Dagens Idolbild!



Bokhandlaren som slutade bada? Nej det är bara en ren Joe Strummer!!!
(spar gärna bilden i mappen "Konsten att frotera sig bland frote")

13 Popmagneter På Ett Bräde!!!

Stephen Merritt har kokat 2008 års hittils smaskigaste retrosoppa, han har gjort det på alla sina exemplar av Jesus & Mary Chains "Psychocandy", skivat ner och smält samtliga utgåvor av både vinyler och compact discs av varierande skick för att få till soppan just så "rund" och "matig", Magnetic Fields har med andra andra ord fixat skivan ännu en gång.

Soppan serveras i 13 kitschiga skålar formade av distortion och Merrittska underfundigheter, de klassiska men matiga garnityren består av Phil Spectorska bjällror, Lou Reedskt gnissel och Shirley Simms silkeslena röst på 6 av spåren, vilka också tillhör de allra vitalaste.

"Xavier Says" låter lite som en spinnande kelsjuk sommarkatt vilken smet ut genom studiodörren då Lunas Dean Wareham sådde duettalbum med Britta Phillips, men när Shirley tog den höstblöta lilla varelsen under sina vingar hittade den plötsligt ett alldeles eget hem där i den knarrande korgen.

Annars är nyckeln till detta velourklädda fort "California Girls", en verkligt våt popdrömm med lagom skruvad text som verkligen minner om något stort med Saturday Looks Good To Me, en "solklar" låt som värmer underbart i örongångarna, så pass att lovikavantar denna februaridag känns lika främmande som ett besök hos Clas Ohlson.

"Distortion" är ett snudd på ett perfekt litet popkalas av samma originella snitt som sig brukar när Merritts låtskrivarpenna varit i farten och glött, produktionen är inte vidare besläktad med föregångaren "I" från 2004 men låtkropparna härstammar från samma genuina himlavalv.

The Magnetic Fields "Distortion" (Nonesuch, 2008)

Skrivet av Aaron Vincent

Dagens Idolbild!



Poplars och Martin Eliasson har sadlat om och blivit Hästpojken!!!
(spar gärna bilden i mappen "Hur man botar hästskräck")

Musik att skaka benen till.

Ett passande namn på Vampire Weekends debut borde vara "Det stora barnkalaset". Blundar man så kommer det nämligen en hel liten karavan av småkottar, tjoandes med ballonger och godispåsar i händerna, det är läskeblask och hela havet stormar, serpentiner och kortbyxor för hela slanten.

Det är artyfarty hela vägen hem till Brooklyn, låter lite som glasögonormarnas vaktparad mellan varven. Musikaliskt är det lite sprattelapa, lite som Paul Simon och Talking Heads på sommarhajk med afrikatema iklädda The Strokes mikrofonfrisyrer.

Vampire Weekend är underhållande och politiskt korrekt dumpop för stunden, lär knappast få klockorna i Rom att stanna, inte heller få världens alla "ledare" att dansa nerför gatorna i armkrok men det "knäcker" underbara valnötter för stunden.

Mestadels är detta musik att hoppa studsmatta till, eller varför inte leka med sin gamla fina jojo i trä till i rökrutan, men närmare hälften av spåren är faktiskt vackert och smart finstämda kammarpopkarameller i fina barockperuker, lite sådär Jens Lekmanskt finurliga och full-i-sjutton med ett busigt men brådmoget leende på läpparna.

Vampire Weekend "Same" (VampireWeekend/XL, 2008)

Skrivet av Aaron Vincent.

Dagens Idolbild!






Elmo vill bara ge alla en kram!
(spar gärna bilden i mappen "Brysselkål smakar verkligen unket")

Så ska det låta!

Om den här världen varit ett par smulor snällare, en mer logisk affär så skulle givetvis Ann Arbors favoritfarbror, den 57 årige Scott Morgan tillhöra det absoluta toppskiktet av respekterade och hyllade soulsångare av idag. Men nu råkar som bekant jordklotet vara ett ganska så orättvist tillhåll och Scott råkar ingå i den där skaran som ofrivilligt fått äran att bära den tämligen anonyma t-shirten med texten ”Vi tiopoängare som föll på mållinjen” stämplat ovan bröstkorgen.

Han må vara en hjälte och envis fanbärare av den frustande, själfulla och energiska skitiga rockmusiken hemma i Detroit men annars är det mest entusiaster där ute i vida världen som bryr sig eller ens lagt märke till honom genom åren, depraverande nog. Det rödhåriga karbonpappret Andrew Strong däremot, vilken gav soulmusiken ett nytt pluffsigt ansikte i början av nittiotalet med filmen The Commitments har sålt ungefär 1000 gånger fler skivor, solat sin irländska nuna i rampljuset otaligt fler femtonminutare än godaste Scott, vilket bara bekräftar ”vad den breda massan” törstar efter, eller kanske snarare vad skivbolagen tror att den breda massan ”behöver”. Jag är ganska övertygad om att Scott skulle kunna erövra den ”breda” lyssnarskaran bara någon av ”ledande” ställning lyssnade till sitt hjärta och ”lanserade” honom.

Någon som förstått storheten och djupet i hans röst är den numer forne helikoptern och begåvningen Nicke Andersson, vilken tagit honom under sina vingar allt sedan 1997-98 med just Hellacopters samt ”projektet” Hydromatics (som måste ses som en slags ”hyllning” av Scotts mest lyckade projekt, motorsågsmasakern Sonic’s Rendezvous Band med herrar från Mc5, Stooges och Up).

Scotts musikaliska bana på svart vinyl började annars redan 1966 då The Rationals släppte sin egen skrammelversion av "Respect" på etiketten Cameo-Parker, ett helt år före Aretha Franklin satte den på världskartan med buller och bång. Den Detroitska radiostation WKNR utnämnde samma år orkestern som stadens bästa och allra populäraste detta år.

Åren 1975-1980 spottade han och fräste Rolling Stonesaktig rock'n soul med punkattityd i tidernas kanske allra tuffaste rockorkester någonsin, Sonic's Rendezvous Band, under sin livslängd gav de endast ut en fjuttig dubbelsidig promo av "City Slang" 1978, vilken innehåller ett av tidernas allra livsfarligaste och argaste riff. Därefter följde en handfull olika små konstellationer för Scott, Powertrane, Dodge Main, Scotts Pirates, återföreningen med Redezvous och inte minst Hydromatics och just Solution.
Kanske är det en av anledningarna att Scott fortfarande sjunger med livet som insats, tar i från tårna varje gång han står vid en mikrofon, oavsett hur mycket alkohol han har i blodet, oavsett antalet åhörare i publiken, just för att han alltid varit en underdog.

På ”Will Not Be Televised” låter Scotts röst bättre än någonsin, tidens tand har med hjälp av allehanda verktyg och aningen för stort alkoholintag gjort hans röst mer raspig och rivig, men visst, ska hela sanningen fram så låter hans röst idag nästan på pricken som på de inspelningar som finns bevarade tillsammans med Mc5-oraklet Fred Sonic Smith, han tar i från tårna likt en frustrerad Wilson Pickett, eller berör, smeker, värmer och puttrar enligt den gamla soul-skolan, men med en attityd som ångar såväl diesel och vodka som förtvivlan och passion.

Det är solbränd retrosoul från den amerikanska södern av samma utsökta sort som Sharon Jones och Nicolle Willis idag ägnar sig åt och uppmärksammas som inom ”nu-soul-träsket”, det låter lika delar Stax och Motown omkring 1969-71, en handfull egna soulstänkare som ”You gotta come down” och ”You never liked me somehow” knuffas och stuffas med väl valda covers som Staple Singers ”Heavy makes you happy (sha-na-boom-boom)” och Clarence Carters ”Funky fever”.

Den egentliga skillnaden mot föregångaren ”Communicate” från 2004 är att senaste kalaset känns aningen mer funky, mer tajt, mer soul och mindre blues, och som helhet känns albumet som en aningen jämnare historia, mer sammansatt, även om närmare hälften av albumet lär va inspelat för tre år sen och varit övergivet sedan dess.

Oavsett vad Nicke Anderson rört vid sedan tidiga Entombed har det blivit guld, hans fingertoppskänsla är svåröverträffad, både här i landet såväl som utomlands, han har dessutom alltid gjort vad som fallit honom in rent musikaliskt, vilka vägar han kommer att gå i framtiden vet bara hans inre röst, vi andra kommer garanterat att stå på första parkett stumma av beundran i vanlig ordning. Att Scott är en av världens bästa, tillika mest undangömda soulröster är idag ett faktum, vilket tål att upprepas hundratalet gånger till, personligen ser jag honom som ett manligt svar på Aretha Franklin.

Det enda problemet med den här plattan är att den kommer få på tok för lite uppmärksamhet runt omkring i världen.

The Solution "Will Not Be Televised" (Wild Kingdom, 2007)

Skrivet av Aaron Vincent.