Heart And Soul

2009-04-16T01:27:00.004+02:00

5 Snabba Från Ett Rum Med Utsikt:

*Om jag är gravt misshandlad av POP? Saken är biff, The Pains Of Being Pure At Heart har inte bara gjort årets hittills bästa album (tvivlar å det starkaste att något annat album kommer överträffa denna käftsmäll, pungspark, hjärtekrossare och själsliga tornado). Orkestern har dessutom gjort den klockrenaste, mest euforiska pop sen Glasvegas, ja sen norska Hiawatas isglasspop, sen The Legends debut via Loveninjas pubertalaste knäsvagaste smällkarameller, sen The Cardigans Rise & Shine via en sextiotals chick hårtork, sen Oasis tidiga b-sidor och Jesus & Mary Chains allra bästa och romantiska "wall of sound", samt sen det poppigaste Stone Roses från det allra batikfärgade åren 1988-89, en och annan The Smithsk filt har det kurats under med, ja, de är faktiskt lika dramatiska och briljanta som tidiga The Sundays fast på 45-varv. Popmusik blir inte blir inte bättre än så här, det är som att kliva in i den allra finaste Barbro Lindgren-boken, utspelandes i Manchester, finna de där tusenlapparna bakom Lorangas rangliga och livsfarliga element.

*Ibland vet jag inte om Arkiv X är bra eller dåligt, om det är ett fungerande tidsfördriv sent om natten, om serien var bättre förr, eller om den är lika bra idag, fast inte för mig, eller om det är så att tidens vassaste tand varit lite halvelak med avsnitten.

*Brian Enos Spider And I är ibland alldeles för vacker för mig, snudd på för laddad och lite sorgset kvaddad, lite likt en spricka i en vägg, en gardin som försöker slita sig från sin stång under en hetsig sen höstkväll, ibland flämtar den rent av likt en övergiven svärdfisk uppspolad på land i väntan på döden, fast ibland låter den som en euforisk och stollig välkammad gosse i tidiga tonår som precis upptäckt allt och i samma andetag blivit oerhört sorgsen över alla svaren.

*I väntan på kommande och förmodade kalasskivan Together Through Life med Bob Dylan tåls bootleggen Childs Balloon från New Orleans 1981 att nötas med laserstråle ännu en gång, även versionen av Billy 4 inspelad på Berns i Sthlm den 22 April.

*Inhandlade Ulf Lundells 6 Pjäser idag, ska bli spännande, har fluktat som hastigast genom ett antal sidor och "repliker", inbillar mig att det är riktigt bra, kanske något som man bör injicera i lagoma doser för att inte fullständigt tappa tron på precis allt, typ så.

2009-04-15T19:47:00.002+02:00

Dagens Idolbild!

Så här glad blev B.B. King och hans Lucille
över de nya fina lackstövlarna.
(spar gärna bilden i mappen "Betong är en skön jargong")

2009-04-14T23:57:00.006+02:00

10 Snabba Från Ett Rum Med Utsikt:

*Kvällens varma skratt under telefonsamtalet med min vän blåbärskungen, då denne fällde repliken: -Eftersom jag förr gillade punk och kallade mig "punkare", kan jag då nu kalla mig "klassiker" eftersom jag föredrar klassisk musik?

*Jag borde byta ut mina vinröda sammetsgardiner ala David Lynch, den får mitt lilla bo att fortfarande signalera höst.

*Undrar om huden kring mitt ansikte kommer att gilla de nyligen inhandlade Coops engångshyvlar och raklödder? Det lär visa sig, förmodligen redan imorgon bitti.

*Det kändes aningen underligt att se Phil Spector i morse på TV4-nyheterna rörande den där mordrättegången, han såg så apatisk och förvirrad ut. De där världens-bästa-låtarna-någonsin Born To Be With You och Be My Baby får bjällrorna i lilla huvudet att ruskas om ytterligare ett par omgångar.

*Jag vet inte när jag ska våga se den relativt nyligen inhandlade dvdn Vicky Cristina Barcelona av Woody Allen, det känns som om jag kommer att gäspande mata ut discen efteråt, kika bekymrat på omslaget och tyst för mig själv tänka, hur farao tänkte han där?

*Man borde helt klart införskaffa Blåbärsmaskinen, boken av Nils Claesson om Stig Claesson, inbillar mig att den kommer sitta som en smäck i själavagnen. Jag mår dock lite dåligt av att se och höra Nils under de intervjuer som gjorts med honom gällande biografin på televisionen i olika korrekta och mindre korrekta program, han verkar inte må prima ballerina direkt, inte heller ha gjort det på mången långt tid, men det är förmodligen nå kemiskt.

*Jag kikar rätt ofta på Bonnie Prince Billys konvolut till senaste albumet Beware och tänker varje gång, vad fint och stilrent det är, och vad hyvens det är att han hyllar Neil Young-omslaget Tonights The Night, mer sånt, tack.

*Frank Sinatras LP In The Wee Small Hours kanske trots allt passar sig bäst till små regniga och mörka oktober-november kvällar framför ljumma april nätter?

*Imorgon ska jag köpa en ny sax, inte en man kan blåsa i utan en sån man kan klippa till och sönder saker med.

*När allt kommer omkring gillar jag nog The Kinks omslaget Face To Face allra mest, det hoppas jag få fortsätta att göra, även om Kontroversary är coolare, men Face To Face är som en svävande pappersdrake på min vägg.

2009-04-14T23:45:00.003+02:00

Dagens Idolbild!

Så här nöjd blev King Tubby
när han tvingades läsa in syslöjden på Komvux.
(spar gärna bilden i mappen "det kudde varit värre")

2009-04-10T10:52:00.004+02:00

Dagens Idolbild!

Nördarnas sammansvärjning?
Nej, det är bara Ramones som har eftermössa!
(spar gärna bilden i mappen "Varför laga mat när man kan ha sönder den?")

2009-04-09T21:48:00.003+02:00

Dagens Idolbild!

Jerry Lee Lewis om att ta det piano med en cigarr!
(spar gärna bilden i mappen "Den största jag tagit i munnen")

2008-02-11T17:36:00.000+01:00

Dagens Idolbild!

Bokhandlaren som slutade bada? Nej det är bara en ren Joe Strummer!!!
(spar gärna bilden i mappen "Konsten att frotera sig bland frote")

2008-02-11T15:38:00.000+01:00

13 Popmagneter På Ett Bräde!!!

Stephen Merritt har kokat 2008 års hittils smaskigaste retrosoppa, han har gjort det på alla sina exemplar av Jesus & Mary Chains "Psychocandy", skivat ner och smält samtliga utgåvor av både vinyler och compact discs av varierande skick för att få till soppan just så "rund" och "matig", Magnetic Fields har med andra andra ord fixat skivan ännu en gång.

Soppan serveras i 13 kitschiga skålar formade av distortion och Merrittska underfundigheter, de klassiska men matiga garnityren består av Phil Spectorska bjällror, Lou Reedskt gnissel och Shirley Simms silkeslena röst på 6 av spåren, vilka också tillhör de allra vitalaste.

"Xavier Says" låter lite som en spinnande kelsjuk sommarkatt vilken smet ut genom studiodörren då Lunas Dean Wareham sådde duettalbum med Britta Phillips, men när Shirley tog den höstblöta lilla varelsen under sina vingar hittade den plötsligt ett alldeles eget hem där i den knarrande korgen.

Annars är nyckeln till detta velourklädda fort "California Girls", en verkligt våt popdrömm med lagom skruvad text som verkligen minner om något stort med Saturday Looks Good To Me, en "solklar" låt som värmer underbart i örongångarna, så pass att lovikavantar denna februaridag känns lika främmande som ett besök hos Clas Ohlson.

"Distortion" är ett snudd på ett perfekt litet popkalas av samma originella snitt som sig brukar när Merritts låtskrivarpenna varit i farten och glött, produktionen är inte vidare besläktad med föregångaren "I" från 2004 men låtkropparna härstammar från samma genuina himlavalv.

The Magnetic Fields "Distortion" (Nonesuch, 2008)

Skrivet av Aaron Vincent

2008-02-09T14:13:00.000+01:00

Dagens Idolbild!

Poplars och Martin Eliasson har sadlat om och blivit Hästpojken!!!
(spar gärna bilden i mappen "Hur man botar hästskräck")

2008-02-09T12:36:00.001+01:00

Musik att skaka benen till.

Ett passande namn på Vampire Weekends debut borde vara "Det stora barnkalaset". Blundar man så kommer det nämligen en hel liten karavan av småkottar, tjoandes med ballonger och godispåsar i händerna, det är läskeblask och hela havet stormar, serpentiner och kortbyxor för hela slanten.

Det är artyfarty hela vägen hem till Brooklyn, låter lite som glasögonormarnas vaktparad mellan varven. Musikaliskt är det lite sprattelapa, lite som Paul Simon och Talking Heads på sommarhajk med afrikatema iklädda The Strokes mikrofonfrisyrer.

Vampire Weekend är underhållande och politiskt korrekt dumpop för stunden, lär knappast få klockorna i Rom att stanna, inte heller få världens alla "ledare" att dansa nerför gatorna i armkrok men det "knäcker" underbara valnötter för stunden.

Mestadels är detta musik att hoppa studsmatta till, eller varför inte leka med sin gamla fina jojo i trä till i rökrutan, men närmare hälften av spåren är faktiskt vackert och smart finstämda kammarpopkarameller i fina barockperuker, lite sådär Jens Lekmanskt finurliga och full-i-sjutton med ett busigt men brådmoget leende på läpparna.

Vampire Weekend "Same" (VampireWeekend/XL, 2008)

Skrivet av Aaron Vincent.

2008-02-08T12:26:00.001+01:00

Dagens Idolbild!

Elmo vill bara ge alla en kram!
(spar gärna bilden i mappen "Brysselkål smakar verkligen unket")

2008-02-08T11:40:00.000+01:00

Så ska det låta!

Om den här världen varit ett par smulor snällare, en mer logisk affär så skulle givetvis Ann Arbors favoritfarbror, den 57 årige Scott Morgan tillhöra det absoluta toppskiktet av respekterade och hyllade soulsångare av idag. Men nu råkar som bekant jordklotet vara ett ganska så orättvist tillhåll och Scott råkar ingå i den där skaran som ofrivilligt fått äran att bära den tämligen anonyma t-shirten med texten ”Vi tiopoängare som föll på mållinjen” stämplat ovan bröstkorgen.

Han må vara en hjälte och envis fanbärare av den frustande, själfulla och energiska skitiga rockmusiken hemma i Detroit men annars är det mest entusiaster där ute i vida världen som bryr sig eller ens lagt märke till honom genom åren, depraverande nog. Det rödhåriga karbonpappret Andrew Strong däremot, vilken gav soulmusiken ett nytt pluffsigt ansikte i början av nittiotalet med filmen The Commitments har sålt ungefär 1000 gånger fler skivor, solat sin irländska nuna i rampljuset otaligt fler femtonminutare än godaste Scott, vilket bara bekräftar ”vad den breda massan” törstar efter, eller kanske snarare vad skivbolagen tror att den breda massan ”behöver”. Jag är ganska övertygad om att Scott skulle kunna erövra den ”breda” lyssnarskaran bara någon av ”ledande” ställning lyssnade till sitt hjärta och ”lanserade” honom.

Någon som förstått storheten och djupet i hans röst är den numer forne helikoptern och begåvningen Nicke Andersson, vilken tagit honom under sina vingar allt sedan 1997-98 med just Hellacopters samt ”projektet” Hydromatics (som måste ses som en slags ”hyllning” av Scotts mest lyckade projekt, motorsågsmasakern Sonic’s Rendezvous Band med herrar från Mc5, Stooges och Up).

Scotts musikaliska bana på svart vinyl började annars redan 1966 då The Rationals släppte sin egen skrammelversion av "Respect" på etiketten Cameo-Parker, ett helt år före Aretha Franklin satte den på världskartan med buller och bång. Den Detroitska radiostation WKNR utnämnde samma år orkestern som stadens bästa och allra populäraste detta år.

Åren 1975-1980 spottade han och fräste Rolling Stonesaktig rock'n soul med punkattityd i tidernas kanske allra tuffaste rockorkester någonsin, Sonic's Rendezvous Band, under sin livslängd gav de endast ut en fjuttig dubbelsidig promo av "City Slang" 1978, vilken innehåller ett av tidernas allra livsfarligaste och argaste riff. Därefter följde en handfull olika små konstellationer för Scott, Powertrane, Dodge Main, Scotts Pirates, återföreningen med Redezvous och inte minst Hydromatics och just Solution.
Kanske är det en av anledningarna att Scott fortfarande sjunger med livet som insats, tar i från tårna varje gång han står vid en mikrofon, oavsett hur mycket alkohol han har i blodet, oavsett antalet åhörare i publiken, just för att han alltid varit en underdog.

På ”Will Not Be Televised” låter Scotts röst bättre än någonsin, tidens tand har med hjälp av allehanda verktyg och aningen för stort alkoholintag gjort hans röst mer raspig och rivig, men visst, ska hela sanningen fram så låter hans röst idag nästan på pricken som på de inspelningar som finns bevarade tillsammans med Mc5-oraklet Fred Sonic Smith, han tar i från tårna likt en frustrerad Wilson Pickett, eller berör, smeker, värmer och puttrar enligt den gamla soul-skolan, men med en attityd som ångar såväl diesel och vodka som förtvivlan och passion.

Det är solbränd retrosoul från den amerikanska södern av samma utsökta sort som Sharon Jones och Nicolle Willis idag ägnar sig åt och uppmärksammas som inom ”nu-soul-träsket”, det låter lika delar Stax och Motown omkring 1969-71, en handfull egna soulstänkare som ”You gotta come down” och ”You never liked me somehow” knuffas och stuffas med väl valda covers som Staple Singers ”Heavy makes you happy (sha-na-boom-boom)” och Clarence Carters ”Funky fever”.

Den egentliga skillnaden mot föregångaren ”Communicate” från 2004 är att senaste kalaset känns aningen mer funky, mer tajt, mer soul och mindre blues, och som helhet känns albumet som en aningen jämnare historia, mer sammansatt, även om närmare hälften av albumet lär va inspelat för tre år sen och varit övergivet sedan dess.

Oavsett vad Nicke Anderson rört vid sedan tidiga Entombed har det blivit guld, hans fingertoppskänsla är svåröverträffad, både här i landet såväl som utomlands, han har dessutom alltid gjort vad som fallit honom in rent musikaliskt, vilka vägar han kommer att gå i framtiden vet bara hans inre röst, vi andra kommer garanterat att stå på första parkett stumma av beundran i vanlig ordning. Att Scott är en av världens bästa, tillika mest undangömda soulröster är idag ett faktum, vilket tål att upprepas hundratalet gånger till, personligen ser jag honom som ett manligt svar på Aretha Franklin.

Det enda problemet med den här plattan är att den kommer få på tok för lite uppmärksamhet runt omkring i världen.

The Solution "Will Not Be Televised" (Wild Kingdom, 2007)

Skrivet av Aaron Vincent.

2008-01-02T12:01:00.000+01:00

Årets 5 Bästa Album
& 15 Andra Fantastiska Små Skivor!

1.Editors - An End Has An Start
2.LCD Soundsystem - Sound Of Silver
3.Bruce Springsteen - Magic
4.The Good, The Bad & The Queen
5.Robert Wyatt - Comicopera

*Caribou - Andorra
*Hiawata! - They could have been bigger than hiawata!
*The Bell - Make Some Quiet
*Beirut - The flying club cip
*Roisin Murphy - Overpowered
*Babyshambles - Shotter's Nation
*Amy Winehouse - Back to black
*Sharon Jones & The Dap-Kings - 100 days, 100 nights
*The National - The Boxer
*Eldkvarn - Svart Blogg
*Kevin Ayers - Unfairground
*Grails - Burning Of Impurities
*Band of Horses - Cease To Begin
*Robert Plant & Allison Krauss - Raising sand
*The Solution - Will Not Be Televised

Årets 5 Bästa Retroalbum
& 15 Andra Klockrena Återutgivningar!

1.V/A The Motown - Singles 1967 (Hip-O-Select)
2.V/A The Very Best Of Ethiopiques (Union Square)
3.Cluster - Sowiesoso (Wounded Bird)
4.David Blue - These 23 Days In September (Wounder Bird)
5.V/A Vee-Jay, The Definitive Collection (Shout)

*Main Ingredient - Spinning Around: The Singles 1967-75 (Kent)
*Miles Davis - The Complete On The Corner Sessions (Sony)
*New Riders Of The Purple Sage - Gypsy Cowboy (Wounded Bord)
*Fire Engines - Hungry Beat
*Blossom Toes - We Are Ever So Clean (Sunbeam)
*Neil Young - Live at Massey Hall 1971 (Reprise)
*V/A Golden State Funk (BGP)
*Michelangelo (Fall Out)
*Young Marble Giants - Colossal Youth
*The Gordian Knot (Rev-Ola)
*Sandra Phillips/Bette Williams - Swamps Dogg's Southern Soul Girls (Kent)
*Lambert & Nuttycombe - At Home (Fall Out)
*Jim Ford - Sounds Of Our Time (Bear Family)
*V/A Phil's Spectre 3, A third Wall Of Soundalikes (Ace)
*V/A The Motown - Singles 1968 (Hip-O-Select)

Årets Låt
& 10 Andra Oumbärliga Spår:

*The Shins - Turn On Me*

The Bell - I Am History
LCD Soundsystem - Someone Great
Roisin Murphy - Overpowered
The National - Slow Show
Mark Ronson Feat. Amy Winehouse - Valerie
Editors - An End Has An Start
Eldkvarn - Min systers karneval
Mando Diao - Never Seen The Light Of Day
Robert Wyatt - A Beautiful Place
Kevin Ayers - Only Heaven Knows

Årets Retrolåt
& 10 Andra Oumbärliga Små Spår:

*Roy Harper - Forbidden Fruit*

Dana Gillespie - No! No! No!
Lambert & Nuttycombe - Morning
Ian Brown - Corpses In Their Mouths
Eclection - Nevertheless
Bob Lind - Drifter's Sunrise
Badly Drawn Boy - Degrees Of Separation
Loudon Wainwright - The Swimming Song
Strawbs - I'm On My Way
Richard Thompson: The Old Changing Way
David Blue - These 23 Days In September

Årets 5 musik-DVD:
Mc5 - A True Testimonial (Bootleg, den mytomspunna 2-timmars-dokumentären)
Tom Petty - Running Down A Dream
V/A The Stax Records stry/Stax Volt Revue: Live In Norway 1967
You're Gonna Miss Me - A Film About Roky Ericson
James Brown - The Immortal "Funky President"

Året I Övrigt:

Årets Besvikelse - Interpol
Årets Besvikelse 2: Arcade Fire
Årets Magknip: Okynnesätandet av pepparkaksdeg
Årets Frånvaro - Alf
Årets David Bowie-låt: "Lady Grining Soul"
Årets Tristaste Musiknyhet: Att Hellacopters valt att lägga av.
Årets Film: David Lynch "Inland Empire"
Årets Bästa Lästa Bok: Harry Martinssons "Nässlorna Blomma"

Årets Märkligaste Inköp: En Woody Allen-biografi på polska
Årets Bragd Av SVT: Att visa filmen "Tarnation"
Årets Överaskning: Att Mando Diaos senaste knäcker matiga nötter.
Årets Brucespringstreen-låt: "Gypsy Biker"
Årets Roligaste Tjejer: "Raj Raj"
Årets Kulturtub: "Kobra"

Årets Läskeblask: Dr.Pepper
Årets Läskeblask 2: Trocadero
Årets Snällaste E-Mail: Från The Bell
Årets Hemma-Hos-Porträtt: Andres Lokko Och Lisa MIllberg avbildar Robert Wyatt i Sonic.
Årets Retrogrupp: America
Årets Retrogrupp 2: Doobie Brothers
Årets Kick: The Shins "Turn On Me"
Årets Soulröst: Amy Winehouse
Årets Soulröst 2: Sharon King
Årets Soulröst 3: Alicia Keys
Årets Soulröst 4: Scott Morgan
Årets Kjell Bergkvist: Mäklarna
Årets Utgivna Evert Taube-Cover: Ulf Lundell "Så Länge Skutan Kan Gå"
Årets Mest Spelade Cowboy - Doug Sahm
Årets Mest Spelade Cowboy 2 - Buck Owens
Årets Mest Spelade Revolverman: Waylon Jennings
Årets Mest Sedda Woody Allen-film: "Död & Pina"
Årets Seals & Crofts-låt: Year Of Sunday
Årets Trevligaste Flöjtare: Urban Hansson
Årets Dyraste Singel-Inköp: Hansson & Karlsson "Lidingö Airport"
Årets Lök: Purjolöken (som alltid)
Årets Lök 2: Martin Timell (Som regel)
Årets DVD-Box: Hasse & Tage "Samlade revyer"
Årets DVD-Box 2: "Allt med Albert & Herbert"
Årets Comeback: Bruce Springsteen
Årets Köttgryta: Den där med nejlikor, rödvin, grädde och högrev
Årets Konsertbesvikelse: Att Paul Weller spelade inte spelade i Sverige i år heller!
Årets Konsertbesvikelse 2: Att Jag Inte Fick Biljetter Till Bruce Springsteen
Årets Konsertbesvikelse 3: Att jag inte kom iväg på Editors
Årets Märkligaste Musikbiografi: Måns Ivarsson om Ulf Lundell i "Vill Du Ha Din Frihet"
Årets Kärleksfullaste Musikbiografi: "Hello Sweden, I'm Johnny Cash"
Årets Seriösaste Musikbiografi: "De legendariska åren - Metronome Records"
Årets Kulturförmedlare på TV4: Fredrik Strage

Årets mupp: Fozzie Bear
Årets mupp 2: Anders Borg
Årets The Cure-låt: "A Play For Today"
Årets Hetaste: Tabasco
Årets Månad: September
Årets Vackraste Stad: Krakow
Årets Ulf Lundell-Låt: "Allt Kommer Ifrån Kvinnan"
Årets Bragd-Medalj: Hip-O-Select som givit ut 3 dubblar med James Browns samlade singlar i kronologisk ordning, vi är nu framme vid 1967, kulturgärning var ordet!
Årets Grönsak: Morot
Årets Grönsak 2: Anders Borg
Årets Grönsak 3: Farbrorn som höll på att köra på mig vid korsningen kyrkogatan, hoppas bucklan jag orsakade på motorhuven kostade en slant.
Årets Television Personalities-låt: "Hard Luck Story Numer 39"
Årets Kent: Sandra Phillips
Årets Steve Young: Återutgivningen av Stone Country från 1968
Årets Dyraste CD-Inköp: "Blue Afternoon" & "Lick My Decals Off"
Årets Lådvin: I'll Conte
Årets Elvis Costello-låt: "Brilliant Misstake"
Årets Mest Svårhanterliga låda: "Under Vulkanen" Ulf Lundell
Årets Måltid: Gulashen som serverades med en krämig rösti på en bakgata i Krakow
Årets Smärtsammaste Uppbrott: Med Y
Årets Frukt: Körsbär
Årets Tveklöst Sämsta Skiva: "Pärlor Åt Svin" Magnus Uggla
Årets Tveklöst Sämsta Radiokanal: Radio Rix
Årets Danska Prestation: Matador-boxarna
Årets "Kungen Av Danmark": Lorenzo från Baby Woodrose

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-11-20T19:13:00.001+01:00

Bananer Bland Annat.....

Banan på rött fat med saften från 2 limefrukter.

2007-11-20T17:12:00.001+01:00

Dagens Idolbild!

Alla behöver en god lyssnare, menar Toni Holgersson.
(spar gärna bilden i mappen "KDSare jag ringt på fyllan")

2007-11-20T15:20:00.000+01:00

Det Här Är Toppen!

Blue States har varit på rymdsafari i drygt tio år nu, senaste månlandningen tillika expeditionen har gått under namnet "First Steps Into...". Som vanligt när Andy Dragazis ger ut album på den smultronsöta etiketten Memphis Industries blir en väldigt liten klick runt om i världen alldeles till sig, varma leenden blossar upp, ögon fuktas och rum fylls av ballonger och pappersdrakar. Musikaliskt är det samma friserade sallad av lika delar meditativ och popsnärtig intrumentalelectro som uthärdliga vibbar av triphop. Albumet innehåller dessutom samma fräscha primörer som tidigare, uppläggningen är som vanligt snudd på odiskutabel i det drömska med Zero 7-porslin och upplägningsfat designade Air, givetvis borde hans livsverk tilltala en betydligt bredare massa en den faktiskt gör.

Roisin Murphy, en gång husgudinna i Moloko är här med andra soloalstret "Overpowered", sanslöst begåvad och tillika "klassisk" disco vävs samman med modern electro, resultatet blir en chickt vävd löpare att svänga rumpa till. Titelspåret samt "Checkin' On Me" är något av det allra "stiligaste" som åttiotalskatten släpat in på dansgolvet detta tvåtusental, låtar som rent av kvalar in på det årliga blandbandet. Överlag känns det som att det här albumet är en stor luxuös chokladkartong, vars praliner ibland känns exklusivt inslagna i Madonnas allra bästa glitterdiscopapper. Jag blir uppriktigt glad i magen av det här albumet, det känns som något blandband Clabbe Af Geijerstam skulle kunna ha anförtrott sina dansantaste bästisar omkring åren 1987-88.

Brooklynstationerade Stalkers spelar rak och fartblind rock'n'roll med boogie under sulorna, något Libertineskt i blicken och en injektion Ramones i blodet. Av någon anledning far svenska Diamond Dogs upp i skallen, men där stockholmarna oftast snubblar redan efter pistolens startskott springer denna orkester obehindrat över mållinjen utan att knappt behövt anstränga sig. "Circus baby" låter tex som Graham Parker festandes med The Lyres på puben omkring 1978 på sällsamt gott humör efter en synnerligen lyckad dartturnering. Albumet "Yesterday Is No Tomorrow" kommer på intet sätt att skriva in sig i historieböckerna som något mästerverk inom genren, men det är uppfriskande hederlig rock uppvispat med powerpop som faktiskt skulle kunna härstamma från CBGBs under sjuttiotalets andra hälft. Underhållning för stunden, ja visst, men gissningsvis kommer denna välproducerade käftsmäll ge vissa behagliga men för väldigt lång tid framöver.

Kevin Ayers släpper ifrån sig nytt album för första gången på 15 år, hans röst är lika karaktäristisk som hos den gamla parhästen från Soft Machine, Robert Wyatt, vilken såklart lånar ut sin stämma på ett par spår. Att sätta sig på denna nya Ayerska cykelsadel, trampa omkring i det blå och glatt okynnesringa med klockan kan vara något av det allra "skönaste" man kan göra, i alla fall om man varit rysligt besatt av farbrorns tidiga albumklenoder "Joy Of A Toy", "Shooting At The Moon" och "Whatevershebringswesing". Visst, det är inte lika experimentelt och komplext, de skruvade och bitvis onödiga ljudorkanerna som han tidigt i kariären bäddade in och fyllde ut med emellan sina sånger är tack och lov borta idag. Med detta album har Ayers kokat soppa på sin allra heligaste spik, det känns nämligen som ett av Ayers allra starkaste album någonsin, bara inledande trippeln "Only Heaven Knows" , "Cold Shoulder" och "Walk On Water" samt akustiska "Baby Come Home" kan locka fram det allra varmaste av leenden nu när December är en arg armlängd bort.

Beirut låter väldigt mycket, de slamras och sparas sannerligen inte på instrumenteringen på "The Flying Club Cup". Deras "popmusik" plaskar omkring i ett badkar från öststaterna fullt med klezmerska badankor som alla guppar omkring i takt till de högst originella och söta små sångerna. Den konstnärlige ledaren Zach Condon är en gosse med stort yvigt hår som sjunger som om han vore ensam kvar på jorden efter en väldig naturkatastrof, han står mitt i det som en gång var en potatisåker, omgiven av rester från något som en gång var civilisation, han är nu kamouflerad av damm och smuts, besitter självklart en väldig sorg i precis hela kroppen, och det hörs. Han backas mest hela tiden av sorgsna och rent av trasiga små pianon, banjos och blås, dragharmonikor och marscherande och lagom uppskruvade slagverk. Det är uppfriskande fast nedstämda sånger att julpynta lilla lägenheten med, själva "popen" är inte i centrum, utan är snarare dess kropp, instrumeteringen och de stämningar som balkan-referenserna framkallar är snarare kostymen, det här albumet är en snäll bumbibjörn som kommer att flirta sig hela vägen till årets topp 5.

En av världens tuffaste och livsfarligaste jazzfunkskivor "hedras" med en låda. Musikaliskt är Miles Davis "On The Corner" en mardrömslik och hårt jagande funkbandit, det låter lite som om en fullständigt skogstokig Sly Stone tillsammans med Jimi Hendrix skulle ha ballat ur och gått bärsärk i studion under inspelningen av "Stand!", just under deras livs knepigaste och mest illavarslande syratrippar skulle de ha försökt göra det ultimata antifunkalbumet, som om de ville tonsätta slummen med käkarna mot trottoarkanten, måla upp all den ilska, vrede och sorg den svarta befolkningen känt i årtionden, som om de vänt ut och in på sig själva en allra sista gång för att "ge igen". Men detta är Sir Miles platta, kanske rent av hans bästa. Det är musik att förlora sig till, både positivt och negativt, det är allt annat än lättlyssnat bitvis, grunden är den allra elakaste av funk du kan tänka dig, grisigt smyckat med sexuell frustration, samtida rockmusik och frijazz. Den lämnar ett djupt öppet sår efter sig, men den förlöser också, musikaliskt lavemang och massage erbjuds här, inte ens dina enbenta demoner kan sitta still, detta är kanske världens allra bästa album någonsin, om hela sanningen ska fram, nu dessutom välförtjänt förpackad i denna förstklassiga utgåva, så klart.

Den övre medelålders Bruce Springsteen med E-Steet Band har inte berört, känts så här aktuella, viktiga och rent av "nödvändiga" sedan 1984 års flaggprydda arenarockmonster "Born in the usa". Efter två månader på nacken känns den fortfarande som en herrelös hund som stryker runt ens ben, viftar på svansen intill stereon och äter snällt av vad som bjuds ur ens hand. Framtiden kommer att utvisa huruvida jag har hjärnsläpp eller om detta faktiskt ÄR farbrors bästa helhetslösning sedan 1980 års "The River". I skrivande stund håller jag samtliga tummar, ber slaviskt kvällsbön och uppför mig allmänt artigt mot yngre och äldre just för att en viss Pelle ska ringa mig och säga att visst, jag har två biljetter liggandes här framför mig på mitt skrivbord till Globen den 10:e december. Efter ett par lyssningar på de halvtaskiga upptagningarna från Philadelphia och Cleveland signerade den icke officiella Bob Dylan och Bruce Springsteen-staben Crystal Cat från nu i oktober bär min mage på en handfull fjärilar, minst sagt.

Skrivet av Aaron Vincent som dagen till ära halkade omkull för första gången denna vintern.

2007-11-15T11:39:00.000+01:00

Nobody 'Cept You

"There's nothing 'round here I believe in
'Cept you, yeah you
And there's nothing to me that's sacred
'Cept you, yeah you

You're the one that reaches me
You're the one that I admire
Every time we meet together
My soul feels like it's on fire
Nothing matters to me
And there's nothing I desire
'Cept you, yeah you

Nothing 'round here I care to try for
'Cept you, yeah you
Got nothing left to live or die for
'Cept you, yeah you

There's a hymn I used to hear
In the churches all the time
Make me feel so good inside
So peaceful, so sublime
And there's nothing to remind me of that
Old familiar chime
'Cept you, uh huh you

Used to play in the cemetery
Dance and sing and run when I was a child
Never seemed strange
But now I just pass mournfully by
That place where the bones of life are piled
I know somethin' has changed
I'm a stranger here and no one sees me
'Cept you, yeah you

Nothing much matters or seems to please me
'Cept you, yeah you
Nothing hypnotizes me
Or holds me in a spell
Everything runs by me
Just like water from a well
Everybody wants my attention
Ev'rybody's got something to sell
'Cept you, yeah you"

Skriven av Bob Dylan
Född 24 Maj 1941

2007-11-15T11:14:00.001+01:00

Dagens Idolbild!

Så här glad blev Charlie Parker när han knaprade bop.
(spar gärna bilden i mappen "Den morgonen såg jag ut som en riktig kiwi")

2007-11-15T10:22:00.000+01:00

Bland folk och rackare.

Rastlösheten och rotlösheten har varit myrorna i hans byxor allt sedan debuten på tjock vinyl 1962. En av rockhistoriens allra största och mesta kameleonter har mer eller mindre alltid varit "på väg", både artistiskt, själsligt och privat. Något som man relativt snabbt får serverat "svart på vitt" genom denna rockhistoriska Newport-trilogi som nu äntligen släppts officiellt. Bob Dylans 3 framträdanden på den klassiska festivalen under sextiotalet har nämligen spridits och kopierats på diverse halvtaskiga VHS och ännu fler icke officiella LP/CD/DVD sedan den första månlandningen ungefär.

Bob Dylan fräste "You don't need a weatherman to know wich way the wind blows!" redan på sitt första elektriska spår på 1965 års album "Subterranean Homesick Blues". Pete Seeger förstod inte ett skvatt, han sitter förmodligen fortfarande kvar på samma skeva stubbe i exakt samma konservativa skog och kliar sitt huvud, vilket han gjort sedan den banbrytande spelningen hans guldkalv gjorde tillsammans med de oborstade och elektriska yrvädren i The Butterfield Bluesband. Att se Dylan bli backad av de hårt rockande och gungande oraklen Mike Bloomfield, Sam Lay, Jerome Arnold och Al Kooper ger en skön känsla i maggropen, det känns så in i vassen argt, fräscht och "på riktigt" trots att upptagningen har 42 år på nacken.

Personligen har jag i det närmaste lyssnat klart på Zimmermannens akustiska album, de är självklart långt ifrån dåliga och de tindrar givetvis rättvist på klassikerhimlen, men om hela sanningen ska fram så ger de träsmak, dessutom får jag ont i precis hela magen när han blåser i munspelet, detta djävulens instrument. Varje gång jag hör någon av hans tidigaste inspelningar och sånger blir jag istället mer sugen på att dyka ner i Woody Guthries, Leadbellys och Ramblin Jack Elliots allra tidigaste bassänger, i vilka vatten Dylan tagit såväl baddaren, silvergrodan som det fina simborgarmärket. I min värld föll alla bitarna på plats först just när han uppfann elektriciteten, då han spottade och fräste, då han såg coolare ut än hela Velvet Underground tillsammans, då han ena sekunden tog i från tånarna och var ranglig "soul" för att sedan bli bångstyrig "punk" och höjde ribban för hur rockmusik skulle låta, man skulle snudd på kunna kalla honom för rockens främsta vägledare, spåman och meterolog mellan åren 1965-1976.

I och med denna klassiska spelning i juli 1965 avsade sig Bob både krona och spira som Woody Guthries kungliga efterträdare, träslöjdaren Pete Seeger fick frispel under den mullrande konserten och försökte med både spade och yxa att hugga av sladdarna till den brötiga orkestern på scen utan större framgång tills han slutligen lyckades lokalisera huvudkontakten så att "strömmen gick". Inte vidare konstigt att de båda herrarna i princip inte pratats vid sedan den dagen, Seeger deltog inte heller på hyllningkonserten till Dylans "30 år som artist", inte heller "kämpen", den tidigare vapendragaren och folkbaronessan Joan Baez närvarade.

Nu när Dylans sextiotal analyserats, stötts och blötts, då arkiven tömts på det mest väsentliga i "Don't Look Back" och "No Direction Home", samt med denna Newport-trippel kanske det skulle vara på sin plats att förpacka de båda tv-showerna från Hard Rain 1976 samt Renaldo & Clara också? Visst, han var mer banbrytande 1965, men frågan är om han inte rent musikaliskt var intressantare 1975-76 när allt kommer omkring.

Skrivet av Aaron Vincent

2007-11-09T14:39:00.001+01:00

Dagens Idolbild!

Soul i närbild - David Ruffin!
(spar gärna bilden i mappen "Motowns skönaste muffins")

2007-11-09T13:25:00.000+01:00

"Reason To Believe"

"If I listened long enough to you
I'd find a way to believe that it's all true
Knowing that you lied straight-faced while I cried
Still I look to find a reason to believe

Someone like you makes it hard to live without
somebody else
Someone like you makes it easy to give
never think about myself

If I gave you time to change my mind
I'd find a way just to leave the past behind
Knowing that you lied straight-faced while I cried
Still I look to find a reason to believe

If I listened long enough to you
I'd find a way to believe that it's all true
Knowing that you lied straight-faced while I cried
Still I look to find a reason to believe

Someone like you makes it hard to live without
somebody else
Someone like you makes it easy to give
never think about myself"

Skriven av Tim Hardin
Född 23 December 1941, död 29 December 1980

2007-11-08T19:39:00.001+01:00

Dagens Idolbild!

-Några droppar starkt har ingen dött av, mumlar Billie Holiday.
(spar gärna bilden i mappen "Min värsta vitvinsfylla")

2007-11-08T13:27:00.000+01:00

Det var en gång en outgiven sång.

Det var en gång en outgiven sång, en trudelutt som helt enkelt inte platsade på det album den en gång var avsedd för. Det fanns en tid då ett album var ett album med rimlig speltid. Det var en gång ett kvalitativt album på behagliga 37 minuter som kändes lätt och fluffigt, exakt samma album har idag den äran att knuffas med 40 extra minuter outgivna sånger och alternativa badrumsversioner som jag är övertygad om att ytterst få människor borde ha någon som helst glädje av.

Skivförsäljningen mår inte bra, den traditionella fysiska skivaffären är utrotningshotad, ska hela sanningen fram så lider nio av tio överlevande skivaffärer idag av sömnproblem, men musiken är däremot mer tillgänglig än någonsin, allt från topplistelåtar till extrema northern soul-rariteter från mitten av sextiotalet, hemmapressade svenska punksinglar från 1977 trängs där ute i ”rymden” och bara väntar på att ännu en gång få laddas ner, dessutom helt kostnadsfritt.

Gemene man sätter inget större värde alls i ett fysiskt greppbart album längre, skivor bränner man ju själv och ”musiken”, ja den finns ju som sagt gratis att ladda ner, varför då betala? Det är idag viktigare att hålla sig ajour med plasma-tvs, hemma-biosystem och mobiltelefoner som inom kort både kommer att kunna bota cancer, panikångest och ge dig ditt livs största orgasm, allt medan du är online och ”live” kan förmedla allt till intressenter och ointressenter.

Det är därför aningen märkligt hur skivbolagen envisas med att fontänkräkas ut alla dessa utgåvor av ”gamla” titlar och hits som aldrig förr, hur de mediokert kompilerar ihop cancerframkallande samlingar med fantasirikedom som ”The Essentials” och ”#1’s” på löpande band och spammar ut reklam på de kommersiella tv-kanalerna för att få sälja ännu fler sömniga samlingar med Elvis, Beatles eller Bee Gees.

Att göra den perfekta återutgivningen på cd i min smak är att bevara originalalbumet, att återutge skivan som den faktiskt en gång i tiden såg ut och lät. Självfallet ska konvolutets fram och baksida vara korrekt enligt orginalutgivning och självfallet ska alla dessa luddiga extraspår och remastringar/remixningar avskaffas helt och hållet, det är egentligen ganska busenkelt.
Hur skulle det egentligen se ut om man retuscherade, skarvade och la till, mixtrade med orden till förmån för "samtiden" i litterära verk? Respekten för "albumet" och artisten kan alltså diskuteras.

Att ta fram "nyrenoverade" exemplar av tex Byrds ”Fifth Dimension”, Paul Wellers ”Stanley Road” eller Kinks "Village green of preservation society” känns snudd på som att ta fram en ”doktorsavhandling” eller ett examensarbete, de blir urbota jobbiga att ta sig igenom, det blir för mycket information, det blir för tungt och komplicerat, det var inte direkt avsikten när albumet först gavs ut, snarare motsatsen. Jag vill inte ha Damneds debut "Damned Damned Damned" i en trippelutgåva med 30 outgivna sånger/demos samt dubbla livekonserter med kontainerljud och diverse julhälsningar. Jag vill ha Damneds arga debut i precis det korta format som när den en gång gavs ut, fast på compact disc, utfyllnadshysterin verkar aldrig nå sitt tak.

Försäljningsmässiga och kommersiella levande legender/farbröder som Rolling Stones, Bruce Springsteen, Bob Dylan, Neil Young, Beatles och Van Morrison har hittills haft den goda smaken att oavsett antalet remastringar och ompaketeringar gett sjutton i att fylla ut sina "verk" med en endaste liten pausfågel, gissningsvis med respekt för sina album och god självinsikt. Istället har dessa herrar förutom Rolling Stones (som vägrar öppna arkiven) valt att förpacka alla de outgivna sångerna på separerade utgåvor och följetonger, vilket med facit i hand är väl värt att applådera.

Jag vet inte heller hur intressant det är med en femtiosidig booklet där producenter, managers, radiopratare, groupies, mostrar och döttrar berättar om själva inspelningen, vet inte heller hur rolig och intressant den där timmeslånga doktorsavhandlingen på dvd om albumet tillkomst känns heller. Allt behöver nämligen inte lyftas fram, varenda foto som finns taget från den legendariska inspelningen behöver inte fläkas fram, alla dessa alternativa tagningar, låtskisser och nynnande-i-badrummet-versioner behöver inte se dagens ljus i monstruösa förpackningar, magin vilar ju trots allt i själva originalalbumet.

Compact discen med sitt format medför ju att där originalskivan slutar så tar överkursen vid, skivan fortsätter snurra i all oändlighet och ”förstör” helhetsupplevelsen av albumet med sina b-sidor och outgivna sånger, av rena farten har man slängt bort ytterligare en halvtimme med outgivna och som regel tafatta versioner och tidigare ohörda låtar, frågan är om lyssnaren behöver alla dessa alternativa texter och intron, skadeskjutna liveupptagningar och källarnonsens, som regel blir skivans dryga 80 minuter tröttsam och helhetsintrycket av ”klassikern” dras ned rejält av skivbolagens okynnesfroterande i det "outgivna".

Som regel finns det vettiga förklaringar till att varför en outgiven sång är just en ratad och bortvald bit musik, som regel håller "spåret" nämligen inte måttet, kanske spelades låten mest in som "demo" och riktmärke, kanske plockades den bort av grinig producent eller ratades av såväl bolag som artist för att den just INTE höll måttet.

Självklart kan man ibland fundera på vad en artist som Bruce Springsteen tänkte på när han valde att INTE inkludera "Cindy" på ”The River” från 1980, sen kan man rent av få en myrstack i huvudet om varför han INTE ens lät den glänsa i tegelstenen "Tracks" om 4 cd med just outgivet material, detta en outgiven och verkligen vacker pärla och ballad som faktiskt florerade på den "korta" versionen av albumet (albumet bar namnet "The Ties That Bind") som var tänkt att släppas redan 1979, spåret kan för övrigt vara något av det allra vackraste visor om kärlek som någonsin spelats in.

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-11-06T12:43:00.000+01:00

"Duchess"

"It's your bicycle bells and you Rembrandt swells
Your children alive and still breathing
And your look of loss when you're coming across
Makes me feel like a thief when you're bleeding

Duchess Duchess
Light up your candles for me
Duchess Duchess
Put all your love back in me
I come listening I touch touching

With the Persian sea running through your veins
You shed your names with the seasons
Still they all return with the last remains
And they lay them before you like reasons

With your shimmering dress it says no it says yes
It says I've nothing left for conceiving
Its your shiftless flesh and your old girls grace
Its your young girls face that I'm breathing

Duchess Duchess
Light up your candles for me
Duchess Duchess Duchess
Put all the love back in me

I am lying she is crying "

Skriven av Scott Walker
Född 9 Januari 1943 i Hamilton, Ohio

2007-11-02T18:02:00.001+01:00

Dagens Idolbild!

Prince 1977 om konsten att slappna av.
(spar gärna bilden i mappen "Vem tog sista bussen?")

2007-11-02T17:06:00.000+01:00

Hypnotisörens första vinter.

Den svårt lockige Robert Plant var med i sjuttiotalets mest överskattade band vid sidan av Pink Floyd, nämligen Led Zeppelin, kanske hade Jimmy Pages uppblåsta farkost låtit en smula behagligare med en mindre teatral sångare som yrvädret Steve Marriott frustandes vid mikrofonen, med all sannolikhet skulle världen då inte heller ha drabbats av regalskeppet "Stairway to heaven" och trubadurvärlden skulle då alltså haft ett nummer mindre att utsätta för morbida övergrepp.

Det jag dock älskar med Led Zeppelin är de akustiska folk/blues-stompen som finns utspridda lite varstans på sjuttiotalsalbumen, samt orkesterns tveklöst bästa låt någonsin, nämligen den vackra "Tangerine". "Bluesförvaltarna" ska annars ha stor guldstjärna för att man hade den goda smaken att ta av sig hatten för den underskattade Roy Harper. Men det är i de sparsmakade akustiska numren som Plantan berört mig allra bäst, då han däremot ylar som något oidentifierbart och brunstigt av motsatt kön till Pagens förbannade elektriska riffmaskin blir jag bara hemskt dålig i magen dessa dagar.

Att Robert liksom Steve Earle fattat tycke för bluegrassdrottningen Allison Krauss, Illinois främsta kvinnliga violinist dessa dagar när det avhandlas amerikanska rötter i ljudform råder det inga tvivel om, han sjunger nämligen som om han väntat på detta ögonblick att få spela in precis detta duettalbum och denna knippe sånger sedan år 1975, synd att inte Jimmy Page förstod bara, var lyhörd nog, var beredd att sänka volymen ett bar grader, beredd att offra okynnesjuckandet mot gitarren och slappna av.

Gud vet vilket gast T-Bone Burnette skapade och släpade in i studion, vad för slags enslig vålnad han lät härja fritt under inspelningen av "Raising sand", för det låter verkligen spöklikt ibland och öde mellan varven. Frågan är om Plantan någonsin kännts så trovärdig i sin konstnärliga form som i balladerna "Polly come home", "Please read the letter" och i Townes VanZandt's naknaste ögonblick "Nothin'", en låt jag inbillar mig att ytterst få överhuvudtaget skulle våga ge sig hän, men Plantan sjunger snudd på som om han skrivit den själv under sin allra mörkaste och tungsintaste timme. Den suggestiva träskversionen av "Fortune teller" är förmodligen den bästa inspelning som aldrig släppts ur zeppelinarna arkivskåp.

Produktionen, det landskap Burnette tagit fram åt duon låter som en himmelsk och omtumlande kärleksaffär mellan de sylvassa och svävande demoner som vanligtvis Rick Rubin och Daniel Lanois brukar föda, två världar möts och "mötet" är precis så lyckat som det ser ut på det gulnande pappret. Det är bitvis kusligt, rent av obehagligt hur Allisons fela i somliga av spåren smyger sig på, försiktigt greppar tag och slutligen omfamnar en i de smått keltiska orosmolnen där ute i dimman på de öde vidderna. "Raising Sand" är ett annars så varierande album, och som vanligt får Allison det utrymme hon ska ha i de mer bluegrassiga upptempospåren, vanligtvis kan hon tendera till att i mitt tycke bli aningen för "hurtig" eller "glättig" i sitt uttryck, men i Burnettes tyglar låter hennes röst bara skrämmande tidlös och behaglig.

På omslaget ser de ut som ett oskiljaktigt nyförälskat par, på skiva låter de minst lika betuttade i varandra, de ropar efter varandra långt där ute i träskmark, viskar ömhetsbevis i varandras öron om kvällarna vid eldstaden, gnyr sorgset mellan varven ute på prärien.
Men en sak står skrivet över himlen, det är att de tillsammans har gjort en av årets mest trollbindande och hypnotiska album. I mina öron "låter" det här albumet precis lika mycket "Amerika" som pionjärerna Stanley Brothers en gång gjorde, ett fantastiskt soundtrack som det verkligen dammar drömskt älskvärt om.

"Please read the letter" känns redan som given när årsbästa-blandbandet skall knytas ihop.
Robert Plant kommer att fortsätta hypnotisera mig, garanterat hela vintern och jag gläds åt att han äntligen har fått hitta hem, att någon äntligen har brytt sig om att ha tagit fram det allra bästa ur hans väsen för att sedan förstklassigt rama in och dokumentera det på detta genuina och vackra vis.

Robert Plant & Allison Krauss "Raising Sand" (Rounder Records/2007)

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-10-31T12:16:00.000+01:00

Årets svenska engelska konfekt!

Svenska The Bell är om precis hela sanningen ska fram för fina för Sverige, det råder inga som helst tvivel om det, trion bör nämligen spatsera på samma coola catwalk som sina musikaliska likar i Editors, Interpol, New Order, Cure, House Of Love och Echo & The Bunnymen.

Säkerligen har en eller ett tjog demos skickats runt till flertalet av landets respektabla utgivare av indiesk musik utan resultat, gissningsvis ratade också det aktade stallet Labrador orkestern till förmån för The Mary Onettes, en akt som sanningsenligt bör ses som The Bells mindre eggade själsfränder.

Herrarna dansar idag i den amerikanska skivetiketten Badman Recordings hage i Portland, Oregon, de mår till synes gott intill levnadsglada hästar och kreatur som My Morning Jacket och Mark Kozelek, får bra publicitet i rikstäckande radio och borde inom mycket snar framtid få kliva upp på pallar och motta medaljer av mer tyngre valörer än vad som hittills erbjudits här hemma i Sverige.

Inledande "I am history" och är en av åttiotalets allra bästa outgivna postpunkögonblick, ännu en viktig bit faller så på plats, hittar sitt rätta rum, de efterföljande två spåren "On and on" och "Leave me" blåser skönt och betryggande iväg de allra sista av de nu skruttiga höstlöven och får håret på mina vinterbleka armar att krulla upp sig härligt med sin Editorska och Interpolska melankoli.

”Make some quiet” fortsätter att snurra på i samma sprudlande glada anda så att jag blir sjuk och skör av lycka. Hela debuten råkar nämligen krylla av söt engelsk konfekt från åttiotalets andra hälft, varje liten bit får det nämligen av vattnas i öronen och förtjänar faktiskt att hamna i den allra finaste av skålar intill ett väl valt stearinljus vars låga jag aldrig riktigt vill eller har mage att blåsa ut, oavsett trötthetsfaktor.

Orkesterns bedårande och hjärtskärande postpunk brinner som få under den sömnlösa manchesterska överrocken, förhoppningsvis och om jag får bestämma kommer det att börja tisslas och tasslas i kamratposten NME om gossarna snabbare än ljusets hastighet, självfallet kommer de aningen mer gråsprängda magasinen Q, Uncut och Mojo att komma flåsandes efter och förtjänt blåsa upp den Bellska balongen.

I mina öron är The Mary Onettes och The Bell de två viktigaste postpunkorkestrarna på compact disc i landet just nu, men antagligen kommer de att bli sorgligt bortglömda, bli små väl bevarade hemligheter tills några närsynta entusiaster gräver fram dem om 20 år och kallar dem Sveriges bästa och mest underskattade poporkestrar från det smällkalla tvåtusentalet.

The Bell "Make some quiet" (Baman Recording Co./2007)

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-10-20T14:50:00.002+02:00

Kan en film om en epileptisk vänsterprasslande 23-åring vara höstens hetaste film? När mästerfotografen Anton Corbijn sadlar om till regissör så väljer han att skildra det band som hjälpte till att göra honom till den ikon bland porträttfotografer han verkligen är.

Alla vi som sett bilden där ett ungt Manchester-band är på väg ner i en tunnel mot en väntande tunnelbaneperrong, då plötsligt sångaren vänder sig om och möter Anton Corbijns lins med sin blick. Alla vi vet också att det är Joy Division jag pratar om och filmen, som gick upp i Storbritannien häromveckan, heter "Control". Den är baserad på en bok om Ian Curtis, "Touching From a Distance", skriven av hans änka Deborah Curtis. En bok som nu ges ut på svenska under titeln "Beröring långt borta".

När jag gick i ettan på gymnasiet var det inte lätt att hitta nya importerade singlar i Gävle så ibland brukar jag beställa från Rough Tades postorder i London, oftast tio singlar man läst om i NME eller hört på John Peels nattliga radioprogram. Det var alltid en liten högtidsstund när man öppnade paketen som var fulla med frimärken på drottningen och en höstdag 1979 var det liksom ännu bättre, för då var Joy Divisions första singel "Transmission" med i högen. "Dance, dance, dance, dance, dance, to the radio". Liksom maniskt mässar Ian fram orden och musiken låter elak men ändå mekanisk. Veckan därpå köpte jag bandets debutalbum, "Unknown Pleasures", och sen förändrades en liten bit av min värld. Joy Division bildades under värsta punkåren i Manchester men när punken var ett sätt att få ut ilska genom att beskriva allt man såg vände Joy Division blickarna inåt, introvert men samtidigt vackert och så utlämnande naket. I den första textraden på första låten "Disorder" sjunger Ian Curtis "I've been waiting for a guide to come and take me by the hand", ett sökande som han aldrig lämnade. Likt en Pär Lagerkvist eller kanske Karin Boye letade han efter det existentiella men samtidigt i det poetiskt vackra. Skivan fick lysande kritik i England men såldes inte i så stora mängder. Bara ett par veckor innan det andra albumet skulle släppas och en stor USA turné skulle påbörjas, hängde sig Ian Curtis i sitt vardagsrum efter att han tittat på Werner Herzogs "Strosczek" och lyssnat på Iggy Pops "The Idiot".
Precis som för nästan alla berömdheter som dör alltför tidigt så växte myten om Ian Curtis efter hans frånfälle.

Nu släpps som av en slump även Joy Divisions skivor i så kallade Deluxe-utgåvor. Debutalbumet "Unknown Pleasures" skildrar bandets hemstad Manchester som en mardröm som aldrig hämtat sig från andra världskrigets bombningar. Journalisten Jon Savage skriver på återutgivningens omslag: "At the edge of the screen, on this most filmic of all rock albums, terrible things are happening just out of the camera's focus". Uppföljaren "Closer" gavs ut i juli 1980, två månader efter Ian Curtis självmord. Han hade själv valt omslaget, en bild med sörjande vid en familjegrav i Genoa. Musiken på skivan låter både som en minnesstund och en manifestation av hans eget liv. Strax efter den skivan släpptes kom singeln som i mångt och mycket sammankopplas med bandet, "Love Will Tear Us Apart", en av historiens vackraste låtar.

Att Anton Corbijns långfilm är filmad i svartvitt är karakteristiskt. Allt i Joy Divisions värld var svartvitt, så även skivomslagen. Nyutgivningen av dessa album är de första CD-utgåvor som gör formgivaren Peter Savilles omslag rättvisa. Papperskvaliteten är densamma som på LP-konvolutet. Varje utgåva innehåller även en livekonsert som bonus. För övrigt dog bandets "upptäckare" och mannen bakom Factory Records härom månaden och på hans begravning - där kistan fick det sista numret i Factorys numrering FAC 501, designad av nämnda Saville - spelades Joy Divisions sista inspelade låt "Atmosphere" när kistan bars ut.

"Don't walk away in silence, don't walk away!"

Skrivet av Peckapunk.

2007-10-19T13:59:00.001+02:00

Dagens Idolbild!

Även Kermit tar sig en funderare då och då.
(spar gärna bilden i mappen "Blått är inte alltid flått")

2007-10-19T11:54:00.000+02:00

Oktober - Årets Längsta Månad.

"Oak Ridges" med The Sadies svävar omkring likt ett hemlöst oroligt trasigt löv i det för ögonblicket smått kyliga rummet, det är lagom nedsläckt sånär som på ett par fladdrande stearinljus som grimaserar något om det förbannade svenska mörkret. Det knakar lite hemtrevligt om parketten när jag går för att fylla på koppen med rykande kaffe, för att fylla på glaset med ljummen bourbon natten till ära.

Den här hösten har varit ett mullrande och gastande spöke, den har klätt sig i plagg jag inte riktigt är van att se honom i, den har fört sig med gester och ord på en slags ödslig prärie jag inte riktigt kunnat hantera. Den här hösten pulvriserade sig till en färglös och ocharmant sand redan när den kom intågande, så klart rann den också genom mina trötta och oinspirerade fingrar utan att jag hann vare sig parera eller rädda ett endaste litet korn.

Att gå omkring i stan inuti en slags kupa omgiven av kyla och tristess, nonchalans och trötthet tär ett par smulor, den förbannade orkeslösheten blomstrar likt en sjuk ond blomma invärtes och har förvandlat mig till Agent Coopers motpol. Värmen som dock funnits har bestått av Robert Wyatt, Amazing Rhythm Aces, The Coral, Seals & Crofts, The Bell, Jonna Lee, Michelangelo och Gerard Manset. Jag vet inte om det är hösten, värken i visdomstanden, slängarna av feberfrossa eller vetskapen om att den förbannade vintern kaxigt står och urinerar runt husknuten men jag förstår inte Anna Järvinen, det känns som om jag borde det, känns som om jag rent av borde älska henne men jag kan inte, vilket känns sorgligt.

När Mississippi Fred McDowell ylar samt slirar som få med flaskhalsen på gitarren i de två inledande spåren "The Train I Ride" och "Poor Boy Long Way From Home" från 1966 års underskattade bluesalbum "Long Way From Home" känns det snudd på obehagligt och spöklikt bakom revbenen, här låter McDowell inte direkt som "Ensammast i Sverige" utan ensammast och mest utsatt i precis hela världen, det är uppförsbacke och det är förbannat mörkt. Han hade inget Depeche Mode-spöke att luta sig mot i studion, ingen hip ZTV-electro eller slentrianhurrande P4-publik i ryggen, bara en löst hängande mikrofon, en nedsliten hönsfarm och en växande cancer i kroppen.

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-10-18T12:03:00.000+02:00

Nothin'

"Hey mama, when you leave
don't leave a thing behind
I don't want nothin'
I can't use nothin'

Take care into the hall
and if you see my friends
tell them I'm fine
not using nothin'

Almost burned out my eyes
threw my ears down to the floor
I didn't see nothin'
I didn't hear nothin'

I stood there like a block of stone
knowin' all I had to know
and nothin' more
man, that's nothin'

As brothers our troubles are
locked in each others arms
and you better pray
they never find you

Your back ain't strong enough
for burdens doublefold
they'd crush you down
down into nothin'

Being born is going blind
and buying down a thousand times
to echoes strung
on pure temptation

Sorrow and solitude
these are the precious things
and the only words
that are worth rememberin' "

Skriven av Townes Van Zandt
7 Mars 1944 - 1 Januari 1997

2007-10-18T12:01:00.000+02:00

2007-10-17T17:13:00.001+02:00

Dagens Idolbild!

Donna Summer - Ett svall och en lösning.
(spar gärna bilden i mappen "Istället för Fläskkvartetten - Tingel tangel!")

2007-10-17T13:11:00.000+02:00

Värmen.

Det finns små universum inuti varje människa som obehöriga ej äga tillträde till. Det finns känslomässiga band som i dom allra hetaste av ögonblick tenderar att bli till "skruvade" blodsband som ingen förutom du kan förstå, dylika familjära kopplingar yppas som regel inte verbalt för andra "verkliga" människor i den närmaste omgivningen, av ganska så naturliga orsaker.

Det finns små heliga platser, utrymmen och skrymslen som bara du känner till, det finns bländande utsikter, små gläntor och ljuva gränder som kan framkalla en slags euforisk känsla av att NU har den allra sista pusselbiten lagts på plats, det finns vyer i särskilda väder som vid ett specifikt klockslag kan liknas vid en slags "födelse" eller en slags ljuv "död", en omvälvande och total känsla av frihet som gör att man ifrågasätter huruvida det är någon mening i att fortsätta med vardagens gråa slit och släp med diverse sjukliga kontrollbehov, skeva rutiner och komplexa mönster som egentligen inte framkallar annat än just förfärlig tristess och leda.

Det finns de där sköna sofforna och fåtöljerna, de där egendomligt vackra, sköra och oskuldsfulla nätterna, de där kramarna, de allra viktigaste kramarna du kan räkna på en hand som verkligen betytt något i ditt liv. Det finns timmar, kanske rent av dagar då du smällt samman med alltet och känt hundraprocentig harmoni, då du på fullaste allvar kännt dej som en nöjd liten smörsippa i något dike under solens glans.

Robert Wyatt är något av det allra finaste, "naturligaste" och meningsfullaste i det mänskliga musikkartoteket idag. Han är som en hederlig mandelskorpa med ett fint lager apelsinmarmelad som vilar intill en fin gammal tekopp från femtiotalets oförstörda lansbyggd. I min värld blir den sextiotvåårige rullstolsbundne och skäggprydda nallebjörnen från Bristol med världens ledsnaste röst snudd på bara bättre med åren, även om han någonstans spelat in exakt samma sånger inuti sin allra heligaste bubbla sedan mästerverkt Rock Bottom från 1974. På sitt senaste verk Comicopera fortsätter han att spinna som ingen annan katt är kapabel till förutom möjligen kosmoskatten. Utstickande söta små poplåtar penslas omsorgsfullt med cool nattklubbsjazz från New Yorks regniga gator omkring åren från femtiotalets andra hälft, medan somliga visor är mer introverta och inlindande i mer kryddiga friformsloopar. Men precis som alltid är huvudingredienserna på detta album vacker spröd pop smaksatt med orginell kringelkokig jazz och smyckad med smått psykedeliska silversmycken, oavsett vilka kvarter den än stryker omkring i.

Det här är en skiva som det inte går att sluta spela, det är något oerhört giftigt och beroendeframkallande Nalle Puh i vanlig ordning satt samman med viss hjälp från av de gamla kamraterna Paul Weller, Brian Eno, Phil Manzanera och Hugh Hopper, Comicopera är "egentligen" bara ännu ett mästerligt avtryck lämnat av konstnären, marxisten och kedjerökaren Robert Wyatt.

Robert Wyatt - Comicopera - (Domino, 2007)

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-10-15T15:33:00.001+02:00

Dagens Idolbild!

Även små Alice Coopers har känslor.
(spar gärna bilden i mappen "Gud vad panda är indie")

2007-10-15T11:43:00.000+02:00

Konsten att sockra oktober!!

Liverpol och Sheffield. The Coral och Richard Hawley. Två heta potatisar som smakar trevligare än sju sorters kakor så här i oktober, som värmer skönare än dubbla filtar och som dessutom lyser upp och tindrar sensuellt på gränsen till erotiskt med sina vemodiga orkestreringar och arrangemang längs den smogtäta popgatan bland dysterkvistar och folkskygga.

James Skelly med kamrater i The Coral har gjort klassisk myspop att dricka te till, okynnestända stearinljus till och praktisera kärlek till. "Roots & Echoes" är smått bruna höstlöv, manchesterbyxor, duggregn och småskäggigt, det har lyckats fly gamla spretiga indiemallar och skapat fantastisk popmusik som ibland flirtar lite gubbigt åt Chris Isaaks underskattade håll, det är luftigt, puttrigt och sött med välordnade stråkar och oboer.
Men som oftast är det vuxen och ytterst kompetent småpsykedelisk byxvarm folkpop med återhållsamma fuzzgitarrer och amerikaniserad stämsång av vemodig klang till välskrivna poplåtar, helt enkelt.

Richard Hawleys senaste album "Lady's brigade" är klätt i ett av årets osexigaste konvolut, förra albumet "Coles corner" var snudd på lika okarismatiskt och det är självklart med viss skepsis som matar in compact discen i spelaren.
Men som vanligt när det gäller Hawley är det något av de allra snyggaste arrangerade orkesterballader under detta 2000-tal som här levereras, det är hisnande twang-schlagers och blåögda karameller omsorgsfullt inslagna i kvalitetspapper av Roy Orbison och Scott Walker.
Men det Hawley möjligen kan förlora något på i längden är att albumen ibland kan kväva och sätta lyssnaren i en väl behaglig gungstol och kan därmed ge en något slumrande effekt, fördelen med senaste albumet är att "croonern" valt och svänga svansen med polerad rockabilly och fläskig ståbas på några av numren.

Det här är två album, två fluffiga kuddar att lägga sitt bekymrade huvud på, att samla krafter till medan hösten utan vare sig handskar eller skydd slåss och brottas mot vinterns bleka bestar.

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-10-15T11:26:00.000+02:00

Phantasmagoria In Two

"If a fiddler played you a song, my love
And if I gave you a wheel
Would you spin for my heart and loneliness
Would you spin for my love

If I gave up all of my pride for you
And only loved you for now
Would you hide my fears and never say
Tomorrow I must go

Everywhere theres rain my love
Everywhere theres fear

If you tell me a lie Ill cry for you
Tell me of sin and Ill laugh
If you tell me of all the pain youve had
Ill never smile again

Everywhere theres rain my love
Everywhere theres fear

I can plainly see that our parts have changed
Our sands are shifting around
Need I beg to you for one more day
To find our lonely love

Everywhere theres rain my love
Everywhere theres fear"

Skriven av Tim Buckley
född 14 Februari 1947, död 29 Juni 1975

2007-10-13T14:41:00.001+02:00

Bananer bland annat......

-banan mumsas här av hundvalpen Tess.

2007-10-13T13:38:00.000+02:00

Heja Herbie!!!

Brooklynkillen Herbert Jay Solomon fick det att svänga skönt och köttigt, löst och ledigt som ytterst få inom tvärflöjtsjazzen i skarven mellan sextio och sjuttiotal, soul jazz och funk blandades och bandades i en numer fridlyst skön och puttrig pannkaka.

1969-1971 levererade världens skönaste Herbie de fyra flöjtkotletterna till album: "Memphis underground", "Muscle shoal nitty gritty", "Memphis Two-step" och "Push, push".
Som ingen annan smekte han med sin tvära flöjt fram sällsamt sköna ljud, pustade och flåsade som få, stuffade och lufsade omkring likt en snäll liten paddington-björn med sin tvärflöjt över spår och vinyl, han förförde lyssnarna med skönt svängande light-funk, tolkade samtida "hits" och egenkomponerade små souljazzfjärilar och fick det att spritta i benen på alla inblandade.

Herbie Mann blåste sig förmodligen igenom över hundra plattor från 1954 fram till sin död 2003, ställde upp på aningen väl så många inspelningar, för många av albumen, eller snudd på majoriteten av dem är lätt cheezy och snudd på pinsamma, smått stolliga och fåniga, men det finns gudkorn som sagt, för den som har tålamod, tid och ork att okynneslyssna på flöjtisten.

Är man mer än bara väldigt god vän av Roland Rahsaan Kirks soulflöjtkotlett "Blacknuss" från 1971 bör man omedelbums snubbla in på lämpligaste nätaffär och "klicka på" beställknappen och införskaffa de fyra mästerverken av snäll-Herbie från 1969-71. Skulle man ha några slantar kvar efter de fyra inköpen bör man givetvis ta itu med snäll-Herbies bossa-album från sextiotalets mitt.

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-10-13T13:05:00.001+02:00

Dagens Idolbild!

Pete Doherty - En brittisk sång och dansman.
(spar gärna bilden i mappen "Vem är det som har en låda på magen?")

2007-10-13T11:19:00.001+02:00

Miniräknaren fyller 40!

Varma gratulationer översändes från killarna
Aaron, Larz och Pecka detta bemärkelseår!

2007-10-12T18:47:00.001+02:00

Dagens Idolbild!

Pet Shop Boys, 2 kula killar i hatt!!!
(spar gärna bilden i mappen "känt folk röker kent")

2007-10-12T12:47:00.000+02:00

Liket Lever.

Tillsammans med en illa höftande stor kopp pulverkaffe och Bob Dylan-bootlegen från Supper club 1993 sneglar jag på den där affischen, den liknar verkligen ingenting annat, den känns precis så där lagom stelt designat "spooky" och ger verkligen intrycket av att "ni förstår ingenting era jävlar". Kent lanserar sig själva i vanlig ordning som en "världshändelse", som "världens viktigaste grupp", med nya plattan lär de knappast överösas med beröm och ryggdunkningar av den kaliber de är vana vid (hoppas jag), eller så är det precis det som kommer att ske (förmodligen). För det är faktiskt så att Sverige har behov, Sverige har "lust", Sverige är "nödigt", Sverige har komplex, Sverige försöker förbrilt att hävda sig, Sverige är "sexuellt frustrerat", Sverige lider av svår jantelag, självklart vill/måste musiksverige ha en alldeles egen liten fin inhägnad hage i någon lantidyll där ett tiotal heliga kossor lugnt och ostört kan få beta omkring och bara bli allt tjockare, tröttare och präktigare, Kentkreaturet är ett sådant, det är snart sprickfärdigt.

Som vanligt så störs jag på den grå och strömlinjeformade och intetsägande produktionen, orkestern har låtarna där någonstans där inne i famlandet och fumlandet, det försiktiga flirtandet med den "lagoma" och rumsrena electron och okynnesfroterandet i Depeche Mode hjälper så klart inte, de berör mig inte, inte det mista, så när som på ett spår, balladen "Sömnen", visst är lyriken som oftast krystad och stormulen i sann svensk post-punk-anda precis som på resterande av spår, men det är någonting som fångar mig, berör och försätter mig stel intill högtalarna, plötsligt ser jag hur hösten bråkar utanför fönstret, hur människorna framåthukande trotsar vind, mörker och regn i sina nyinköpta höstkostymer på gågatan utanför.
Kanske väcker titeln på spåret någonting inuti mig, kanske om hur väldigt mycket faktiskt ÄR och står till och still i det sömniga Sverige, vet inte, vet inte vad Jocke Berg lyckas stänka för slags rosenvatten i mitt ansikte med den här balladen, men en sak är säker, livslängden på visan är skrämmande kort, högst ett par veckor, då kommer den med all säkerhet att lägga sig på komposthögen och kvida.

Annars är Kent precis så "lagom" som deras på tok för breda publik i dag vill ha dem, det är mellanmjölk och gårdagens blåvita müsli i tråkigt designad djuptalrik från Ikea, idéerna känns faktiskt helt slut nu, upprepningarna trängs likt ett dussin tråkiga rör c-vitaminer och treo på apotekshyllorna. Nej, Kent är inte "svåra", Kent är tråkig P4-musik under en blöt filt i någon gillestuga bland näverkorgar och vävstolar.
Kent känns som bakgrundsmusik för miljonärer i luxuösa bilar från och till jobbet och för människor som nyss lärt sig stava till och upptäckt ordet "depraverad" och ja, Jocke Berg är förmodligen "ensammast i Sverige", tråkigt för honom, kanske dags börja med kognitiv beteende terapi?

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-10-10T13:52:00.000+02:00

Höstens Svenska Skiva

De senaste åren har reklamfilm varit en inkörsport till större publikskaror och försäljningsuccer. Två av de bästa under 2000-talet har varit informationsfilmer gjorda för antimobbingkampanjen Friends. Musiken till två av de filmerna, ”Rödhårig” och ”Osynlig”, gjordes av svenska Granada, en popgrupp som trots det aldrig slog igenom ordentligt.

Rösten i Granada, Anna Järvinen som var den som stack ut i bandet är nu tillbaka fast i en helt annan kontext, Anna Järvinen röst är skör som Frida Hyvönen och musiken låter ibland som en mindre tillrättalagd Sophie Zelmani.
Med stöd av Mattias Glavå, producenten bakom Håkan Hellströms debut, gör Anna Järvinen popmusik som tillåts vara precis så levande, spretig och motsägelsefull som det hon vill uttrycka.

Det är vackert som ett solsken en söndag i oktober och lika varmt som duntäcket en morgon när väckarklockan ringer och man egentligen helst vill ligga kvar. I pressreleasen skriver Anna att hon »försökte göra musik jag alltid älskat, melodier jag växte upp med (soundtracket till Brideshead Revisited, Carpenters, Elton Johns sjuttiotalslåtar) ... mina drömmars Finland, förälskelser, sorg, hemlängtan...« och det är precis så det låter, även om Anna har gjort 3 skivor med band tidigare är detta den debut som får henne att virvla runt som ett höstlöv och ta ifrån fotknölarna i all sin längtan att berätta alla ord som hon har haft inom sig till hon fick feeling. Höstens Svenska skiva.

Anna Järvinen: Jag Fick Feeling (Häpna/Dotshop 2007)

Skrivet av Peckapunk.

2007-10-10T13:24:00.001+02:00

Dagens Idolbild!

Gil Scott-Heron utklädd till silkesapa för Skansens räkning våren 1974.
(spar gärna bilden i mappen "Skramla till mammas manna")

2007-10-09T11:47:00.000+02:00

Tissel Tassel!!!

I helgen som gick höll de båda Pink Floyd medlemmarna David Gilmour och Roger Waters i en liten brunch för englands ledande herrmagasin. På den engelska mustiga landsbygden bjöds på väldigt löskokta ägg, fallfrukt och särskilt framtaget vetekli. De åldrande grå männen sa sig bära på en hemlighet de nu inte längre orkade bära omkring på. Efter visst "checkande" av mikrofoner, ett par nervösa blinkningar och överdrivna harklingar kom det, ett besked som kommer att kasta om fyrtiotalisternas verklighetsbild ordentligt: Syd Barrett har aldrig existerat, kraxar en rödmosig Roger Waters.

-Du ljuger! Gråter den andfådde Mojodirektören.
-Men "Piper at the gates of dawn" och alla singlarna då, snyftar en annan liten skallig farbror några bänkrader bak.
-Det är en efterhandskonstruktion av media, personer som ni era förbannade bakåtsträvare! David Gilmour hyttar med fingret och liknar för ögonblicket en rommersk kejsare som precis gett klartecken om avrättning med sina ilskna ögon.

- - - - - - - - - - - - - - - - - -

Det går envisa rykten om att lagom till julhandeln så kommer Warner att ge ut Niklas Strömstedts samtliga album remastrade med bonus-skivor, en extra disc vardera innehållandes b-sidor, livespår, karaokeversioner, outgivna spår samt en hel del låtskisser som bolaget säger verkligen kommer att attrahera de verkligt inbitna "fansen".
Som en slags "grande finale" kommer albumet "Halvvägs till framtiden" att bli en trippel, tredje skivan kommer nämligen att innehålla det "secret gig" han gav i Halmstad dagen före julafton 1992, det var en magisk kväll, bara jag och gitarren, doften av glögg, nejlikor och vanilj, minns Niklas, han tillägger och menar att fansen verkligen BÖR få ta del av denna "magiska" afton.

- - - - - - - - - - -

En liten julturné om 9 spelningar kommer att äga rum runt omkring i landets kyrkor med start på självaste lucia. Det är inga mindre än Carola Häggkvist och Alf Robertsson som kommer att stå för knäcken, allt ljus och värme, tillsammans kommer de att resa under namnet "The Real Kristet Utseende" och genomföra arrangemanget HELT till förmån för landets alla ateister med personlighetsstörningar.

- - - - - - - - - - - -

Bert Karlsson påstås vara i startgroparna för en ny skivetikett, Jailhouse Rocks, han säger till säkra källor sitta på ett masterband om 23 knivskarpa visor där Lars-Inge Svartenbrandt sjunger duett ihop med Christer Pettersson, på vilken anstalt inspelningarna är gjorda vill han inte kommentera. Men han säger att text och musik är skrivna av Paul Paljett och att albumet kommer att heta "Kåklåtar (ocensurerat)", hans vision är att albumet ska landa innan jul, han säger sig också vara bergsäker på att folk vill ha det här, min intuition har aldrig svikit mig.

- - - - - - - - - - - - - -

Mark Knophler biktade sig nyligen i Daily News med händerna kladdiga av fish & chips, han sa att det nu är slut på att vara rockmusikens Bosse Parnevik, att det nu är slut efter 30 år på vägarna som imitatör och illusionist.
Han säger sig inte orka, inte heller roas av att åka världen runt och fylla arenor och imitera J.J.Cales gitarrspel och kraxa Bob Dylans sång, jag har lurat mig själv och mina fans i 30 år, nu vill jag göra något helt nytt, någonting eget säger han snörvlande.
Då reportern försynt frågor honom om hur han de kommande 30 åren kommer att låta väser han lagom täppt: Du, det har jag inte den jävla blekaste om.

- - - - - - - - - - - - - - -

Den gamla tennisarmen Mats Wilander är på gång igen, inte inom tennisen utan musiken (igen), han lär vara en passionerad rub-a-dubbare sedan ett par år, han lär ha okynneshamstrat och specialimporterat jamaikanska tolvtummare helt utan sans de senaste 3 åren.
I slutet av november kommer han med hjälp av sveriges reggae-elit Kalle Bah, Governor Andy och Zilversurfaren att ge ut en alldeles egen version av Dillingers gamla örhänge "Cocaine (in my brain)", versionen knäcker racketar säger Mats med vidgade pupiller OCH glimten i ögat.

2007-10-08T12:32:00.000+02:00

Dagens Idolbild!

James Taylor poserar blygt efter att ha knipit förstaplatsen
i tävlingen "Glesast mustasch 1971".
(Spar gärna bilden i mappen "Vi som såg Susanne Alfvengren kyssa tomten 1985")

2007-10-08T11:56:00.000+02:00

"Papperspåse"

"Papperspåse
På mitt huvud
Natt på bussen
Dag på bussen
Papperspåse
Papperspåse
På mitt huvud
Ljus belysning
Mörk belysning
Papperspåse

På mitt huvud
I mitt huvud
I mitt huvud
Reklamkampanj

Papperspåse
Papperspåse
På mitt huvud

Nya svenskar
Gamla svenskar
Osvensk stämning
Osvensk stämning
I Sverige

Trevlig stämning
Trevlig stämning
Trevlig stämning
Papperspåse
Osvensk stämning
Konstig stämning

Reklamkampanjer
Valkampanjer
Och där står jag med en

Papperspåse (papperspåse)
På mitt huvud (på mitt huvud)
Natt på bussen (natt på bussen)
Dag på bussen (dag på bussen)
Osvensk stämning (osvensk stämning)

Nya svenskar
Gamla svenskar
Gamla fördomar
Nya fördomar

Papperspåse
På mitt huvud
På väg hem

På väg till bussen
På väg in i bussen
På väg bak i bussen
Natt på bussen
Papperspåse"

Bob Hund blev namnet på en orkester
då en skara gossar slog sina rastlösa påsar ihop
någonstans i Stockholm 1991.

2007-10-08T10:40:00.000+02:00

Uppdrag Oktober

Sakta har septembers skepp lagt ut från höstens prasslande kaj, vart den nu styr sin yviga frisyr, sitt eldiga temperament och sitt uppklädda humör har jag inte den blekaste om. Jag inbillade mig kunna se den lite på håll imorse, gestikulerandes i stormhatt med ett stort importerat rökverk i ena handen på väg mot horisonten med någon augustiflicka under sin arm.

Vad man exakt ska göra av oktober funderar jag fortfarande på, kanske göra en klippdocka av den, eller ett memoryspel om 52 motiv, kanske borde jag rulla ihop oktober likt en dum och uttjatad affisch, slå in den i fint silvrigt papper, klistra på en etikettlapp med texten: Varsågoda, här har ni oktober, slit den med hälsan eller gräv ner den så jag slipper se den, mvh "Ett september som tydligen bara försvann", affischen skulle jag snällt ställa utanför Folkpartiets lokal på S.Kungsgatan.

Oktober har hittils varit sjukligt röd, nämligen röd som i feberfrossa, röd som i halsfluss, röd som i hjärtliga och innerliga funderingar rörande allt och lite till, när jag sedan avrundar "mötet" uppe i hjärnkontoret, skjuter in stolarna, dukar undan vitaminer, treorör, kaffe, yoghurt, album med Billie Holiday, Gabor Szabo, Josh White, Britta Persson och Peter Case, puffar till kuddarna, öppnar ett fönster, ser ut i den väldiga natten som till synes inget hellre vill än att vara ifred med sina bångstyriga löv och sitt satans svarta mörker lägger jag mig, slår fast vid att blod inte ÄR tjockare än vatten, att vatten i alla lägen är att föredra framför blod.

Måns Ivarsson med förlag har gett ut en imponerande trilogi om Ulf Lundell, "Vill du ha din frihet får du ta den", titeln är så klart passande i många avseenden, de två första böckerna fram till 1992 är så klart intressantast. Något jag reflekterat över genom hela trilogin är hur "artisten" framställs som en väldigt ensam, sorgsen, missförstådd, snudd på paranoid och övergiven man, vet inte om det var tanken riktigt, kanske är det bara så det varit genom åren och uppenbarligen fortfarande är om man får tror artisten, väldigt sorgligt i så fall, om ensamheten och utanförskapen har varit så stor del av den snart 60 årige mannens liv. Somliga sidor/kapitel rörande hans alkoholism, den som nådde sin kulmen kring inspelningen och på den efterföljande turnén av Den vassa eggen kring 1985-86 är hjärtskärande, den ger mig som läsare lite magknip, för tragiken är verkligen fångad här, den är inringad och inte det minsta förskönad.

Den tredje och sista delen mest puttrar på likt en kaffekokare nånstans där ute i köket, den avhandlar kronologiskt skivsläpp och turnépremiärer och romaner, men däremellan händer det inte så mycket, att han tex är farsa på heltid åt tre barn och hur DET faktiskt ÄR som den person han faktiskt framställts i de två tidigare böckerna skrivs det inte ett knyst om i princip, men det finns säkert förklaringar till det med.

Annars avhandlar tredje volymen till stor del "fittstimsbråket", en tämligen uttjatad historia som föddes ur två väldigt korkat författade brev, dessvärre har bråket intagit nya rum, fortsatt än idag med andra huvudpersoner, "viruset" har satt sina ettriga klor i nya offer, i offentliga "bråk" av den här karaktären mellan kvinnor och män finns det knappast vinnare, bara offer, feministdebatten idag med alla sina bråk och påhopp har flyttat från sandlådan och intagit ett skummande badkar, där det hej villt leks och slåss om både badankor och små plastfartyg, de drabbade idag är stenrika jägare och kriminalare som förmodligen tycker att deras bankböcker är finare än deckardrottningarnas, att de tjänat ihop sina miljoner på ett mer sofistikerat plan.

Skrivet av Aaron Vincent som fortfarande tampas med halsont.

2007-09-29T11:48:00.000+02:00

Dagens Idolbild!

Så här glad blev Sly Stone när han fick gå på musikalisk tur.
(spar gärna bilden i mappen "kroumata för nybörjare")

2007-09-28T15:01:00.000+02:00

Toppen!!!!

1. Bruce Springsteen "Magic"
Tjuren från New Jersey har äntligen lyckats leverera en citrongul höstfjäril som får det att pirra störtskönt i precis hela magen. Det var ett tag sedan sist, hela 27 år sedan för att vara exakt, för så här mycket Springsteen har inte Bruce låtit sedan den heliga skriften "The River" landade på de numer utdöende skivdiskarna 1980. Bara E-Streetaren "Livin in the future" plöjer upp en skåra av livslust i september-tristessen, fungerar lite granna som ett syrgastält, att den egentligen är en omarbetad "Tenth avenue freeze out" insvept i en "Glory days"-kåpa gör självfallet ingenting. Nu håller jag båda tummarna för att Ulf Lundell återigen låter dig "inspireras" av "Magic" där nere på Österlen, samlar sig och styr sitt skepp långt långt bort från den där slemmiga klippan han döpte Lazarus och låter hela sitt hjärta vara med, skapar en värdig uppföljare till sitt fina vinterland.

2.V/A "Mute Audio Documents 1: 1978-81"
Jag är ingen överdrivet stor samlare, beundrare och kännare av skivetiketten Mute, men denna serie om 4 dubbelburgare som enbart handlar om singelsläppen är fakttiskt bedårande snittsigt samlat, det mullrar, sparkar och ibland är det rent av vackrare än renaste synd. Bara The Normals debutsingel "T.V.O.D./Warm Leatherette" och Silicon Teens makalösa singel med de båda coverversionerna av "Memphis Tennesse"/Let's Dance" kan rycka upp vilken svårt depraverad själ som helst.

3.Merle Haggard "HAG: The Best Of Merle Haggard"
Äntligen en kompilation värd namnet nu när den där dubbeln från bolaget Razor & Tie är utgången. 26 klockrena häst-och-hatt-sånger att älska och krama på lämplig lortig sadel. Bara att få de rätta versionerna av "The bottle let med down", "Sing me back home", "Mama tried", "Working man blues" och "Okie from Muskogee" på en och samma compact disc känns som en "lättnad", dessutom är den tjusigt formgiven och förpackad, det gör att man seriöst faktiskt funderar på att byta ut skivaffären mot stallet i stället.

4.Levy "Glorious"
Inget nytt under manchestersolen på New Yorks lyckliga gator, men ganska klassisk och hemtrevlig brittisk pop att vandra omkring i höstsolen till, men egentligen är det här POP för folk som fortftarande tycker att Richard Ashcroft är oerhört "viktig", som tycker om medelmåttig anglofili och okynnesreser till London och i smyg lyssnar på The Strokes. Mitt bland alla radiovänliga bakgrundssånger och pausfåglar passar denne James Levy ganska bra in, men det finns något där någonstans, guldkorn gömda lite här och var, för plötsligt så POPPAR det upp små fina fyrverkerier, tillsammans med några eldiga och busiga höstlöv blir det något riktigt fint att knalla omkring i lurar till, trots att det ibland är förfärligt mycket för lagom.

5.Swiss Boarding School "Vol.1"
Orkestern är stora beundrare av Schweiz paralyserande, sterila estetik om man läser presentationen om dem på nätet, ja ha. Musiken däremot, då är det välklädd och elegant pop med porrmustasch och lätt dragning till sjuttiotalets tuggumidisco, man anar Bryan Ferry och Deborah Harry där uppe på det kitschiga dansgolvet stuffandes till Baccarac-basen, strikt hållande i färgglada sötsliskiga drinkar. I de lugnare spåren är det trikolorens färger och former som försynt kastar med popluggen, det är drömskt och artigt, lite bocka-buga-och-ta-i-hand, filmisk svartvit lyxångest. Men överlag stormtrivs jag med denna orkester, trots att det enbart är klär sig i vitt.

6.Plastiscines "LP1"
Fyra nittonåriga tjejer från Paris har lirat in sitt debutalbum, de kallar den kort och gott "LP1". Musikaliskt låter det faktiskt som en förtjusande sprallig och lagom kaxig blandning av Sahara Hotnights och The Libertines, även om norrländskornas senaste album lätt är deras bästa hittils blir den efter ett par vändor i högtalarna bara en radiovänlig, slätstruken och en väl så snäll pannkaka. Just det är så skönt med Plastiscines, för här är det bett med hörntänder istället, uppkryddad med de punkiga anglofila ackordföljderna invävda i de taggiga powerpoppunkgitarrerna. Att orkestern dessutom sjunger, ropar och pustar ut förmodade läckerheter på franska är ingeting annat än underbart och förlösande.

7.Richard & Linda Thompson "In Concert, November 1975"
Man och hustru på scen med liten orkester i ryggen bestående av folk-rock-ässen Dave Pegg och Dave Mattacks, och inte MINST John Krikpatrick som med sin dragharmonika förgyller och lyfter hela föreställningen ett par rejäla hack, för aldrig har detta handklaver, detta djävulens intrument låtit så bra i min värld, här är blir de snarare till en skön kudde och mormors behagliga lapptäcke istället. Låtlistan som här presenteras är uteslutande solomatrial från parets fenomela katalog, förutom Fairport-singeln "Now Be Thankful" som var det allra sista Thompson la sina snabba fingrar på innan han lämnade det dalande folkrockskeppet Fairport Convention. Nu ligger jag och vrider och vänder på mig ett par smulor om nätterna, för tänk om denna förstklassiga spelning kunde komma på DVD (om den nu finns filmad), ja tänk, skulle lätt som en nygräddad plätt bli världens mjukaste julklapp.

8.Tudor Lodge "Same"
Kanske den allra snällaste, mest "helande" engelska folkrockskivan någonsin. Ursprungligen på den hett samlade etiketten Spiral Vertigo från 1971. Ann Steuarts ljusa snälla älvliknande röst till det sparsamma och molnlätta akustiska melodierna är nog det närmaste himlen man kan komma som stressad och trött jordbo. Om man skulle försöka sig på att tonsätta "snällhet" så skulle nog i alla fall jag smyga fram detta äss. Det är som om det går små lunkande Nalle Puhs och söta Nassar i spåren som smådansar omkring och piddelipejar. Spåret "Help me find myself" är förövrigt en topp 10 över det vackraste och mest hjärtskärande visor som fästs på numer väldigt onödigt svindyr vinyl någonsin. Återutgivarna Repertoire har relativt nyligen plöst ut ännu en utgåva på cd (denna gången en usel vinylreplika, bolagets tredje nyförpackning på 12 år), vid det här laget finns det i alla fall fem olika att välja mellan, bara att välja.

9.Edwyn Collins "Home Again"
Edinburgharen och Orange Juicearen Edwyn Collins är tillbaka efter en rejäl fysisk brottningsmatch med en elaktartad stroke. Han känns här på ¨"Home again" vuxnare än på länge, han har inga bekymmer alls med att yppa sina innersta tankar och funderingar rörande nystarten i livet, ibland är det rent av knackande avklätt, som i "It's in your heart". Albumet är aningen skevt, spretar lite och känns stundtals oengageraat, men det glimrar så klart till som alltid och det är framförallt i det inledande lilla miraklet "Only is a lonely number", titelspåret och den gudomliga lätt blåögda Bowie-soulen i "You'll never know" han verkligen visar i vilken del av rummet det skottska skåpet ska stå.

10.Princehorn Dance School Denna Brightonorkester framför rockmusik VÄLDIGT avklätt och magert, som om rockmusikens frostbitna skelett skulle sjunga och dansa nedstrippat yr som en sjuk höna i studion, som ett fruset The Cramps lidande av insomnia med för många valium i kroppen. I spår som "Black bunker" och "worker" låter det som om självaste Mark E.Smith (det låter som Mark genom hela plattan visserligen) kompas av ett minimalistiskt Magic Band (Captain Beefhearts medmusikanter). Det handlar nästan uteslutande om enkla medel här, en stadig basist som gör sitt jobb med finess via effektiva punkfunkslingor, en dödscool gitarrist som mestadels sitter ute och kedjeröker och mumsar rostat bröd i fikarummet men som nån sekund här och där slår ann en klassisk rockton eller två i visan, trummisen är taktfast, slår hårt men ytterst sparsmakat, man kommer som sagt väldigt långt på bara virvel och en kagge, beviset finns här. Annars är det väldigt mycket klassisk "call-and-response" mellan kille/tjej som smyckar dessa låtar. Man skulle kunna avfärda detta album som ett tidigt /sent aprilskämt av de hippa katterna på etiketten DFA, se detta som medvetet provokativt dålig antirock iförda lösnäsor och diverse hemska clownatteraljer, men ju längre tid albumet går, ju större öron man ger albumet så inser man briljansen och extremt fungerande helheten. Skulle The Fall gjort en re-make på det klassiska albumet "Trout mask replica" 1978 så skulle det garranterat just på pricken låta så här, när väl den tanken slår en så blir det lätt att man spelar hela albumet igen.

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-09-15T16:26:00.000+02:00

Dagens Idolbild!

Graham Parker om att sladda på scén.
(spar gärna bilden i mappen "blodmat är det obehagligaste")

2007-09-15T11:12:00.000+02:00

Mina 100 Favoritalbum:

#93:Redan 1931 tog pappa Pops Staples ton i gospelorkestern Gospel Trumpets, något år därpå i Trumpet Jubilees för att 1936 flytta familjen med mamma Yvonne, dottern Cloetha och sonen Pervis till Chicago.
Redan i vaggan lärde han sina små alla de klassiska gospelhymnerna, de många folk och bluesvisor han bar på inombords, han kom att sjunga för dem dygnet runt, även då de så vackert sov, som en slags helande och läkande hand, en del av den vardagliga uppfostran och självfallet tog det inte så många år innan även barnaskaran hanterade snudd på hela pappa Pops katalog.

1948 börjar den egentliga sagan om The Staple Singers, tillsammans med yngsta dottern Mavis (då endast 7 år), Cloetha och sonen Pervis uppträdde pappa Pops med de tre i kyrkor runt omrking i Chicagodistriktet, blev till en stående akt på en av de lokala radiostationerna, så rullade de på fram till 1953 då Pops ur egen ficka bekostade stenkakan "These day are/Faith and grace" på den egna etikketen Royal, men redan året därpå kom man att sjunga in "Sit down servant/It rained children" för det klassiska bolaget United, därpå var familjen mer eller mindre en riksangelägenhet inom den blomstrande gospelnscénen som börjat flirta och tillfredställa en allt bredare publik.

Familjens allra "farligaste" inspelningar sjöng man in för Chicago-etiketten Vee-Jay under åren 1955-1961, 11 jordsjälvande singlar och 2 album där ljudet är tämligen rått, naket och elakt, och precis som för många andra artister/grupper så gjorde de sina kanske allra bästa inspelningar i just detta stall. Samtliga av familjens inspelningar för bolaget finns utgivet på en dubbel-cd vid namn "Glory is The Staple Singers" som såg dagens ljus 2002. De båda orginalalbumen lär finnas utgivna av Collectables på cd men är dessvärre utgågna och snudd på lika svåra att komma över som själva orginalutgåvorna på tjockaste vinyl.

1962 skrev man på för bolaget Riverside och gjorde en hel hög med inspelningar fram till 1964, man hann även bli den första afroamerikanska orkestern som satte klorna i en Bob Dylan-låt, inte helt oväntat "Blowin in the wind", man spelade dessutom in folksångarens "Masters of war" .
Men just dessa inspelningar känns som de minst intressanta familjen gjorde, kanske rent av de mest hämmade och oinspirerade, det känns som en slags landning mellan de smått usinniga urladdningarna tillika stordåden på Vee-Jay och den kommande luftiga soul-gospeln Epic fick äran att fästa och föreviga på vinyl. Riverside-inspelningarna finns utgiven på en cd vid namn "Great day" som Ace gav ut 1992.

1965 skrev man så på för Epic, en förgrening av storbolaget Columbia, sex fullängdare på tre år blev det. Det är också dessa inspelningar som svänger allra hårdast i mina öron med facit i hand, det bevisar just denna "Freedom Highway" som visserligen är en kompilation av Epic-åren, men familjen släppte även ett album med just den titeln 1965, men mej veterligen finns inget annat än just denna kompilation utgivet på cd gällande de här magnifika Epic-åren, dessvärre.

Det är en väldig "live"-känsla över dessa inspelningar, ljudet är glasklart och det känns snudd på som om man är DÄR, de himlastormande sånginsatserna vilar tryggt och stadigt mot Pops karaktäristiska och svampiga reverb-gitarrer, trumslagare och basist fixar luft under familjens fötter och systrarna klappar intesivt sina händer så fort tillfälle ges. Epic-inspelningarna är en egentlig fortsättningen på den fas man inledde hos Riverside, skillnaden är just rytmsektionen, samt att alla tar i från tårna på ett ett helt annat sätt, samt att de i nummer som "Will the circle be unbroken", "Wade in the water", "Glory, glory hallelujah!", och "Wy? (am I treated so bad" får det att grönjävligt svänga på ett övernaturligt funky sätt att man tappar hakan, och på frågan om John Fogerty pluggade dessa inspelningar kring Creedence Clearwater Revivals födeslse är svaret ett rungande JA!.

Det är inte för inte som de hippa katterna på Soul Jazz Records i London valde att inkludera "For what It's worth" från just denna kompilation på sin "Soul Gospel 2", för i nio av tio fall så har de stenkoll om vad som svänger, vad som innehar det lilla extra, deras fingertoppskänsla har så klart varit ovärdelig genom åren när det kommer till återutgivningar av bortglömda eller svårtåtkomliga pärlor.

Komersiellt var det givetvis hos Stax nere i Memphis som familjen nådde sin absoluta topp. Familjen ruskade av sig 21 singlar och 6 album för bolaget fram till 1975, i princip varenda en av dessa inspelningar är självfallet värd en alldeles egen liten jesusvagga. Men det är med inspeningar som "Jacob's ladder", "Nobody's fault but mine" och "Freedom highway" från Epic-åren de visar vad soul-skåpet ska stå, nämligen så nära predikstolen det bara går, precis intill det aktade altaret, där sångerna framfördes intill den skara fladdrande och högljudda åhörare i bänkarna som vid denna tidpunkt inte gav särskilt många korvören för vad som föregicks i Stax studios.

I avslutande spåret spökar det rejält med "This train", man slås verkligen av hur med så små och enkla medel man kan få till just dessa smått obehgliga, hårresande och "mystiska" stämningar. När man hör dessa inspelningar som återfinns på "Freedom highway" ringer det en hel hop av Aretha Franklin-klockor från dennes tidigaste Atlantic-inspelningar, man börjar smått fundera lite över vad som egentligen är gospel och vad som är soul, blues eller R&B, ibland är det så hårfint att man är tvungen att rusa trapporna ner i källaren för att hämta upp en lupp. Men en sak som i alla fall är tämligen säker, det är att dessa inspelningar besitter en helvetiskt stor själ, ett gigantiskt hjärta och en markant smärta, men även en rejäl dos stolthet.

The Staple Singers "Freedom Highway" (Columbia, 1991)

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-09-14T17:55:00.001+02:00

Dagens Idolbild!

Johnny Griffin om konsten att klippa en sax.
(spar gärna bilden i mappen "en fluga gör ingen smoking")

2007-09-14T13:43:00.001+02:00

En liten låda om kärlek.

San Francisco har fått en alldeles egen liten låda, eller snarare en väldigt tjusigt inbunden bok i A4-format innehållendes fyra små cd-album med totalt 77 spår, en förstklassigt formigviven hippiefierad "nuggets" rörande åren 1965-1970 omkring Haight Asbury.

Allt sedan Rhino lyxigt gav ut den amerikanska "Nuggets"-lådan 1998 har jag gått och fantiserat om huruvida det var möjligt eller omöjligt, om det i framtiden skulle kunna komma att landa en box som just "Love is the song we sing, San Francisco nuggets 1965-1970", om bolaget skulle "ta tag i" denna era, denna avkrok och första gången "seriöst" förpacka den i en värdig låda.

Den amerikanska garagerocken och den allra tidigaste prototyperna av lättsmältare psykedelia har alltid varit lite "finare" än den efterkommande hippie-eran, den har däremot alltid belagts och gömts undan lite med en slags sunkig filt, tystats ner, försökts glömmas bort och har bespotats ett par smulor tyvärr, men får inte glömma att inom alla genrer finns det både det smakar sanslöst sött och gott och det som smakar direkt strävt och illa.

Dom verkligt inbitna har förmodligen rubb och stubb här, eller i alla fall 80-90 procent, men att här ha den verkliga gräddan samlat i förnämlig kronologisk ordning tillhörande 120 sidor kvalitetsbok är en ynnest. Det märks att Alec Palao, hjärnan bakom denna sylvassa och omfattande kompilation har fullständig koll, besitter ett stort och varmt klappande hjärta för denna mytomspunna period i rockhistorien, det är briljant research, både gällande information, små anekdoter om de medverkande orkestrarna och den uppsjö av fotografier som har grävts fram ur dammiga arkiv och gömmar för att hitta just de allra tjusigaste och viktigaste bilderna.

Mindre kända singel-akter som The Mystery Trend, The Mojo Men och The Vejtables trängs med affischnamn som Grateful Dead, Jefferson Airplane, Moby Grape och Quicksilver Messenger Service, den inehåller även fint valda albumspår av aningen mer bortglömda akter från omdrådet som Savage Resurrection, Oxford Circle, The Charlatans och Mad River.

Det man lätt kan glömma mellan alla syraindränkta gitarrer, flummiga ljudefekter, mellanösterninfluenser, bitvis fnissiga texter, friformiga jam och stundtals väl falska stämmsånger är hur otroligt funky och groovy det låter bitvis, hur oerhört levande musiken låter, vilka duktiga instrumentalister som ibland kan tendera att bli väl så upptagna av sej själva, men det slipper man tack och lov här på detta smörgåsbord.

Men det man hoppas på nu är ju lådan som avhandlar Los Angeles/Kalifornien från samma tidsålder, den skulle givetvis vinna på TKO alla dagar i veckan med snälla akter i jordgubbsklänningar och blommor bakom öronen som West Coast Pop Art Experimental Band, Southwest F.O.B., Sunshine Company och Strawberry Alarm Clock, men detta är i alla fall ett oerhört viktigt och smått himmelskt dokument om den amerikanske populärkulturen 1965-70, just då kring San Franciso där det "blommades", "skapades" och "trippades" som allra flitigast innan baksmällan kom.

Varierande Artister:
"Love is the song we sing,
San Francisco nuggets 1965-1970"
(Rhino, 2007)

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-09-13T15:44:00.000+02:00

Dagens Idolbild!

Soul är en fin turkos skjorta, tyckte Luther Ingram!
(spar gärna bilden i mappen "tänk att Lasse Åberg ville bo i en svamp")

2007-09-13T13:50:00.000+02:00

Stax för September.

Hösten har tagit på sej sina finaste pantalonger nu, snudd på fått alla fjädrarna i hatten på plats, den har efter nattliga samtal lyckats pressa ner temperaturen ett par smulor, stämt träff med enheten för vindstyrka och till och med lyckats avsätta alla trubadurer med för mycket fritidsledare innanför västen, kort och gott känns allting väldigt bra någonstans, hösten står på däck och puffar stolt i sin nyinförskaffade Digger pipa och river sig lite stolt i sin skepparkrans.

Ibland besitter själva hösten alla svaren och lösningarna på de allra knivigaste av gåtor, funderingar och magknip. Ingenting behöver egentligen var så som det ser ut att vara, då och då korsar ju märkliga ting ens vägar, blir till oövervinnliga hinder längs den redan så krokiga vägen, ibland är att försöka gott nog, det enda raka, den enda trösten, den enda ledsagaren i den livsfarliga asfaltsdjungeln runt den grådassiga husknuten.

September har mest handlat om byxvarma Stax-singlar och den där kaminvarma The Spinners-boxen Rhino svetsade samman så tjusigt får ett antal år sedan, likväl de upphetsande och relativt nya soul-kompilationerna med Patti Drew och Luther Ingram, Stephen Stills gudomliga demos och Bruce Springsteens storstilade uppryckning med "Magic".
För första gången i år känns Stax lika angeläget som Motown i min värld, det har varit så in i vassen mycket Motown sedan Hip-O-Select börjat ge ut sina årsböcker, på gott och ont.

Annars har Septmeber kommit att handla om den kommande flytten vid månadsskiftet, alla frågor, funderingar och förhoppningar kring det, den där mörkröda lilla soffan och om Harry Martinssons magiska ordflöde i ”Nässlorna blomma” från 1935 samt den aningen mjäkiga men ack så kärleksfulla boken ”Johnny Cash i Sverige” damp ner nyligen.

För att salutera september, välkomna höstens anländande har jag spikat ihop en Stax cd med mina 20 favoriter från bolaget just här och nu, den lär värma behagligt och behövligt, skifta vackert och sprackande med höstens eldiga palett den kommande tiden.

Stax För September:

1. Eddie Floyd - Oh, How It Rained
2. Ernie Hines - Help Me Put Out the Flame (In My Heart)
3. Four Shells - Hot Dog
4. Mar-Keys - Banana Juice
5. Jeanne And The Darl - It's Time To Pay For The Fun (We've Had)
6. William Bell - I Forget To Be Your Lover
7. Jimmy Hughes - Chains Of Love
8. Rufus Thomas - Funky Mississippi
9. Dramatics - Watcha See Is Watcha Get
10. Johnnie Taylor - You Can't Get Away From It
11. Mad Lads - Patch My Heart
12. Albert King - Little Brother
13. Emotions - So I Can Love You
14. Roz Ryan - You're My Only Temptation
15. Tonettes - Teardrop Sea
16. Margie Joseph - One More Chance
17. Barbara Lewis - Just The Way You Are Today
18. Tempres - (Follow Her) Rules and Regulations
19. Fleets - Please Return To Me
20. Otis Redding - I've Been Loving You Too Long (To Stop Now)

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-09-12T20:46:00.000+02:00

Dagens Idolbild!

The Sadies gör sin berömda imitation av "Marquee Moon"!
(spar gärna bilden i mappen "jag kommer aldrig få ett kristet utseende")

2007-09-12T16:23:00.000+02:00

Det börjar verka kärlek,
banne mej!

Det har tagit ett par år nu, utan att ljuga en ungefär 5-6 år, mitt och Bruce Springsteens förhållande har knakat rejält i fogarna, det har varit tal om äktenskapsförord, skilsmässa och bodelning, vi har till och med försökt vara särbos i perioder. Jag har ärligt pratat en del illa bakom hans rygg, gjort mej smålustig över hans underbett och överarmar, påpekat att den där manligheten stigit honom åt huvudet, att världssamvetet inte alls klär honom utan förlöjligar honom, jag menar jag behöver inte ytterligare en Bono eller en Sting intill mig i soffan för att förstå åt vilket håll vinden blåser.

Men så en fin augustidag 2002 kommer han smygandes hem till mig, inte med blommar, choklad eller presentkort på raffiga underkläder, utan han kommer hem orakad, vildvuxen, hålögd med sitt yvigaste hår, bakfull i sina skitigaste jeans och leriga stövlar, ber mig om förlåtelse, ber mig tänka över vårt förhållande, påtalar att vi faktiskt delar en ganska lång historia tillsammans, snörvlar om att vi faktiskt var kära och lyckliga på riktigt, åtminstone i början.

Trött, sur och nonchalant sneglar jag på honom, försöker värja mig, knyter näven i fickan och säger visst, låt gå, men det här är sista gången, annars är det slut för gott, forever, morsning och goodbye din bondlurk. Albumet han sträckte över till mig var "The Rising", en slags medioker undanflykt, en ask billig choklad för otränade smaklökar, ett överproducerat försök till försoning, givetvis kom jag att avfärda den flottiga burgaren relativt snabbt. Det här duger inte sa jag, att komma här med över sjuttio minuter dåligt samvete duger inte, inte för mig, och det vet du innerst inne, vem tar du mig för egentligen?

Men det var där, gömd på en liten sönderklottrad och nedskräpad bakgata den kom fram till mig, lätt smutsig med svansen mellan benen, "Further on up the road", ett dieseldoftande litet muskelpaket på en fartblind Harley Davidson med sprucken röst och körförbud, med stor soul och en 53 årig mans frustration i bagageväskan, helt plötsligt trodde jag på honom igen, i alla fall lite, i just den låten, det var manlig könsdoftande rockmusik på liv och död, tuff som en otäck grävmaskin som blottade sitt allra hårigaste och svettigaste bröst under flanellen där även ett visst indiansmycke dinglade.

Jag hade längtat så efter den där trovärdigheten, efter den där närvaron i hans röst i sånger som betydde något, de där passionerade sidorna hos honom som dessa dagar endast gick att finna glimtvis via piratutgivna konserterupptagningar som bara gått att införskaffa hos skumma skivbörsar där personalen antingen varit översvämmade av skägg eller varit så indieskt trendkänsliga att man blivit livrädd och vänt på klacken redan i dörröppningen.

Inledande spåret och singeln "Radio nowhere" tar vid där "Further on up the road" slutar rent musikaliskt, rivig och elak, jag blev helt tagen, tossig i hela huvudet när jag hörde den första gången. Var han på gång igen? Hade han hört min bön om ett klassiskt Springsteenskt rockalbum? Hade han förstått efter alla kringelkrokar som världssamvete, Pete Seeger-tolkare och Irlands-fetischist att den enda vägen till det sanna Springsteenska hjärtat var att skriva sånger, lätta på trycket och låta just klassisk Bruce Springsteen igen? Samt låta bästisarna i E-Street Band få vara sig själva och känna sig bekväma och busiga i sina gamla skoluniformer, få slå på sina genuina trummor, blomstra ut i sina seriefigursgestalter igen, marknadsföra varumärket man slog sönder världens käkar med på albumen "The River" och "Born in the USA".

På "Magic" doftar det och ryker igen, slirar och bränns av regnvåt sensommar-romantik, det här är musik som får mitt hjärta att slå så där hårt, musik som framkallar känslor inuti mig som sällan "känns" numer. Det känns som om hjärtat bråkar och trilskas igen, till varje pris vill ut ur kroppen, den vill inte längre leva i vardagens gråa pentry, den vill ut på vägen igen, förlora sig i flykt och tidlös romantik med gasen i botten genom landskapets vackra och nyligen anlända höstfärger, för att då och då stanna till, kanske för vin, kanske för te, för kärlek och för någon timmes sömn.

Bruce Springsteen har åter fått mig att vilja köpa en handbok i utomhusgrillning, fått mig att tänka tanken på att införskaffa ett par shorts, knäppa upp skjortan och köpa solglasögon på macken och präntat in i mig att det inte vore så dumt att ta det där körkortet, genomgå såväl teoriprov som halkkörning och lätta ett ankar eller två, för drömmarnas skull, för den där "frihetens" skull.

Albumet stannar bekvämt på strax under 45 minuter och musikaliskt är det 11 spår femstjärnigt serverade på guldkantade fat, så här mycket Bruce Springsteen har han nämligen inte låtit sen 1987 års ”Tougher than the rest”, det är klassisk bilåkarmusik med ett par rejäla och charmiga rynkor i pannan. Lungorna är fyllda av en 58 årings erfarenheter och tillbakablickar (dock utan att bli nostalgiskt tramsig), men också utav en livfullhet och nyfikenhet som han inte blottat för sina åhörare på decennier känns det som, det är inte bara bäddat för succé utan även för en storstilad ”comeback” så att säga.

"Magic" kryllar av självsäker och stadig vuxenrock inlindad i den amerikanska flaggan och drömmen igen, mer än välkommet när det kommer till denne man kan tyckas i mina ögon, det här är någonstans motsatsen till det han levererat på ”The ghost of Tom Joad”, ”The rising” och ”Devils & Dust” fast endå inte, men nu kokar han låtar med buljong igen, han låter sexuellt frustrerad igen, det är tillbaka till rötterna, ett slags rejält grepp kring den unika kärnan utan att framkalla gäspningar via trötta upprepningar, utan vi bjuds här på en 7-8 framtida Bruce Springsteen-klassiker, plötsligt känns han lika "aktuell" som han gjorde då han Elviskt sexig sålde miljoner av liveboxen 1975-85, den här kaffekoppen ryker dessutom produktionsmässigt luftigt och vitalt av americana-scout-kompisarna Steve Earles och Tom Pettys modernare verk, livsnödvändiga röksignaler var ordet.

Spåret ”Livin in the future” är egentligen en matig, hederlig och fruktig kompott på de klassiska låtarna ”Tenth avenue freeze out” och ”Glory days”, en slags förförisk arenarockvältare med båda händerna strax ovanför höfterna, men vem orkar bry sig.
”Gypsy biker” inleds med ett ekosprängt munspel som osar just 1984, historien är klassiskt berättad stämd i moll, gungar bredbent och stadigt, texten är visserligen en relativt förutsägbar historia men den lunkar så in i vassen norrländskt vacker att håret krullar sig, det stora vemodet rullar in, dundrar och dunkar fram längs den frostbitna rälsen.

”Girls in their summer clothes” bekräftar bara vad Ulf Lundell stundtals plagierar/inspireras av, vackra klänningar, solnedgångar och öppna bilar. Det är en enkel allsång, klassisk sommarplåga som vinner i längden med sin enkelhet, radiovänligt var ordet. Överlag så flirtas det soundmässigt med fornstora dagar, små små detaljer, små små blomsterarrangemang som får fjärilarna i magen att kvittra, en klassisk pianoslinga här, ett gudabenådat klockspel där, ett par hisnande bjälror här och en rebellisk textrad där, men det är ju också precis SÅ han ska vara, han lär nämligen aldrig få fina priser för att förnya rockmusiken, välta dess värld upp och ner, igen.

Gud har hört bön, jag och Bruce Springsteen är sambos igen, vi har till och med planer på att låta hela E-Street Band flytta hem till oss, eller i alla fall bli sensommarkatter, bli en del av vår rosaskimrande vardag, vi kanske alltså blir med kollektiv, med familj, adopterar Little Steven och kommer givetvis att ha överseende med hans taskiga klädsmak och många bandanas, det kommer inte heller göra oss något att Max Weinberg ser ut som pingstvän på tjack bakom trummorna, knappast spela roll att Clarence Clemons ser ut som en chokladdoppad michelingubbe i för tajta kostymer som fortfarande tutar sin slinga med saxofonen, inga sådana simpla trivialiteter spelar längre någon roll, för nu är det på riktigt igen, det börjar nämligen verka kärlek banne mej.

Bruce Springsteen "Magic" (albumet släpps 2:a Oktober)

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-09-05T15:42:00.001+02:00

Dagens Idolbild!

Will Oldham om att se livrädd ut.
(spar gärna bilden i mappen "Hänger det verkligen på hängslena?")

2007-09-05T11:05:00.000+02:00

"Upp Till Kamp???"

Vet inte varför jag bänkade mig framför tv-apparaten i måndags för att se Peter Birros version av det fina, oskuldsfulla och ”upproriska” i sextiotalssandwichen ”Upp till kamp”, förmodligen för att jag var ett par skorpsmulor nyfiken, förmodligen för att han kan vara en träffsäker observatör av sin generation och samtid, förmodligen för att tv-serien "Hammarkullen" är något av det allra skarpsyntaste som pressats ur de svenska tv-apparaterna de senaste tio åren, eller kanske rent av för att jag köpte hans bok "Under bordet" 1993 som väldigt sökande och förvirrad 16 åring och givetvis tyckte att den var alldeles förtjusande.

Dessvärre stod klyschorna som spön i backen redan från ruta ett i den Göteborgska hamnen, avsnittet kändes som ett väl rangligt uppdukat Ingvar Kamprad-bord med sträv light-saft och unkna GI-kakor, de så väl behövande kalorierna, just smöret och grädden blev det tyvärr inget av, tokigt, för det skulle kunnat bli bra någonstans, inbillar jag mig. En vän till mig som hyllade avsnittet påpekade särskillt det vackra fotot och det smått Bo Widerbergska och det idylliska (särskilt hans ”Barnvagnen”), samt de små vardagsdetaljerna som staben bakom filmen lagt stor energi på, ja, möjligt, men ett gäng svalor gör som sagt ingen sommar, möjligen en förmiddag.

Visst, syftet med detta första avsnitt var förmodligen att tillfredställa den skara tonåringar mellan 13-18 år som för allt smör i Småland skulle vilja uppleva det glimrande sextiotalet, som fällt en och annan tår intill sin Jim Morrison-affisch över att de inte själva var DÄR, mitt i det romantiska blomsterkriget, bland de verkligt stora FNL-plakaten, helt seriöst plitat ner rader om att USA borde bomba världen med psykedeliska droger istället för med förödande bomber, vilken lysande idé, visst, föredrar man ett liv i samma grönsaksdisk som Roky Erickson, Syd Barrett och Peter Green gjorde och några tusen skäggmonster till så okej, men det naiva rosa skimret blir bara mer och mer löjeväckande ju äldre man blir.

Fotot var bitvis hisnande vackert, känslan av att somliga scener faktiskt skulle ha kunnat vara tagna på plats för just fyrtio år sedan var imponerande, det vilade en viss elegans, ett tjusigt dis över somliga av de scenerna, men i kombination med viss styltig dialog som snarare förde tankarna till Bullens gamla brevfilmer eller till en högst konstlad och tråkig UR-kavalkad gjorde att helheten sprack lika självklart som ballonger gör på stadsfester.

Dessa grubblande taniga flickor som i ständigt nya årskullar intagit sextiotels franska chanteuser som France Galls och Francoise Hardys UFF-klänningar och rödbruna kappor, små mormors hucklen och välkammade frisyrer med snelugg, som just inget hellre vill än att komma över en innerst inne så poetisk och funderande vilde som gastar omkring magrare än en purjolök i sin vintage t-shirt från tidigt sjuttiotal, alternativt tillfångatas av små rufsiga och kaxiga Mick Jaggers och Bob Dylans fulla av fula ord och osäkerhet doftandes Galouises.

Hela alltet punkterades när flickan med gitarren räcker upp sin hand i skolsalen och väl så världsvant kläcker meningen ”Jag tycker inte alls man kan säga att August Strindberg var kvinnohatare”. Att försöka närma sig och förstå ett träd är alltid ett bra initiativ, men det hade verkligen varit skönt om Farbror Birro uteslutet just den scenen, för precis då, under den sekvensen högg det till i magtrakten, det kröp till ordentligt i fingrarna, jag blev illröd i ansiktet, skämdes å någon ”annans” vägnar som man ju faktiskt gör ibland, jag kunde helt enkelt inte ta något på allvar längre, avsnittet förvandlades till ett utdraget skämt där själva poängen saknades.

Och appropå tjejen med gitarr, det fanns verkligen inga kvinliga singer-songwriters i Sverige 1967 som lät som en blandning av Anna Ternheim och Rosie Thomas, de få som möjligen fanns försökte möjligen låta som en gnällig och präktig Joan Baez, fast betydligt osäkrare och dessutom saknandes den "folk-elit" i ryggen med Pete Seeger i spetsen som styrde och stälde med järnvante i de leden.
Den väl H&M-stylade pojkorkestern påminde mer om ett hopplöst Sugarplum Fairy än de verkligt stora liveakterna runt om i Sveriges folkparker 1967, så samspelta, så kaxiga som Tommy & The Heartbreakers lät och utgav sig för att vara och var nog inte Hep Stars (även omderas liveplatta idag liknas vid punk), Tages, Shanes eller Ola & The Janglers.

Hade jag varit 15 år och fortfarande varit strängt upptagen med att förstå storheten i Jim Morrisons poesi (ja, för storheten fanns väl där?), tyckt att Janis Joplin var en störtskön hippiemoster från landet och hade den grymmaste soul-pipan i världen, på fullaste allvar ansett att det coolaste klädmodet någonsin bars av katterna längs Carnaby Street 1967 alternativt av hårbollarna runt Haight Asbury samma år hade nog avsnittet fallit mig aningen mer på läppen.

Men jag är väldigt trött på det heliga nötkreatur som heter ”sextiotalet” idag, kulturellt kom det givetvis oerhört mycket bra, precis lika mycket skräp, rent av sådant som var katastrofal skit, vilket det gör från alla epoker. Men visst, på ytan, på fotografierna och av filmerna från alla helyllefestivaler att dömma så verkade allt just väldigt snällt, lugnt, soft och behagligt. Alla som rökt marijuana till tonerna av Mamas & The Papas och Jimi Hendrix någon väl vald gång i sitt liv vet självfallet hur groovy, soft och flower power det kan vara, men självallet är det ett skönmåleri, ett slags bedrägeri, en väldigt naiv liten rosa dröm som tyvärr satts på alltför hög piedestal, självklart passar serien perfekt eftersom "Summer Of Love" fyller 40 år i år, även den börjar som sagt "krisa".

Första avsnittet av ”Upp till kamp” var unket nostalgifuffens, ett märkligt och fnissigt ”minnenas television” för brådmogna mellan 13-18 som okynnesrullar sig i den malätna sextiotalsgarderoben och för just dem som var med, dessa män och kvinnor som idag ligger och gläfsar kring sextioårs strecket, somliga av dem tyckte förmodligen att denna ”kamp” var just ”trevlig” att vila ögonen på, men alla andra borde inte ha haft så mycket att doppa kaffebrödet i här, trots fantastiskt foto, ljus och allt sånt där annat ”viktigt”.

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-08-30T17:03:00.000+02:00

Dagens Idolbild!

Det var en gång ett hårresande bra The Doobie Brothers!
(Spar gärna bilden i mappen "Vem kan segla för utan vind?")

2007-08-30T16:44:00.000+02:00

Våga Vägra Stones!

Snurrar man på Aftonbladets hemsida ser Markus Larsson aningen mörk ut under ögonen där han sitter vid sitt tangentbord, kanske har han sovit dåligt de senaste nätterna, med all rätt kan jag tycka. Har man som trettioårig fågel härstammandes från den nordliga metropolen Kiruna lyckats reta gallfeber på mumien Keith Richards och hans vaxkabinett Rolling Stones och även fått hönsfarmen EMA Telstar att lacka ur bör man undvika all överdriven sömn, man bör snarare försöka hålla sig vaken varje sekund på dygnet och bara njuta, njuta av just det faktumet.

Jag såg cirkusen Rolling Stones på Stadion i Stockholm den 3 Juni 1995, jag var 17 år då, tyckte att albumet ”Voodoo lounge” var ganska coolt, tufft som få och närmare hundrafjorton gånger bättre än den ”töntiga” Steel Wheels som kom 1989, borta var svennebanan-soundet och hawaii-skjortorna, stenarna hade attityd på riktigt igen (tyckte jag då) och jag drömde så klart om att hitta just en sån där ball dödskallering som Keith prydde sitt allra coolaste finger med.

Spelningen var bokstavligen stentråkig, det var dessutom min första riktigt ”stora” konsert och jag hade nött ”Exile on mainstreet” dygnet runt halvåret innan och var i det närmaste besatt av albumet. På stadion lät i princip hela set-listan just plast och papp, gitarrljudet var i de närmaste dansband, det arga, farliga, sexiga coola var så klart bortblåst, förmodligen blåste det bort redan 1978 av bootlegs och diverse upptagningar att döma, för Mick Jagger flåsade hurtigt omkring likt en pinsam sprattelgubbe i sina skrikiga kläder och sången, ja den lät mer som en sexuellt frustrerad kärring på Friskis och svettis än den som underhöll knuttarna på Altamont.

Jag minns hur de sparkade igång evenemanget med en oerhört fumlig och skakig, snudd på skärrad "Not Fade Away", därefter misshandlade och fuskade orkestern sig genom låtar som ”Tumbling Dice”, ”Rocks off”, en rejält sur möglig "(I Can't Get No) Satisfaction", ”Sympathy for the devil” och ”Brown sugar”, för att sedan avsluta spelningen med en snudd på fnissig allsångs-version av Bob Dylans ”Like a rolling stone” i solnedgången.

Bilresan hem från stadion var märklig, snudd på krystad, vi satt tysta och svaga i den där silvriga citroënen med nattradion i högtalarna som spelade väldigt "vuxen" musik, blandbanden som gjorts inför resan kändes just då överflödiga, vi ville bara hem, sova, drömma och just glömma, vi sa inte ett endaste ord till varandra under hela resan hem, vi bara morsade lite trött åt varandra med besvikna ögon när jag lämnade bilen utanför min dåvarande lägenhet.

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-08-23T18:38:00.001+02:00

Dagens Idolbild!

Chuck Berry visar hur det gick till när rocken skulle gå ner i spagat!
(spar gärna bilden i mappen "Gymnastiklärare som fortfarande spökar")

2007-08-22T18:54:00.001+02:00

Dagens Idolbild!

Batman och Robin?
Nej det är bara Elvis Presley och Glen Campbell med fruar.
(spar gärna bilden i mappen "Det var en gång en Bono")

2007-08-22T13:44:00.000+02:00

Hellacopters Coverplatta!!!!

Datumet är ännu inte spikat, titeln ännu inte fastställd men albumet lär förhoppningsvis krossa de stackars få skivdiskar som ännu finns kvar i det här avlånga landet någon gång inom rimlig framtid.
Chips Kiesby och Nicke Andersson har producerat, mixat, rattat och växlat, samtliga gaspedaler har pressats så hårt det bara går emot den skeva bottnen, det verkligen hörs, det luktar bränt gummi lång väg, det är arga däckspår längs asfalten och röken vill inte riktigt lägga sig.

Att The Hellacopters nu valt att göra enbart covers känns ganska logiskt, med fjolårets samlingsalbum och de tidigare två kompilationerna där b-sidor och diverse rariteter samlats känns detta som det enda raka, ett naturligt stopp, att fortsätta detta glädjetåg längs den egenhamrade räls där rock'n roll-arkeologin bara fortsätter, som vanligt låter det som en mycket väl planerad utgrävning.

Valet att sparka igång kalaset med Beach Boys "It's about time" ser på papret en smula märkligt ut, men den sitter precis som den ska, som ett urtjusigt blixtnedslag, det låter som om det fälls arenarocksbomber och allehanda dramatisk pyroteknik ur högtalarna enligt sjuttiotalsrockens allra heligaste och långhårigaste former. Det bör också understrykas att Beach Boys aldrig låtit just så här mycket manlig rock, aldrig pressade sina sandiga skrev i studion som just vid inspelningen av denna låt från "Sunflower" 1970.

Roy Buchanans "The Circle" känns som om den egentligen var ämnad för avstickaren The Solution där Nicke ännu en gång lät strålkastarna falla välförtjänt på Detroit-och-souloraklet Scott Morgan. Nicke besitter inte samma "stora" röst som Morgan men förvandlar och behandlar denna blåögda pastill och oförtjänt bortglömda Buchanan-pärla hur magiskt som helst, ett förmodat singelsläpp kan tänkas och tyckas.

Genialiskt glids det sedan in i ett pirrigt fjärilstim, ett konfettiregn av alla kulörer signerat Motown och The Velvelettes, "A bird in the hand", denna fantastiska northern soulpärla byter ut sina glittrande och glamourösa detroitdressar mot ett gäng rejält tajta stuprörsbyxor och förvandlar den till en glimrande riffglädje av 24 karat guld.

Adrenalinruset och powerpopen i australiensiska Radio Birdmans "Breaks My Heart" ger ett stort tossigt leende på läpparna, Nicke och Strängen har här tagit på sig sina finaste kängrukostymer och riffar, utövar klassiska gitarrdueller så sexigt och passionerat att man tappar hela ansiktet, det här måste vara det absolut närmaste moder svea varit ett sammansvetsat boogierökt Mick Taylor och Keith Richards, vars tidiga sjuttiotalsinspelningar med Rolling Stones aldrig någonsin kommer att överträffas när det kommer till häng och sväng.

Det är också oerhört glädjande att man valt att göra "I got a fire", ett spår som jag upptäckte via Iron Maiden men som skrevs och spelades in av Sammy Hagars första orkester Montrose redan 1974, spåret återfinns nämligen som b-sida på maxisingeln "Women in uniform" från 1980, en liveinspelning från det legendariska Marquee club då Paul Di Anno fortfarande stod för svetten, lädret, nitarna och juckandet mot mikrofonstativet, gissningsvis upptäckte även Nicke denna låt just via de brittiska metallskallarna. Versionen här är arg, hård och chilikryddad och svettigt baconinlindad med Lynyrd Skynyrdska gitarrer, precis som sig bör, den låter elak på ett "Supershitty to the max"-vis, fast i sundare ljudbild.

"I don't need no doctor", en av Ray Charles allra vassaste kompositioner görs här i en mer luffsande prärieversion, förmodligen har man haft söderpojkarna New Riders Of The Purple Sages version från tidigt sjuttiotal i åtanke, Bobbas pianospel lyser verkligen i det här spåret, frågan är om han någonsin fått så här mycket utrymme under en inspelning tidigare, men med facit i hand var det verkligen på tiden, den driver verkligen låten framåt likt en dammig kofösare, självfallet på väg mot första bästa skabbiga ölhak.

Steve Miller Bands "Can You Hear Your Daddys Heartbeat" från 1969 års mästerliga "Brave New World" rivs av mot en underbart stökig elektrisk klösbräda, det påminner om ett formel 1 lopp, det är gitarrkaskader och attityd, och det går så fort, så fort att trumslagarpojken Robban borde ha haft rejält med syrgas under inspelningen, det går även att associera till ett tidigt slammrande och aggressivt Grand Funk Railroad, det är en låt jag mer än gärna skulle vilja se dem göra live, förslagsvis också som öppningsnummer, för alla inblandades eget välbefinnande.

I "Devil" saktas tempot ner ett par smulor, här är det arga riff längs en demonspäckad landsväg om natten med pricksäkert sväng, Randy California spiller förmodligen en och annan glädjetår i sin öl nånstans där uppe i himlen när han hör detta. Det är dock betydligt mindre Jimi Hendrix-gitarrer här, versionen är aningen omarbetad, mindre solokaskader, mindre drömmande med jazztobaken som ledstjärna, tempot aningen snabbare än originalet, betoningen har här lagts på just de arga riffen, låten passar orkestern som hand i handske.

Det speedade sydstatssvänget i Doobie Brothers countryrockiga och slicka "Sweet Maxime" är fenomenalt, det dansas här lika löst och ledigt som hundra överviktiga långtradarchaffisar med valrossmustascher, som efter ett par ölsejdlar för mycket ger sig på avslappnade linedance-utflykter barfota framåt småtimmarna. Det låter fokuserat, strikt och snyggt, och inte helt oväntat fylligare och matigare än det aningen väl radiovänliga orginalet.

I avslutande "St. Louis" som australiensiska The Easybeats försökte knocka världen med 1966 smäller det till på riktigt, med handklapp, tamburiner, blåssektion och sirener, dessutom med sång av självaste Scott Morgan, ett väldigt kärt återseende i min lilla värld, euforin här är snudd på för bra för att vara sann, en verkligt värdig och ståtlig avslutning på en enorm låtfest.

Hellacopters har i vanlig ordning lyckats förvandla alla covers till sina egna, det skulle med andra ord kunna vara ett alldeles egensignerat och fantastiskt Hellacopters-album, kort och gott, det bekräftar bara ännu en gång Nickes genialitet, goda smak, fingertoppskänsla och kärlek till rockmusiken, dess avkrokar och bevarade hemligheter. Det känns som en kommande modern klassiker i den hårda svenska rockmyllan och orkestern visar ännu gång vilka som är de verkliga herrarna på täppan, detta album när det väl släpps kommer att överleva det mesta, oavsett väderlek och miljökatastrof.

Låtlistan:

1. It's About Time - Beach Boys
2. Southern Cross - Ozark Mountain Daredevils
3. The Circle - Roy Buchanan
4. A Bird In The Hand - The Velvelettes
5. Breaks My Heart - Radio Birdman
6. I Got The Fire - Montrose
7. Fist Fightin' Son Of A Gun - Ted Nugent
8. I Don't Need No Doctor - Ray Charles
9. Can You Hear Your Daddy's Heartbeat - Steve Miller Band
10. Devil - Randy California
11. Sweet Maxine - Doobie Brothers
12. Wouldn't You Like To Know Me - Paul Stanley
13. Tryin' - The Eagles
14. St. Louis - The Easybeats

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-08-17T19:46:00.000+02:00

"Red Balloon"

"Bought myself a red balloon and a blue surprise
Cause hidden in the red balloon was a peny for my eyes

She took her lovelight from my eyes
Oh blue surprise
She took her lovelight from my eyes
Blue surprise

Played with toys for children as a child I got
Haven't any time for children although I've got a lot, hey

She took her lovelight from my eyes
Oh blue surprise
She took her lovelight from my eyes
Blue surprise

Blue surprise, yeah

She took her lovelight from my eyes
Oh blue surprise
She took her lovelight from my eyes
Blue surprise

Yeah, blue surprise
Blue surprise, yeah

Blue surprise
Blue surprise
Vishnu's eyes
Loving eyes

Blue surprise
Blue surprise
Vishnu's eyes

Loving eyes"

Tim Hardin
23 December 1941 - 29 December 1980

2007-08-17T18:16:00.001+02:00

Dagens Idolbild!

-Riktig lycka består av denim och platå, deklarerade Abba.
(spar gärna bilden i mappen "Det blir svårare att gå, om man skor sig på platå")

2007-08-16T14:10:00.001+02:00

En skäggig och lite
morgonsur Glen Campbell?

2007-08-16T13:52:00.000+02:00

Dagens Idolbild!

Glen Campbell levererade här gräslikt bra smörsång!
(spar gärna bilden i mappen "Så drabbar börsraset just mig")

2007-08-16T10:32:00.001+02:00

Det var visst 30 år sedan idag.....

Elvis Aaron Presley
Född 8 Januari 1935 i Tupelo, Mississippi
Död 16 Augusti 1977 i Memphis, Tennessee

Att börja kvittra om tysta minuter, hedra hans minne med några duktiga skvättar alkohol känns dubbelt, det gör det alltid när sådant kommer på tal, hylla och hedra, Elvis Presley är ju om hela sanningen ska fram bara ännu en av de artister som är väldigt välrepresenterad i min skivsamling och har en hygglig hög favoriter i min I-pod, visst, varje gång jag ser tv-specialen om hans "Comeback" från 1968 så kvittrar det till rejält i både magsäck och skrev, men det hör inte hit. Däremot borde det vara lag på att spela farbrorns bästa singel just denna dag, nämligen "His latest flame/Little sister" , det borde även vara lag på att just denna dag lyssna på den föredetta lastbilschaffisens bästa album "From Elvis in Memphis" från 1968.

Skrivet av Aaron Vincent.
(Som gissningsvis dagen till ära kommer att intaga en skvätt alkohol)

2007-08-15T16:13:00.001+02:00

Dagens Idolbild!

Tänk om alla människor kunde se lika snäll ut
som Paul McCartney gjorde 1970.
(spar gärna bilden i mappen "Ett skägg gör ingen tomte")

2007-08-15T16:05:00.000+02:00

Att bara låta sig själv få vara.

Mitt huvud håller på att gå sönder, gå i tusen i bitar, sprängas likt en fullmatad jukebox efter att ha proppats överfull av för många betydande singlar, för många livsnödvändiga låtar, med alla de där spåren jag helt enkelt inte kan leva utan, men som jag egentligen borde lära mig leva utan, såklart, mest eftersom stackars huvudet nu blöder, knastrar och gör ont, blinkar röd varningslampa och inget hellre vill än att vila i en liten jesusvagga intill en kluckande källa, en stilla sjö bortom all trafik och buller, människor och mönster, måsten och motbjudande marknadsföring och reklam.

Somliga dagar nätter kan jag plötsligt stelna till, fråga mig varför och hur allt kunde bli som det just är, varför jag i så många års tid varje morgon likt en kallhamrad robot styrt mina steg mot järnvägen, storögt kikat mot rälsen, med lagom blöta ögon sett hur alla loken med sina många tillhörande vagnar dundrat förbi, hur jag sedan kvickt vänt på klacken, vridit upp alla urverken, startat motorerna och låtit mig själv falla in i en grå och tät dimmig glömska.

Jag frågar mig med jämna mellanrum varför jag aldrig tagit det allra sista steget, klivit av, stigit på den där vagnen, restaurangvagnen kanske, avnjutit öl, vin, snaps och whisky till fruktansvärda överpriser med alla viktiga låtar mellan tinningarna, alla de magiska orden i magtrakten som surrar omkring likt förlorade fjärilar, för pengar är ändå bara ettor och nollor, finns som regel i luften, där de hör hemma, det gäller väl bara att införskaffa den rätta hoven, brösta upp sig, ta för sig, vässa armbågarna och klösa ögonen ur konkurrenter och vädermän.

Jag skulle ju slängt ut flaggorna genom lämpligt kupéfönster och signalera grönt, singlat slant om vilken stad, vilket landskap, vilken landsgräns jag sakta skulle glida in i, med buller och bång, lära mig älska och svälja med hull och oborstat hår, vända ut och in på kappan, aldrig mera knalla i motvind men dock se upp med den luriga medvinden, åtminstone försöka att ta den för vad den är och inte börja blåsa hiskeliga ballonger, för det är som sagt väldigt svårt att förlora något man aldrig har ägt, väldigt svårt att sakna något man aldrig har haft eller känt, snudd på lycklig bör den vara som aldrig har tyckt, tänkt och känt något.

När sanningen läggs i blöt och sväller ett par smulor så betyder ingenting just ingenting, blod har aldrig varit tjockare än vatten i min värld och vatten är som regel gratis ur en silvrig kran, vanligtvis också drickbart. För mycket att tänka på, för mycket att känna oro inför, för mycket att försöka bena ut, för mycket att älska och sörja, för mycket att fästa sig vid, för mycket för sakta och för fort.

Mest av allt vill jag bara sitta mitt ute i ingenstans tillsammans med Tim Hardin, förslagsvis och lämpligast under en storslagen gammal ek som upplevt så pass mycket att just ingenting längre spelar den någon som helst roll, och skulle det spela roll så är han i alla fall lugnare än en storsint filbunke eftersom han redan hört och sett allt, inte längre känner någon iver och stress eftersom han vet att den som väntar som regel kommer att få vänta, kanske rent av väldigt länge, men att i det väldigt långa loppet lönar sig att ta det lugnt, gärna ta allt i sin egen takt i sin egen väldigt koncentrerade värld.

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-08-14T08:21:00.001+02:00

Dagens Idolbild!

Jarvis Cocker har fått syn på en skön scarf uppe i grannens träd.
(spar gärna bilden i mappen
"Varför känns det som om jag får influensan när jag hör Radiohead?")

2007-08-14T07:48:00.000+02:00

"PEKORALFESTIVAL"
av Larz "Zluggo Pop" Gustavsson

Under parollen "reclaim the streets" drogs jag ut denna söndagsmorgon.

Ulf Jönsson hävdar i dagens GD att "carpe diem" är den enda parollen värd att kämpa för, men det finns fler.

Jag hade inte besökt centrum på några dagar.

Annars har jag tagit för vana att alltid åka lokalbuss ned på lördagsförmiddagen. Det blir liksom inte lördag på riktigt annars.

Anledningen till att jag uteblev denna gång var citypesten, detta årligen återkommande spektakel.

Nu kände jag, att jag den kvava luften till trots kunde andas fritt mitt i mitt city igen.

Överallt pågick efterarbete med demontering, skräpplockning med mera, "Same procedure as last year, James!"

Jag har fått mitt Gävle centrum tillbaka. Ockupationen är hävd. För denna gång...

Då jag, som jag ofta gör, promenerade i helgen höll jag mig i utkanten av häxkitteln, således aldrig på själva festivalområdet.

Detta blir således min andra totalbojkott på raken.

Arrangemanget som kallas Gävle cityfest kväljer mig med sitt massiva inslag av orgie, fylla, spyor och hets.

Inte en sådan hets som förekom i filmen med Stig Järrel i huvudrollen. Men ett slags hets bestående av folk som är uppe i varv på ett konstlat och tillgjort sätt, delvis påpiskade av upphaussningen i lokala massmedia.

Detta årets största lokala evenemang har tillsammans med pridefestivalen fått ett överdimensionerat utrymme i lokalpressen.

Nu återgår emellertid allt, som man brukar säga, till det vanliga. Precis som förra året och som efter snökaoset -98 (som ju också var en form av belägring!)

Massor av människor har spenderat stora summor pengar på alkohol och "plast och plock", som Ulf Lundell sjöng i "Stockholms City".

Föräldrar har pungslagits av tjatande tonåringar. Lokalpolisen har haft händerna fulla.

Folk har som vanligt jagat upplevelser och den ultimata kicken, ständigt pådrivna av den inre påfösaren, men alla sensationer till trots lika tomma inombords.

"Det räcker med att se dina ögon", som Ebba Grön sjöng...

Drivorna av skräp och snusk på gatorna vittnar om en monumental egoism och ansvarslöshet hos festivalbesökare som liksom hönsen så att säga kackar där de står. (Att urinera offentligt i Gävle city kostar 800:- i böter, men vissa tycks ändå ha kommit undan med det, som Mr.Fawlty trodde att han gjort då han "nästan" nämnt kriget...)

Det här var väl ungefär vad de flesta väntat sig att en notorisk kverulant skulle skriva om Gävle cityfest. Välan. I så fall må det vara hänt.

Från hjärtat kom det i alla fall.

Skrivet av Zluggo Pop.

2007-08-13T20:33:00.001+02:00

Dagens Idolbild!

Tänk om blickar kunde döda, tänker Archie Shepp.
(spar gärna bilden i mappen "Då smet jag från notan senast")

2007-08-13T16:16:00.001+02:00

Vänner för alltid?

Vänner är någonting som kommer och går, mest hela tiden, vilket är ganska skönt, vänkretsar kan ha en tendens att mögla inifrån, de kan lätt bli till ett slags slutet hemligt sällskap, där man till slut är så in i vassen hemliga med varandra att endast kodord och blickar används, möjligtvis obscena läten också. Innan man vet ordet av umgås man bara för den gamla sakens skull, för minnenas skull, för trygghetens skull, för att undgå den där ensamheten, man följer ett obehagligt och krystat mönster, det är riktigt sorgligt, men tyvärr ganska vanligt.

Jag är inte särskilt bra på vänner, att underhålla och vårda kontakter som man bör, mest eftersom jag på något sätt blir rastlös, gör saker mest av gamla vanor och mönster med somliga bekanta och vänner, det gäller också att kunna skilja på äpplen och päron, sortera ut, gallra, plock bort de blommor som vissnat, plocka ogräset runt omkring, försöka se solen bakom träden, ungefär som att vara stolt ägare till en gullig kolonilott med allehanda odlingar, sol ur, blommor, buskar, fågelbad och trädgårdstomtar, kontinuerlig omsorg.

Det är lite som att maniskt underhålla en stackars skivsamling, ta en tur genom northern soul-samlingarna och bryta av ett par svaga grenar, gallra bort en del tveksamma etikettkompilationer, kanske rent av också ta tag i det överrepresenterade amerikanska garage/pop/psykedeliska-facket från åren 1966-1969, detta svårhanterliga potatisland som stundtals står mig upp i halsen, denna stormarknad av modell Ullared med privatpressade unkna och ibland halvreligiösa utsvävningar med småtjocka Jefferson Airplane-grupperingar, eller såklart alla dessa halvdassiga The Sonics-kopior som egentligen inte ens borde ha fått "plugga in" utan fått nöja sig med att blanda halvgiftiga drinkar och sticka hål på ännu ett par stärkare innan giggen, möjligtvis.

Givetvis kan det lätt som en nygräddad plätt bli så som Lorenzo från Baby Woodrose berättade i skivsamlarförtroende, att man snudd på måste fanatiskt samla på just vissa bolag/etiketter, mest bara för den fina sakens skull, ha en slags ledstjärna i sin vardag, mest kanske för att det bor en liten maläten filatelist i väldigt många av oss, en liten ljusskygg och nervös nörd i fler av oss än man faktiskt vågar tro. I Lorenzos värld råkar det samlas granna stora vinyler från det de färgrika etiketterna UNI, Mainstream och Internation Artist när det just kommer till det amerikanska sextiotalets allra heligaste och skramligaste skrifter.

Ibland får jag för mig att seriöst starta en ”cirkel”, ASN (Anonyma Skiv Nördar), relativt vanliga bestyr i en vuxna mäns värld enligt min erfarenhet, skulle jag själv lätta på hjärtat i den eventuella ASN-cirkeln skulle min presentation förmodligen lyda: ”Hej jag heter Aaron, är 30 år, har missbrukat, knaprat och haft ryslig abstinens rörande det amerikanska sextiotalet sen jag var 14-15 år gammal, min största dröm är att få stå naken på alla fyra på en skabbig bilparkering i ett grådassigt Detroit, bli ordentligt uppsmiskad med franskpressade Motown-singlar och arga John Lee Hooker-vinyler (gärna med inspelningar från bolagen Modern och Vee-Jay) tills min stjärt skulle lysa lika tokigt röd som Heinz Ketchup, självklart skulle dessa ritualer utföras "bestämt" av Rachel Nagy, sångerska i The Detroit Cobras”.

Något av det allra finaste som någorlunda heterosexuella och vuxna män kan göra med varandra är att ha skivdagar/kvällar/helger tillsammans, förutsatt att de båda ”pojkarna” är precis lika besatta av musik, skivomslag, blandband, listor, låtar, musikaliskt skvaller och årtal. Dessa dagar/helger innehåller som regel också ett väl planerat förråd av alkohol, mat och tobak.

Det blir lite som att åka på kollo, sova sovsäck och busa omkring i kortbyxor och aningen för stor reklamkeps i daggvått gräs, springandes mot ett rangligt hopvikbart bord som för ögonblicket är uppdukat med fina näverkorgar med hembakta bullar, ballerinakex och en rejäl kanna jordgubbssaft. Det handlar om vuxna män som klär av sig några plagg inför varandra, förvandlas till bleka ivriga småpojkar med ögon stora som sjutummare och snudd på lika älskvärda leenden, men givetvis, ju närmare nattkröken dessa gossar kommer ju mer flödar som regel det röda vinet, och det bolmas cigarretter så att askkoppen till slut liknar en egyptisk pyramid. Som regel avlöser låtönskningarna varandra med just lika många historier och minnen, givetvis i relativt dunkel belysningen, de båda pojkarna överröstar varandra och musiken blir mest en bakgrund, ett plåster på såren, bomull för själen, det har även hänt att små brottningsmatcher i ren glädjeyra och känslostorm ägt rum mella låtarna, självklart kramas de lite i soffan efteråt och tänder ännu en cigarrett, berättar ännu en överdrivet sentimental kvinnohistoria, berättar lite i förtroende med våta ögon att Leonard Cohen, ja, det är tamejfan bland det finaste man kan lyssna på, tystnad uppstår, konversationen avslutas med ett eftertänksamt "ja" till tonerna av "Famous blue raincoat".

Det kan vara rätt hjärteskärande när pojkar samlas kring en skivspelare, likt en superhemlig friluftsdag bland innerpåsar, etiketter, årgångar, producenter och listor kring vilka gitarrfantomer som borde avrättas mot en vägg, samt vilka trummisar som verkar mest blåst i huvudet.
Det blir till verkligt fina minnen för livet, just dessa kvällar och helger kan komma att innebära att de faktiskt är vänner för livet, kanske rent av på riktigt.

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-08-11T15:06:00.001+02:00

Dagens Idolbild!

Softaren Skalman saftar skönt i solen!
(spar gärna bilden i mappen "Skaldjur är riktigt obehagligt")

2007-08-11T13:03:00.000+02:00

Loudon Wainwright III
"The Swimming Song"


"This summer I went swimming
This summer I might have drowned
But I held my breath and I kicked my feet
And I moved my arms around.
I moved my arms around.

This summer I swam in the ocean
Swam in the swimming pool
Salt in my wounds, chlorine in my eyes,
I'm a self-destructive fool,
Self-destructive fool.

This summer I did the backstroke,
And you know that thats not all.
I did the breast stroke and the butterfly,
And the old Australian crawl,
The old Australian crawl.

This summer I swam in a public place and a reservoir to boot,
At the latter I was informal,
At the former I wore my suit,
I wore my swimming suit.

This summer I did swan dives and
Jack knives for you all.
And once when you weren't looking
I did a cannonball
I did a cannonball.

This summer I went swimming
THis summer I might have drowned
But I held my breath and I kicked my feet
And I moved my arms around.
I moved my arms around."

2007-08-10T12:23:00.001+02:00

Dagens Idolbild!

Isaac Hayes avfärdar ilskt förfrågan om att framföra "Chains of love".
(spar gärna bilden i mappen "Mina fulaste examenskläder")

2007-08-09T18:38:00.000+02:00

Elvis!

1952 var Ike Turner (den tuffe i duon Ike & Tina Turner) inne hos Sam Phillips på 706 Union Avenue och spelade in "Rocket 88". När skivan väl släpptes tog Sam den till Dewee Phillips som hade den hetaste vita radiostationen i Memphis. Helt medvetet undvek de att berätta vilken färg Ike "hade" och givetvis sprang alla vita killar in i skivaffären, för nu hade den svarta boogiewoogien blivit rock'n'roll. Det var då Sam Phillips slogs av tanken; om han hittade en vit kille som sjöng som en svart skulle han bli miljonär.

Elvis Presleys liv kan ses som historien om den amerikanska drömmen, hur en lastbilschaffis uppväxt under påvra förhållanden blev världens största artist. Elvis är liksom mer än en artist, han är symbol för så mycket. Jag har tidigare hävdat att han är underskattad och vidhåller givetvis detta, men ni som inte förstår, ni ser inte allt guld för hans karriär är minst sagt brokig.

Det är lätt att tro att efter hans militärtjänstgöring gick allt utför. Men har man hört "Little sister" eller "His latest flame" kan man lätt glömma bort skräp och pinsamheter med namn som "No Room to Rhumba in a Sports Car" och "Fort lauderdale commerce".
Även hans 70-tal är en smått djungelaktig historia att ta sig igenom, men många många guldkorn finns det och inte alltid bara de uppenbara.

Den 16 augusti är det 30 år sedan han hittades död i sitt badrum på Graceland av sin flickvän Ginger Alden med kroppen full av piller som hans läkare hade skrivit ut. Vid obduktionen fastslog man hjärtattack, men det troliga är att det var ett långvarigt och intensivt missbruk som bröt ner Elvis Presley. Han hade en turnéstart inbokad den 17 augusti 1977.

Varför var Elvis karriär så berg-och-dal-baneaktig? Varför ansågs han 1967 som en föredetting? Varför spelade han in så många usla filmer? Varför spelade han in så många pekoral? Är allt Colonel Parkers fel?

Först måste man komma ihåg att Elvis var uppväxt under fattiga förhållanden i Tupelo, Tennessee och han var van vid att hålla sina löften. När en journalist från Life frågade honom 1956 om han inte skulle skjuta upp filmkarriären och i stället gå på college svarade Elvis: "Jag förmodar att du aldrig varit fattig, min familj har varit fattig så långt tillbaka som jag kan minnas". Då kanske man förstår alla excesser han gjorde när pengarna började rulla in. Cadillacar till vänner, Graceland köptes redan 1957 och för oss som varit där så är det mycket mindre än alla hus man ser på MTV Cribs.

Men varför spelade han in så många dåliga låtar då?Den stora boven i det var faktiskt hans förläggare Fred Bienstock, som genom att köpa in sig i kontraktet som löste Elvis från SUN till RCA fick ett så stort inflytande att Elvis nästan bara spelade in låtar som Bienstock föreslog. I en intervju för några år sedan konstaterade nämnde förläggare belåtet att Presley "aldrig såg åt en låt om den inte först hade godkänts av mig".

Under 50-talet fungerade det ändå bra, kompositörer som Leiber och Stoller skrev helt enkelt över delar av sina låträttigheter på Bienstock (det finns en massa samlingar på nätet som heter saker som "Elvis-Classics" & "Where Elvis Got it", som samlar alla låtar som Elvis gjorde men i originalversionerna och de är så gott som alltid baserade på hans 50-tal) men på 60-talet sjönk kvaliteten drastiskt och när sedan inte alla låtskrivare gick med på det så blev det smått krig.

Mitt under inspelningen av låten "Guitar man" tog Bienstock kompositören Jerry Reed åt sidan och talade om att han omedelbart borde lämna över rättigheterna för sin låt till deras förlag. Reed vägrade, varpå han uppretad över detta fula utpressningsförsök lämnade studion. Bienstock tvingades backa. Det var ett första tecken på förändring.

Hans artistiska uppryckning bekräftades med inspelningen av albumet "From Elvis in Memphis" och singlarna "In The ghetto" och "Suspicious minds". Det roliga är att den sistnämnda låten, som kanske är den inspelning som i dag allra mest associeras till honom, nästan inte blev av.

De uppenbara slitningarna blev som värst när förlagsrepresentanterna började diskutera rättigheterna till "Suspicious minds", skriven av Mark James och förlagd av inspelningens producent Chips Moman. Elvis ville till varje pris spela in den. "Det går alldeles utmärkt", sa Bienstock, "men då vill vi ha hälften av rättigheterna". "Dra åt helvete", sa Moman.

På 70-talet ville Elvis spela in en låt av den ganska okända Dolly Parton, men även hon vägrade skriva över rättigheterna och då valde Elvis att låta bli.
Tror nog Dolly skrattar hela vägen till banken då Whitney Houstons version av "I Will Always Love You" inte bara blev en monsterhit utan även albumet "Bodyguard" blev det bäst sålda soundtracket genom tiderna.

Skrivet av Peckapunk,

2007-08-09T14:45:00.001+02:00

Dagens Idolbild!

Det är sanna mina ord inte lätt
att vara karl för sin hatt mumlar Gram Parsons.
(spar gärna bilden i mappen "Då var jag en spindel i nätet")

2007-08-09T14:32:00.000+02:00

Du & Jag Döden

Kikar man på Editors officiella hemsida kan man läsa att nya albumet är inspelat på Irland, att "döden" varit väldigt närvarande de senaste året i deras innersta krets, men de svartklädda musikanterna deklarerar dock att Editors inte bara handlar om just "mörka" saker, så fårtjusande, så bra, jag var nämligen sekunder ifrån att ringa psykjouren, agera medmänniska.

Editors äntrade min värld då jag fortfarande bodde i Stockholm, levde med flickvän och hund under ganska så välordnade former i en relativt femtiotalsinspirerad lägenhet i Hökarängen, området var dessutom anpassat för blinda. Det var oerhört gulligt att se alla dessa blindstyren vanka omkring i mörka solglasögon om vintern med ett leende på läpparna med en golden retriever som lugnt och stilla "vallade" dem fram i det gemytliga skogsklädda området.

Det inledande fyrverkeriet tillika trippeln "Lights", "Munich" och "Blood" från debuten är något av det allra bästa i sin genre, någonsin, de står sig majestätiskt även i jämförelse med orkesterns egna husgudar från det brittiska sjuttiotalets slut via gotiska stigar och diken fram till idag, visst, man kan såga orkestern sönder och samman, grimasera illa och hosta ur sig att de bara är en snobbig församling posörer, ett gäng billiga karbonpapper av något som verkligen var "på riktigt" runt omkring Manchester för dryga 30 år sen och i de allra konsekventaste The Cure-sekterna idag, men att låta de orden falla från underläppen är sannerligen ett stort misstag, Editors levererar som få, i skrivande upprymda stund har jag svårt att ens finna något så här bra överhuvudtaget när jag försöker vaska fram liknande guldklimpar från 2000talets klondyke.

Första singeln "Smokers outside the hospital doors" låter verkligen efter ett par lyssningar som enlätt bredbent arenarockvältare, den låter snudd på som en obehaglig fruktstund mellan Coldplay och Radiohead med en rejäl U2-erektion, men den balanserar från dag till dag som sagt, för tråden är röd, men också skör, men vinner såklart i längden på TKO.

Editors är en fantastisk pannkakssmet av stora gester, dramatik, klyschor, melodier, attityd och gotiskt mangel, ljuvt höstmörker med tokigt många stearinljus, rödvinet och funderar-hatten ligger nära till hands. På nya albumet har man försiktigt sågat av de ilskna och halvpunkiga topparna, filat ned ljudbilden ett par millimetrar, omsorgsfullt rundat hörnorna lite, och till en början förstod jag inte alls det pompösa och teatraliska kulisserna, ville helt enkelt inte förstå, men efter ett antal lyssningar så förstod jag poängen med låtbyggnaderna, de är svidande vackra, från A till Ö, inget att försöka förneka.

Enda egentliga invändningen är att somliga ord inte riktigt passar sig i sångaren Tom Smiths mun, det blir aningen för teatraliskt, brådmoget och för mycket Robert Smith årgång 1986 och väl mycket stånkande Ian Curtis-komplex, men annars känns det bra att hans röst hamnat betydligt mer i fokus än på nästan exakt den två år gamla debuten. När han dessutom vilar sig mot Chris Urbanowicz bestämda och utomordentligt planerade pianoutflykter så känns det verkligen som om Birminghamgossarna växt till sig rejält sedan sist, vågat snickra melodier på allvar, blomma ut i all sin prakt, för balladerna känns verkligen genomarbetade och som små egna universum, det må hända vara stora ord emellanåt, för att utstuderat ägna sig åt självömkan och lyxångest, samt frottera sig i väl pretentiösa ordkombinationer kan lätt bli till högljudda skratt-kalas om man har någorlunda distans till sig själv.

Om hela sanningen ska fram så är just titelspåret "An end has a start" en välklädd kandidat till att bära den tunga medaljen "årets låt", det råkar nämligen vara en sån där låt som jag letat efter med ljus och lykta sedan man för första gången fick fjärilar i magen musik. Det är en låt som känns i varje litet skrymsle i hela kroppen, det är också titelspåret som har mest gemensamt med 2005 års "The Black Room", just kraften, det dundrande drivet och den "smärtan" i så väl sång, text och musik som jag älskar mest med Editors.

Att dessa musicerande gossar på något sätt hamnat i kölvattnet efter New Yorkska Interpol och ses som "härmapor" känns verkligen bara fånigt idag, där Interpol gått vilse i någon slags betonglik postrockdjungel och tappat spelkulorna gällande att skriva melodier med svärta och dramatik i, snurrat in sig och trasslat till det rejält med en degig Muse-producent, visst, Interpol ser fortfarande bättre ut, ger sig 100 gånger bättre på foto och scen, men det håller inte i längden, räcker inte, så till vida man inte hette Elvis Presley då.

Albumet kryllar av små fjärilar i alla regnbågens färger som inget hellre vill än att leta sig in till min magsäck, det är ett mästerligt album, trots att jag snudd på är larvigt förälskad i Interpol så är de faktiskt chanslösa i jämförelse med Editors tidiga julklappssäck, för med omsorgsfullt inslagna klappar som "Smokers outside the hospital doors", "An end has a start", "The weight of the world", "Bones", "When anger shows", "The racing rats", "Push your head towards in the air", "Escape the nest", "Spiders" och "Well worn hand" kommer detta album lätt som en nygräddad plätt hamna på förstaplatsen när årets album skall summeras, för efter ett tjugotal lyssningar på detta album är jag fortfarande knäsvag och vimsig likt en bambi på hal is.

Editors "An end has a start" (Pias, 2007)

Skrivet av Aaron Vincent.

2007-08-07T19:00:00.000+02:00

"Vals Om Sommaren"

"Nu är den förbannade sommaren här,
en obeskrivlig plåga.
Svettig och dammig och slö och tvär,
torteras jag av sol.

Hur sommarn kan vara så populär,
det är för mig en fråga.
Jag pustar och flåsar med stort besvär
bland sippor och viol.

Fan vad jag plågas och lider,
huden är rödbränd och svider.
Svedan är värst bak på ryggen.
När solen gått bort kommer myggen.
På dagarna får jag sviter
av småkryp som stinger och biter,
spyflugor, humlor och bromsar och myror och getingar.

Törsten är olidlig, ölet ljumt
och maten står och surnar.
Sommarn som skalderna jämt berömt
får gärna bli till höst.

Blekfeta kärringar på var strand
är gnälliga och sura
på ungar som bråkar och kastar sand
och spiller saft och glass.

Vi badar i avloppsbrunt vatten,
får maskrosor uti rabatten.
Luften den stinker utav tjära,
vad mer kan Carl-Anton begära.

Om jag ligger i solen och lurar
väcks jag av åska och skurar.
Drömmen vi drömde om sommarn i vintras
var alltför falsk. "

Av Bengt Sändh, 1965.

2007-08-07T12:44:00.000+02:00

Dagens Idolbild!

The drugs don't work? Undrar en uppklädd Elton John.
(spar gärna bilden i mappen "Artister som slutade leverera 1976")

2007-08-06T20:35:00.000+02:00

Sextisju, sextisju
vart har du tagit vägen nu?

Läskeblasken Pepsi Cola
har någon slags "happening", gissningsvis i Stockholm detta år.

2007-08-06T19:59:00.001+02:00

Dagens Idolbild!

Urban Turban?
Nej, det är bara ett skäggigt Lonnie Smith-djur i fårakläder.
(spar gärna bilden i mappen "Då tog jag det riktigt piano!")