Philadelphia och Cleveland signerade den icke officiella Bob Dylan och Bruce Springsteen-staben Crystal Cat från nu i oktober bär min mage på en handfull fjärilar, minst sagt.

Skrivet av Aaron Vincent som dagen till ära halkade omkull för första gången denna vintern.

Nobody 'Cept You



"There's nothing 'round here I believe in
'Cept you, yeah you
And there's nothing to me that's sacred
'Cept you, yeah you

You're the one that reaches me
You're the one that I admire
Every time we meet together
My soul feels like it's on fire
Nothing matters to me
And there's nothing I desire
'Cept you, yeah you

Nothing 'round here I care to try for
'Cept you, yeah you
Got nothing left to live or die for
'Cept you, yeah you

There's a hymn I used to hear
In the churches all the time
Make me feel so good inside
So peaceful, so sublime
And there's nothing to remind me of that
Old familiar chime
'Cept you, uh huh you

Used to play in the cemetery
Dance and sing and run when I was a child
Never seemed strange
But now I just pass mournfully by
That place where the bones of life are piled
I know somethin' has changed
I'm a stranger here and no one sees me
'Cept you, yeah you

Nothing much matters or seems to please me
'Cept you, yeah you
Nothing hypnotizes me
Or holds me in a spell
Everything runs by me
Just like water from a well
Everybody wants my attention
Ev'rybody's got something to sell
'Cept you, yeah you"

Skriven av Bob Dylan
Född 24 Maj 1941

Dagens Idolbild!



Så här glad blev Charlie Parker när han knaprade bop.
(spar gärna bilden i mappen "Den morgonen såg jag ut som en riktig kiwi")

Bland folk och rackare.

Rastlösheten och rotlösheten har varit myrorna i hans byxor allt sedan debuten på tjock vinyl 1962. En av rockhistoriens allra största och mesta kameleonter har mer eller mindre alltid varit "på väg", både artistiskt, själsligt och privat. Något som man relativt snabbt får serverat "svart på vitt" genom denna rockhistoriska Newport-trilogi som nu äntligen släppts officiellt. Bob Dylans 3 framträdanden på den klassiska festivalen under sextiotalet har nämligen spridits och kopierats på diverse halvtaskiga VHS och ännu fler icke officiella LP/CD/DVD sedan den första månlandningen ungefär.

Bob Dylan fräste "You don't need a weatherman to know wich way the wind blows!" redan på sitt första elektriska spår på 1965 års album "Subterranean Homesick Blues". Pete Seeger förstod inte ett skvatt, han sitter förmodligen fortfarande kvar på samma skeva stubbe i exakt samma konservativa skog och kliar sitt huvud, vilket han gjort sedan den banbrytande spelningen hans guldkalv gjorde tillsammans med de oborstade och elektriska yrvädren i The Butterfield Bluesband. Att se Dylan bli backad av de hårt rockande och gungande oraklen Mike Bloomfield, Sam Lay, Jerome Arnold och Al Kooper ger en skön känsla i maggropen, det känns så in i vassen argt, fräscht och "på riktigt" trots att upptagningen har 42 år på nacken.

Personligen har jag i det närmaste lyssnat klart på Zimmermannens akustiska album, de är självklart långt ifrån dåliga och de tindrar givetvis rättvist på klassikerhimlen, men om hela sanningen ska fram så ger de träsmak, dessutom får jag ont i precis hela magen när han blåser i munspelet, detta djävulens instrument. Varje gång jag hör någon av hans tidigaste inspelningar och sånger blir jag istället mer sugen på att dyka ner i Woody Guthries, Leadbellys och Ramblin Jack Elliots allra tidigaste bassänger, i vilka vatten Dylan tagit såväl baddaren, silvergrodan som det fina simborgarmärket. I min värld föll alla bitarna på plats först just när han uppfann elektriciteten, då han spottade och fräste, då han såg coolare ut än hela Velvet Underground tillsammans, då han ena sekunden tog i från tånarna och var ranglig "soul" för att sedan bli bångstyrig "punk" och höjde ribban för hur rockmusik skulle låta, man skulle snudd på kunna kalla honom för rockens främsta vägledare, spåman och meterolog mellan åren 1965-1976.

I och med denna klassiska spelning i juli 1965 avsade sig Bob både krona och spira som Woody Guthries kungliga efterträdare, träslöjdaren Pete Seeger fick frispel under den mullrande konserten och försökte med både spade och yxa att hugga av sladdarna till den brötiga orkestern på scen utan större framgång tills han slutligen lyckades lokalisera huvudkontakten så att "strömmen gick". Inte vidare konstigt att de båda herrarna i princip inte pratats vid sedan den dagen, Seeger deltog inte heller på hyllningkonserten till Dylans "30 år som artist", inte heller "kämpen", den tidigare vapendragaren och folkbaronessan Joan Baez närvarade.

Nu när Dylans sextiotal analyserats, stötts och blötts, då arkiven tömts på det mest väsentliga i "Don't Look Back" och "No Direction Home", samt med denna Newport-trippel kanske det skulle vara på sin plats att förpacka de båda tv-showerna från Hard Rain 1976 samt Renaldo & Clara också? Visst, han var mer banbrytande 1965, men frågan är om han inte rent musikaliskt var intressantare 1975-76 när allt kommer omkring.

Skrivet av Aaron Vincent

Dagens Idolbild!



Soul i närbild - David Ruffin!
(spar gärna bilden i mappen "Motowns skönaste muffins")

"Reason To Believe"



"If I listened long enough to you
I'd find a way to believe that it's all true
Knowing that you lied straight-faced while I cried
Still I look to find a reason to believe

Someone like you makes it hard to live without
somebody else
Someone like you makes it easy to give
never think about myself

If I gave you time to change my mind
I'd find a way just to leave the past behind
Knowing that you lied straight-faced while I cried
Still I look to find a reason to believe

If I listened long enough to you
I'd find a way to believe that it's all true
Knowing that you lied straight-faced while I cried
Still I look to find a reason to believe

Someone like you makes it hard to live without
somebody else
Someone like you makes it easy to give
never think about myself"

Skriven av Tim Hardin
Född 23 December 1941, död 29 December 1980

Dagens Idolbild!



-Några droppar starkt har ingen dött av, mumlar Billie Holiday.
(spar gärna bilden i mappen "Min värsta vitvinsfylla")

Det var en gång en outgiven sång.

Det var en gång en outgiven sång, en trudelutt som helt enkelt inte platsade på det album den en gång var avsedd för. Det fanns en tid då ett album var ett album med rimlig speltid. Det var en gång ett kvalitativt album på behagliga 37 minuter som kändes lätt och fluffigt, exakt samma album har idag den äran att knuffas med 40 extra minuter outgivna sånger och alternativa badrumsversioner som jag är övertygad om att ytterst få människor borde ha någon som helst glädje av.

Skivförsäljningen mår inte bra, den traditionella fysiska skivaffären är utrotningshotad, ska hela sanningen fram så lider nio av tio överlevande skivaffärer idag av sömnproblem, men musiken är däremot mer tillgänglig än någonsin, allt från topplistelåtar till extrema northern soul-rariteter från mitten av sextiotalet, hemmapressade svenska punksinglar från 1977 trängs där ute i ”rymden” och bara väntar på att ännu en gång få laddas ner, dessutom helt kostnadsfritt.

Gemene man sätter inget större värde alls i ett fysiskt greppbart album längre, skivor bränner man ju själv och ”musiken”, ja den finns ju som sagt gratis att ladda ner, varför då betala? Det är idag viktigare att hålla sig ajour med plasma-tvs, hemma-biosystem och mobiltelefoner som inom kort både kommer att kunna bota cancer, panikångest och ge dig ditt livs största orgasm, allt medan du är online och ”live” kan förmedla allt till intressenter och ointressenter.

Det är därför aningen märkligt hur skivbolagen envisas med att fontänkräkas ut alla dessa utgåvor av ”gamla” titlar och hits som aldrig förr, hur de mediokert kompilerar ihop cancerframkallande samlingar med fantasirikedom som ”The Essentials” och ”#1’s” på löpande band och spammar ut reklam på de kommersiella tv-kanalerna för att få sälja ännu fler sömniga samlingar med Elvis, Beatles eller Bee Gees.

Att göra den perfekta återutgivningen på cd i min smak är att bevara originalalbumet, att återutge skivan som den faktiskt en gång i tiden såg ut och lät. Självfallet ska konvolutets fram och baksida vara korrekt enligt orginalutgivning och självfallet ska alla dessa luddiga extraspår och remastringar/remixningar avskaffas helt och hållet, det är egentligen ganska busenkelt.
Hur skulle det egentligen se ut om man retuscherade, skarvade och la till, mixtrade med orden till förmån för "samtiden" i litterära verk? Respekten för "albumet" och artisten kan alltså diskuteras.

Att ta fram "nyrenoverade" exemplar av tex Byrds ”Fifth Dimension”, Paul Wellers ”Stanley Road” eller Kinks "Village green of preservation society” känns snudd på som att ta fram en ”doktorsavhandling” eller ett examensarbete, de blir urbota jobbiga att ta sig igenom, det blir för mycket information, det blir för tungt och komplicerat, det var inte direkt avsikten när albumet först gavs ut, snarare motsatsen. Jag vill inte ha Damneds debut "Damned Damned Damned" i en trippelutgåva med 30 outgivna sånger/demos samt dubbla livekonserter med kontainerljud och diverse julhälsningar. Jag vill ha Damneds arga debut i precis det korta format som när den en gång gavs ut, fast på compact disc, utfyllnadshysterin verkar aldrig nå sitt tak.

Försäljningsmässiga och kommersiella levande legender/farbröder som Rolling Stones, Bruce Springsteen, Bob Dylan, Neil Young, Beatles och Van Morrison har hittills haft den goda smaken att oavsett antalet remastringar och ompaketeringar gett sjutton i att fylla ut sina "verk" med en endaste liten pausfågel, gissningsvis med respekt för sina album och god självinsikt. Istället har dessa herrar förutom Rolling Stones (som vägrar öppna arkiven) valt att förpacka alla de outgivna sångerna på separerade utgåvor och följetonger, vilket med facit i hand är väl värt att applådera.

Jag vet inte heller hur intressant det är med en femtiosidig booklet där producenter, managers, radiopratare, groupies, mostrar och döttrar berättar om själva inspelningen, vet inte heller hur rolig och intressant den där timmeslånga doktorsavhandlingen på dvd om albumet tillkomst känns heller. Allt behöver nämligen inte lyftas fram, varenda foto som finns taget från den legendariska inspelningen behöver inte fläkas fram, alla dessa alternativa tagningar, låtskisser och nynnande-i-badrummet-versioner behöver inte se dagens ljus i monstruösa förpackningar, magin vilar ju trots allt i själva originalalbumet.

Compact discen med sitt format medför ju att där originalskivan slutar så tar överkursen vid, skivan fortsätter snurra i all oändlighet och ”förstör” helhetsupplevelsen av albumet med sina b-sidor och outgivna sånger, av rena farten har man slängt bort ytterligare en halvtimme med outgivna och som regel tafatta versioner och tidigare ohörda låtar, frågan är om lyssnaren behöver alla dessa alternativa texter och intron, skadeskjutna liveupptagningar och källarnonsens, som regel blir skivans dryga 80 minuter tröttsam och helhetsintrycket av ”klassikern” dras ned rejält av skivbolagens okynnesfroterande i det "outgivna".

Som regel finns det vettiga förklaringar till att varför en outgiven sång är just en ratad och bortvald bit musik, som regel håller "spåret" nämligen inte måttet, kanske spelades låten mest in som "demo" och riktmärke, kanske plockades den bort av grinig producent eller ratades av såväl bolag som artist för att den just INTE höll måttet.

Självklart kan man ibland fundera på vad en artist som Bruce Springsteen tänkte på när han valde att INTE inkludera "Cindy" på ”The River” från 1980, sen kan man rent av få en myrstack i huvudet om varför han INTE ens lät den glänsa i tegelstenen "Tracks" om 4 cd med just outgivet material, detta en outgiven och verkligen vacker pärla och ballad som faktiskt florerade på den "korta" versionen av albumet (albumet bar namnet "The Ties That Bind") som var tänkt att släppas redan 1979, spåret kan för övrigt vara något av det allra vackraste visor om kärlek som någonsin spelats in.

Skrivet av Aaron Vincent.

"Duchess"



"It's your bicycle bells and you Rembrandt swells
Your children alive and still breathing
And your look of loss when you're coming across
Makes me feel like a thief when you're bleeding

Duchess Duchess
Light up your candles for me
Duchess Duchess
Put all your love back in me
I come listening I touch touching

With the Persian sea running through your veins
You shed your names with the seasons
Still they all return with the last remains
And they lay them before you like reasons

With your shimmering dress it says no it says yes
It says I've nothing left for conceiving
Its your shiftless flesh and your old girls grace
Its your young girls face that I'm breathing

Duchess Duchess
Light up your candles for me
Duchess Duchess Duchess
Put all the love back in me

I am lying she is crying "

Skriven av Scott Walker
Född 9 Januari 1943 i Hamilton, Ohio

Dagens Idolbild!



Prince 1977 om konsten att slappna av.
(spar gärna bilden i mappen "Vem tog sista bussen?")

Hypnotisörens första vinter.

Den svårt lockige Robert Plant var med i sjuttiotalets mest överskattade band vid sidan av Pink Floyd, nämligen Led Zeppelin, kanske hade Jimmy Pages uppblåsta farkost låtit en smula behagligare med en mindre teatral sångare som yrvädret Steve Marriott frustandes vid mikrofonen, med all sannolikhet skulle världen då inte heller ha drabbats av regalskeppet "Stairway to heaven" och trubadurvärlden skulle då alltså haft ett nummer mindre att utsätta för morbida övergrepp.

Det jag dock älskar med Led Zeppelin är de akustiska folk/blues-stompen som finns utspridda lite varstans på sjuttiotalsalbumen, samt orkesterns tveklöst bästa låt någonsin, nämligen den vackra "Tangerine". "Bluesförvaltarna" ska annars ha stor guldstjärna för att man hade den goda smaken att ta av sig hatten för den underskattade Roy Harper. Men det är i de sparsmakade akustiska numren som Plantan berört mig allra bäst, då han däremot ylar som något oidentifierbart och brunstigt av motsatt kön till Pagens förbannade elektriska riffmaskin blir jag bara hemskt dålig i magen dessa dagar.

Att Robert liksom Steve Earle fattat tycke för bluegrassdrottningen Allison Krauss, Illinois främsta kvinnliga violinist dessa dagar när det avhandlas amerikanska rötter i ljudform råder det inga tvivel om, han sjunger nämligen som om han väntat på detta ögonblick att få spela in precis detta duettalbum och denna knippe sånger sedan år 1975, synd att inte Jimmy Page förstod bara, var lyhörd nog, var beredd att sänka volymen ett bar grader, beredd att offra okynnesjuckandet mot gitarren och slappna av.

Gud vet vilket gast T-Bone Burnette skapade och släpade in i studion, vad för slags enslig vålnad han lät härja fritt under inspelningen av "Raising sand", för det låter verkligen spöklikt ibland och öde mellan varven. Frågan är om Plantan någonsin kännts så trovärdig i sin konstnärliga form som i balladerna "Polly come home", "Please read the letter" och i Townes VanZandt's naknaste ögonblick "Nothin'", en låt jag inbillar mig att ytterst få överhuvudtaget skulle våga ge sig hän, men Plantan sjunger snudd på som om han skrivit den själv under sin allra mörkaste och tungsintaste timme. Den suggestiva träskversionen av "Fortune teller" är förmodligen den bästa inspelning som aldrig släppts ur zeppelinarna arkivskåp.

Produktionen, det landskap Burnette tagit fram åt duon låter som en himmelsk och omtumlande kärleksaffär mellan de sylvassa och svävande demoner som vanligtvis Rick Rubin och Daniel Lanois brukar föda, två världar möts och "mötet" är precis så lyckat som det ser ut på det gulnande pappret. Det är bitvis kusligt, rent av obehagligt hur Allisons fela i somliga av spåren smyger sig på, försiktigt greppar tag och slutligen omfamnar en i de smått keltiska orosmolnen där ute i dimman på de öde vidderna. "Raising Sand" är ett annars så varierande album, och som vanligt får Allison det utrymme hon ska ha i de mer bluegrassiga upptempospåren, vanligtvis kan hon tendera till att i mitt tycke bli aningen för "hurtig" eller "glättig" i sitt uttryck, men i Burnettes tyglar låter hennes röst bara skrämmande tidlös och behaglig.

På omslaget ser de ut som ett oskiljaktigt nyförälskat par, på skiva låter de minst lika betuttade i varandra, de ropar efter varandra långt där ute i träskmark, viskar ömhetsbevis i varandras öron om kvällarna vid eldstaden, gnyr sorgset mellan varven ute på prärien.
Men en sak står skrivet över himlen, det är att de tillsammans har gjort en av årets mest trollbindande och hypnotiska album. I mina öron "låter" det här albumet precis lika mycket "Amerika" som pionjärerna Stanley Brothers en gång gjorde, ett fantastiskt soundtrack som det verkligen dammar drömskt älskvärt om.

"Please read the letter" känns redan som given när årsbästa-blandbandet skall knytas ihop.
Robert Plant kommer att fortsätta hypnotisera mig, garanterat hela vintern och jag gläds åt att han äntligen har fått hitta hem, att någon äntligen har brytt sig om att ha tagit fram det allra bästa ur hans väsen för att sedan förstklassigt rama in och dokumentera det på detta genuina och vackra vis.

Robert Plant & Allison Krauss "Raising Sand" (Rounder Records/2007)

Skrivet av Aaron Vincent.